Just Snapchat ⏭ Foscar

tjugoett

Efter att min tomma kropp lämnat hotellrummet, och personen där inne, sprang jag till stranden. Jag vet inte varför jag tyckte det var jobbigt att det var Oscar på bilden, att han inte hade berättat, jag kanske borde ha förstått att det var han hela tiden?

Oscar hade gapat som en gnu efter mig när jag sprang längs hotellets korridorer, han hade sprungit efter mig men tillslut 'gav han upp. Jag såg bak på honom där han sprang efter mig, såg hans mörker, hans själ lyste inte som solen mer.

För mig var han alltid solen, men inte mer. Nu var han ett mörker, en person jag förlitat mig på som låtsas vara någon annan.

Jag borde förstått.

Medan jag går längs stranden och hör de små vågorna komma in i land så känner jag droppar falla ner från himlen, han gråter för mig där uppe.

Jag gråter också, det passade sig bra där ensam på stranden. Att gråta i min ensamhet är något jag föredrar, något jag älskar. Det är skönt att ingen kan döma en.

Jag vet inte vart jag ska, jag bara går och går och går. Måste jag gå tillbaka till Oscar? Det ville jag inte, det kunde jag inte. Hans mörker skulle förgöra mig.

...

kort kort, men en uppdatering iaf.