Rebeller

Ihop-parad

Qeezle

Måndag.
I en vecka har vi sprungit runt i salen och slitit som djur med olika övningar. Jim sa att efter en vecka skulle de militära övningarna börja. Alltså idag.
När jag kliver in i salen får jag en chock. Det vanligtvis kala och tråkiga rummet är nu fullt med olika föremål. En bana är uppbyggd på ena halvan av rummet. Höga nät som man måste klättra upp och nedför, saker att hoppa över, tagtråd som man tvingas krypa under och i mitten av banan har golvet öppnat sig till en cirka nio meter lång och tio meter bred flod. Vattnet är mörkt och det strömar till och med påriktigt!
Fast man kan se att botten är av metall.

Andra halvan av rummet består av olika stationer. På halva väggen är runda tavlor uppsatta. För prickskytte förstår jag när jag ser de tre ställen med pistoler, gevär och magasin.
Från prickskytte tavlorna fram till bortesta högra hörnet pryds väggen av en klättervägg. Men den ser inte ut som klätterväggen hemma på klätterborgen i den sönderbombade parken. Här finns inga färglaga handgrepp. Den här klätterväggen är en riktig klippvägg, fast jag misstänker att det inte är riktig sten.
Nedanför klippväggen ligger dockor i människostorlek med blodiga militärkläder.

"Oh, shit..."
Serena visslar lågt och snurrar runt i rummet. Jag förstår henne... men jag skulle nog uttryckt mig annorlunda.
I mitten av rummet som fortfarande är tomt står Jim i militärkläder och och betraktar nöjt allas förundrade miner när de kliver in i salen.
"Kom", säger jag och drar med Serena mot Jim.
Vi ställer oss med de som kommit i en halvcirkel framför honom. Nathaniel är där och jag vinkar till honom med etg litet leende.
Han vinkar inte tillbaka, ser mig inte ens. Hans blick är fäst i golvet och han ser blek ut. Vad har hänt?
Jag märker att han konstant tuggar på läppen och att blicken ständigt glider mot hans rygg.
Jag vänder bort blicken från Nathaniel och ser då hur Jim nöjt stirrar på honom. Sen glider ledarens blick till mig och ett nyfiket och tankfullt leende drar lätt i hans mungipor.
När alla har kommit stängs dörrarna och han börjar prata.

"Som ni kan se har det skett några förändringar i salen..."
Han låter demonstrativt handen svepa över rummet.
"Det är för att den militära träningen börjar idag. Jag kommer dela upp er i två grupper och sen kommer ni få en partner", säger han.
Jag väntar spänt på fortsättningen.
"Den ni hamnar tillsammans med ska ni jobba med de följande veckorna. Vi hoppas att det ska ge er en inblick i hur man samarbetar som militär."
Min blick vandrar snabbt över tjejerna och killarna i rummet.
Vem av dem kommer jag samarbeta med?
Att jag hamnar med Serena är ytterst osannolikt eftersom Jim måste sett att vi är vänner.
"Hälften av tjejerna ställ er vid vapenställen", säger han.
Han räknar tyst tjejerna som går och ställer sig. Ett stopp lämnar hans läppar när hälften av tjejerna står där. Jag och Serena står kvar.
"Okej och så hälften av killarna!"
De gör som han säger.
Nathaniel är kvar.
"Resten, till bannan!"

Jim står borta vid den andra gruppen som börjar med skytte och delar in de i par.
Det fladdrar till i min mage när jag tänker på att jag snart kommer bli ihop-parad med en främling. Antagligen iallafall...
Kommer vi kunna komma överens?
Det tar tid att dela in den andra gruppen och jag hinner bli uttråkad. Jag vill inte bli uttråkad. Varje gång det inte finns något som distraherar mig flyger tankarna tillbaka till mina bröder.
Till Nathaniels oroliga och medlidsama blick. Han vet vart de är.
Jag såg det i hans ögon, jag måste bara få prata med honom igen.
Måste veta vad han vet. Det är trots allt mina bröder.

