Rebeller

Elektroner

Nathaniel

Svetten glider i salta droppar längst min ryggrad och panna.
Surrandet från varmlufts fläkten brumar i mina öron och värmen i ventilen är kvävande.
Jag krypper fram på knäna och armbågarna.
Tyget i jackan skydar mig mot den bränande varma metallen men jag svettas ändå ymnigt.
Vingspetsarna skrapar mot väggarna och elektronerna känns tunga i min ficka.
En liten bit till, sen kan jag placera den första...
Jag har till tolv på mig att placera ut alla och ta mig ut ur ventilen. Vid midnatt trycker Zelda på knappen och de elektriska vågorna skickas ut. Mörkret kommer sänka sig över slottet och alla säkerhetssystem kommer förstöras.
Mina vänner kommer ha gott om tid på sig att komma ut.

Men om jag inte skyndar mig kommer jag träffas av elektrovågor som kan stanna mitt hjärta på någon sekund.
Hastigt skjuter jag undan de obehagliga tankarna och fokuserar på att krypa framåt. Något inte så enkelt när bilden av Ren ständigt disstraherar mig.
Att älska är farligt, att älska är som en bomb. Tidsinställt... och minsta lilla sakt kan få bomben att explodera.

Flämtandes kryper jag fram den sista biten för att sedan utmattad stanna. Nu kommer de svåra. Vingarna skrapar plågsamt mot metallväggarna och några fjädrar slits loss. Jag biter mig hårt i underläppen för att undantrycka smärtan.
Jag försöker dra in vingarna så mycket som möjligt men det går inget vidare.
Tillslut ligger jag i alla fall på rygg och blickar upp mot metallen ovanför mig. Den skimrar i en aningen röd nyans.
Jag stoppar ner handen i jackfickan och fångar försiktigt upp en av de fem elektronerna.
Min arm darrar farligt när jag lyfter den mot taket. För att lugna mina uppspelta nerver drar jag ett djupt andetag och blundar.
Det hjälper.
När jag lyfter elektronen den sista biten är min arm stadig och jag andas regelbundet.
Försiktigt trycker jag fast elektronen mot taket. Den klickar till och surrar sen högt när den fäster sig i metallen.
Ett tag är jag orolig att någon ska höra.
Det är det såklart ingen som gör.

Elektronen piper till och börjar sen blinka gult.
Den väntar på signalen som tillåter den att explodera.
Återigen drar jag in vingarna så mycket jag kan och kämpar för att vända mig om.
När jag väl ligger på mage igen häver jag mig upp med armarna och börjar krypa. En djup suck sliper ur mig.
Fyra elektroner kvar, fyrahundra meter och en och en halv timme.
Jag börjar krypa.

En kvart senare blöder mina knän och mänskliga handflata efter att ha slrapats mot metall och skruvar. Trots tiden som gått har jag fortfarande tre elektroner i fickan.
Det har gått hål på byxorna och jag andas så tungt att det måste höras till de kinesiska staterna.
Av någon anledning känns det som om ventilen bara blir varmare och varmare för varje minut som går.
Min hjärna känns som moss pågrund av hettan och jag har svårt att tänka helt klart.
Om jag vilar i två minuter gör det väl ingenting?
Utmattad sjunker jag ner med vingarna och ryggen tryckta mot den vänstra väggen i ventilen. Några meter framför mig svänger gången åt höger.
Det kan bli ett problem när jag ska tillbaka sen.
Svängar tar längre tid än raksträckor.

Med en suck lutar jag huvudet bakåt och blundar. Min hjärna börjar direkt räkna ner från 120.
Kännslan av inte anstränga min kropp är skön. Jag låter alla muskler slappna av och samlar krafter.
Ett plötsligt ljud får mig att rycka till och spetsa öronen.
Krafs, krafs, krafs.
Ljudet upphör.
Surr, surr, pip.
Jag vänder hastigt huvudet åt höger, mot den bit av ventilen jag inte varit i ännu. Ljuden kommer från bortom kröken.
Så tyst jag kan vänder jag mig om så att jag åter står på alla fyra. Jag försöker andas så tyst jag kan när jag kryper framåt mot kröken.
Ljuden kommer tillbaka.
Men nu låter dem högre, fler.
Krafs, krafs, krafs.
Tystnad.
Surr, surr, pip.
Och så om från början. Något långt bak i mitt huvud kämpar för att göra sig hört. Något jag vet...
Har jag inte hört de här ljuden förut?
Jag kommer fram till punkten där ventilen kröker sig och kan inte hålla tillbaka en kort flämtning.
De vagt bekanta ljuden tystnar genast, mitt i krafsandet.

