HE SAVED ME! (Shawn Mendes fanfiction. Swedish)

43

~ Rosie's P.O.V ~

Vi stod nu utanför Shawn's ytterdörr i Canada. Det kändes skönt att vara hemma i Canada igen, jag har saknat det mer än vad jag förväntat mig faktiskt. Det är riktigt skönt att vara hemma igen, även fast det är jätte kul att resa så är det en helt annan känsla att vara hemma.

Klockan är ungefär vid 12 på dagen och solen skiner ute. Vi bestämde att vi skulle åka till Shawn's föräldrar först och sedan skulle Laura och Christian komma hit efter dem har slutat jobbet.

Jag tar tag i Shawn's hand och plingar på med den andra. Jag känner mig faktiskt ganska nervös, jag vet inte varför men det känns lite konstigt på nåt sätt. Det känns som att jag är en helt annan person nu än vad jag var när jag åkte på turnén. Jag kommer ihåg den där dagen när jag knackade på Shawn's dörr och bad hans föräldrar om hjälp för jag ville följa med på hans turné men han hade redan åkt. Det känns som att det var igår, fast det var det verkligen inte.

"What are you thinking about?" Frågar Shawn mig.

"The last time I stood in front of your door. I was so upset cause you had leaved to Portugal and I came to talk to your parents and I asked if they could help me to book a ticket" säger jag och skrattar lite. Shawn hänger med på mitt skratt lite och det blir tyst efter att vi slutat skratta.

"Are you exited?" Frågar jag Shawn.

"Yeah, but nobody is opening the door" säger Shawn och vrider på sig lite otåligt. Jag flinar lite åt honom. Han är så gullig när han är otålig. Jag har egentligen också väldigt dåligt tålamod men just nu känner jag inte behovet av att få panik över att ingen öppnar dörren.

"Shawn just call them or something" säger jag.

Han kollar på mig och nickar sedan. Han drar fram sin telefon och ringer Ali. Hon svarar på än gång och Shawn börjar prata med henne. Efter ungefär en minut lägger han på och pustar ut.

"What happened?" Frågar jag nyfiket. Shawn sätter sig på bänken bredvid ytterdörren och drar med mig med farten så att jag hamnar i hans knä. Jag skrattar till av den plötsliga händelsen.

"Mum and dad needed to go to the work cause it was an emergency or something I don't know, and Ali is in school" säger han och suckar medan han blundar på bänken.

"It's okay" säger jag och lutar mig mot honom.

"By the way didn't you took your keys before you went on the tour?" Frågar jag och kollar upp på Shawn.

"Haha no I didn't" svarar han och skrattar.

"Are you nervous?" Frågar Shawn mig.

"No?" Svarar jag fast det kommer mer ut som en fråga.

"Babe don't lie to me, I now you're nervous. I can see it on you" svarar Shawn. Det är så sant, han kan läsa av mig helt utan problem. Iallafall för de mesta.

"Well a little bit" svarar jag och lutar mig mot honom igen.

"Why?" Frågar han.

"I don't know" svarar jag. Det är faktiskt sant. Jag vet inte varför jag är nervös, jag bara är det. Jag har alltid varit sån, nervös för minsta lilla. Nervös över att stå vid kassan i en affär, nervös över att gå in på bussen, nervös över ett prov, bara generellt nervös över typ allt.

"Don't be. There's nothing to be nervous about" säger Shawn och kysser mig.

"I know" mumlar jag mot hans läppar. Det är det som är problemet, jag vill inte vara nervös. Men problemet är att jag inte kan kontrollera det. Jag kan inte kontrollera min nervositet.