Plötsligt står Jim framför mig.
Jag märkte inte hur han kom ditt och rycker förskräckt till. Sen rätar jag på ryggen och möter stadigt hans blick.
"Ms. Jones du ska vara med..."
Han tittar ner i några papper och sen upp på mig. För en sekund tycker jag blicken far till Nathaniel. Han tittar tvekande på mig.
"Du är med Nathaniel", avslutar han.
Mitt hjärta tar ett litet skutt.
Jaa!
En chans att prata med honom måste ju dyka upp nu. Nöjt går jag och ställer mig bredvid min partner. Han ser aningen obekväm ut men verkar endå lättad. Förmodligen för att han inte hamnat med en komplett främling.
Sen ser jag Serena och skäms lite över min glädje. Hon står bredvid en självupptagen tjej jag inte vet namnet på. Serena ägnar hon inte en tanke. Istället pratar hon på med sin vän som står bredvid.
"Vad väntar ni på? Börja!"
Alla rycker förvånat till men skyndar sig sen iväg mot banan. Inklusive mig och Nathaniel.
"Ni ska hjälpa varandra genom bannan. Håll ihop och samarbeta. Det är vad allt handlar om, samarbete", ryter Jim.

Första hindret är höga pallar som man måste hoppa över. Jag och Nathaniel siktar in oss på en och svingar oss över. Han gör det såklart felfritt och det går förvånansvärt bra för mig.
Sen måste vi klättra upp för ett skrangligt militärgrönt nät. Jag krokar fingrarna i hålen och börjar kämpa mig uppåt. Nathaniel klättrar tyst bredvid mig.
När vi är halvägs upp bestämer jag mig för att dra upp mina bröder som samtalsämne.
"Vad vet du om mina bröder som jag inte vet?"
Han rycker till av min direkta fråga och vänder blicken mot mig. Det ser ut som om han inte fattar vad jag menar och jag är på väg att hjälpa honom när han öppnar munnen.
"Utanför stängslet, det sista stängslet efter tippen..."
Han svingar sig över till andra sidan nätet och börjar klättra ner. Jag är strax efter.
"Där är det bara höga träd, ruiner och växter", säger jag.
Han skakar på huvudet och hoppar den sista biten ner från nätet.
"Det är vad hon vill att ni ska tro. Men det är lögn. Där finns det forskningsanlägningar", säger han kallt.
Det känns som om allt börjar gå långsammt omkring mig när hjärnan bearbetar information. Forskningsanlägningar?
Vi hoppar över ännu några bockar och kommer sen fram till ståltråden vi måste krypa under.
"Vad har det med mina bröder att göra?" frågar jag förbryllat.
Han suckar djupt och ser med ens plågad ut.
"Qeezle...", börjar han tyst.
Jag lyssnar spänt samtidigt som jag ålar mig fram.
"Östunionen är de land med bäst medicinsk vård i världen".
Han kastar en snabb blick åt sidan på mig. Jo, det stämmer. I alla fall för de som har råd med den vården.
Jag fattar fortfarande inte vart han vill komma.
"För att framställa så bra medicin behöver man testobjekt. Testen kanske inte alltid lyckas. Därför behöver man objekt ingen kommer sakna", mumlar han.
Okej, nu tror jag mig veta vart det här kommer leda. Och insikten gör mig kall av fasa. Får tårarna att bränna i ögonvrån.
"Objekten måste även vara unga. Helst små barn. De gör inte motstånd på samma sätt."
Jag vill be honom sluta. Säga åt honom att hålla käft... men ändå kan jag inte förmå mig att göra det. Någon del av mig vill höra honom säga det och jag kan inte trycka undan den.

Vi kommer ut på andra sidan nätet och börjar jogga mellan pinnar av läder som ska föreställa träd.
"Vad är då inte bättre att testa medicin på än barnen eller syskonen till soldater? Soldater som förmodligen dör i kriget för att de bara fått en månads träning", säger han aningen andfådd.
Jag känner hur det iskalla fingrarna runt mitt hjärta kramar åt hårdare.
"Dina bröder är förmodligen på någon av forskningscentralerna".
Nu är vi framme vid den fejkade floden. Utan att tänka dyker jag i och det iskalla vattnet får mig att spärra upp ögonen.
Egentligen är jag glad att det är kallt. Det matchar min sinnesstämning perfekt.
Jag kommer upp till yttan och börjar simma. Nathaniel är framför mig och rör sig snabbt. Hans blöta kläder klistrar mot kroppen och vid hans skulderblad tycker jag mig skymta två konstiga upphöjningar.
När jag kommer upp ur vattnet har Nathaniel redan börjat röra sig mot amdra sidan och pistolerna.
Men jag griper tag i hans arm och tvingar honom att stanna.
Han vänder sig om så att vi står öga mot öga.
"Hur vet du allt det där om forskningscentralerna?"
Han ger mig en svårtolkad blick.
"Jag bara vet", säger han lugnt.
Sen sliter han sig loss och lämnar mig med bultande hjärta och vattnet droppandes vid floden.
Jag har aldrig hört talas om forskningsanlägningar ute i skogen.
Aldrig.