Det hörs ett flertal pip och sen väller dem över mig.
Säkert tio styken.
Svarta metall-råttor med lysande röda ögon. Kameraögon.
Och plötsligt minns jag. Samma råttor som nu väller över mig fanns i forskningsanlägningen.
De kröp omkring i rören och ventilerna och filmade allt som skedde i byggnaden genom små hål.
På nätterna när jag skulle sova höll dem mig vakna, jag var livrädd för de små robotarna.
Samma panik som mitt yngre jag kände då väller över mig nu.

Jag ger ifrån mig ett förskräckt rop och sparkar vilt med benen. Mina fötter träffar två råttor som pipandes flyger iväg in i väggen där de dör. Ögonen slocknar sakta.
Paniken växer som en enorm klump i halsen och jag slåss och sparkas vilt mot de små varelserna. Utan några tankar på vad det här kan innebära och utan taktik.
De hemska minnena väller över mig likt en kvävande flod.
Vita rockar, vita lakan, vita väggar.
Smärtorna i ryggraden och armen.
De klickande och krafsande ljuden.
Mina egna blodisande skrik.
Utan att jag vet hur det gått till ligger alla råttor utslagna runtomkring mig. Tänk om de hann skicka sina inspelningar till huvuddatorn?
Men det betvivlar jag.
Robbotorna brukar i vanliga fall ta mer än en kvart på sig att redigera och skicka sin information.
Det här kommer förhoppningsvis inte förstöra planen.

Jag inser att jag slutat andas och drar ett darrande andetag.
Räddslan griper fortfarande om mitt hjärta men den byts långsammt ut mot en vitglödgad vrede.
En ilska mot de som gjorde det här mot mig.

En skarp signal får mig att rycka till och jag tittar mig förslräckt omkring innan jag inser att ljudet kommer från min handskärm.
Inkomande samtal från Qeezle.
"Ta emot", säger jag svagt.
Försöker samla mig.
Qeezles mjuka röst fyller mina öron och den anars tysta ventilen.
"Nathaniel?"
"Ja", säger jag hårt.
"Det har hänt en grej", säger hon.
Jag stelnar till. Ånej...
Hann råttorna spridda informationen änndå?
"Eller, två saker egentligen... och det är väl mer så att vi fått reda på sakerna".
Jag slappnar av en aning men axlarna är fortfarande spända.
"Okej..."
Det blir tyst.
"Merissa har barn", säger hon dempat.
Jag är tyst. Säger inte ett ord.
"Okej, vi genomför planen ändå", säger jag kallt.
För varför skulle vi inte?
"Men de är på balen! Om vi spränger bomben kan de dö, barn kan dö eller skadas Nathan!"
Den rödglödgade vreden fyller mig igen.
"Vi genomför planen ändå".
Min röst skrämer mig själv. Den är så tom, kännslokall. Som ett ihåligt skal.
Qeezle drar heftigt efter andan.
"Barn, Nathanie. Oskyldiga barn!"
Hennes röst är en giftig väsning som i vanliga fall skulle fått mig att skrämt backa. Men inte nu.
"Jag var bara ett barn när hon valde att exprementera på mig", säger jag samanbitet.
Det blir tyst.
"Va?" säger hon sedan ställt.
"Hur trodde du att jag fick vingar?"
Jag får inget svar.
"Vi genomför planen", säger jag hårt och lägger på.

Jag vänder blicken framåt och börjar sen krypa. Med ilskan som väller i mitt bröst som energi.
Inget kan stoppa mig nu.

Förlåt för långsam uppdatering!