HE SAVED ME! (Shawn Mendes fanfiction. Swedish)

2

~ Rosie's P.O.V ~

Jag sitter nu på flyget till Toronto, där ska jag möta upp moster Laura och hennes man Christian. Moster Laura och Christian har alltid varit som ett par extra föräldrar för mig och Noah. De har alltid stöttat oss och de är bara så himla trevliga och snälla. Jag bestämde att jag skulle åka för att jag kommer ändå inte missa så mycket i Stockholm, förutom att bli mobbad och lyssna på Leine's liv. På tal om Leine, hon blev arg på mig för att jag åkte. Dagen efter mamma och pappa pratat med mig så förklarade jag allt för henne men hon blev bara besviken och arg på mig, så nu är vi inte ens vänner längre.

"Flashback"
Rosie's P.O.V

Jag ringde Leine och bad henne komma över så jag kunde berätta hela den här situationen.

10 minuter senare plingar det på dörren och innan jag hunnit gå ned och öppna så står Leine redan i hallen. Typiskt henne att släppa in sig själv. Jag gav henne en snabb kram innan hon kom in och vi gick upp till mitt rum.

"Så berätta nu då, jag dör ju av nyfikenhet" säger Leine uppspelt.

"Jo det är såhär att jag ska flytta till Canada ett tag och bo hos Laura och Christian" säger jag tveksamt.

"Va?" Är det ändå som kommer ut från Leine's mun.

"Ja mina föräldrar tyckte att det var en bra idé att jag flyttade dit, dem vet hur mycket jag gillar Laura och Christian och Canada såklart plus så tänkte dem att jag kanske borde komma bort från allt här i Stockholm ett tag." Svarade jag lite snabbt. "Men vadå så du bara gick med på det eller vadå?" Svarade Leine och lät en aning irriterad.

"Ja, jag vill det. Jag tänker åka till Canada. Jag kommer ändå inte missa något här i Sverige" säger jag med en irriterad ton. "Aha så du tänkte inte på mig? Du tänkte liksom inte på att du bara kommer lämna din bästa vän här i Sverige? Jag har stöttat dig och varit där för dig men ändå skiter du i mig." Ryter Leine tillbaka. Jag känner hur tårarna är påväg. "Aa men nu när Noah inte ens finns längre så spelar inget någon roll, han var den ändå som brydde sig om mig" säger jag med en skakig röst och gråten i halsen. Jag ser hur Leine börjar få tårar i ögonen, "Men jag då?" Frågar Leine sårat. Men jag väjer att inte svara på det för att hon kommer ändå inte få höra det hon vill höra. Hon suckar djupt och reser sig upp och börjat gå mot dörren. "Tack! Tack för allt och inget. Ha ett trevligt liv Rosie" är det ändå hon säger innan hon lämnar rummet med en besviken min.

"Slut på Flashback"

Så det var det med Leine, nu har jag absolut ingen. Det börjat bli dags att landa, jag hatar flygplan. Jag har alltid gjort det, när vi var små och skulle åka till Canada satt jag alltid med Noah och han brukade alltid försöka muntra upp mig men nu är inte Noah här och förr eller senare måste jag lära mig att acceptera det, Noah skulle nog vilja att jag fortsätter leva för oss båda. Både mig och Noah. Jag vill inte svika honom.

Det första jag ser när jag kommer ut ur flygplatsen är massor med bilar. Jag har mött upp Laura och Christian och dem blev så glada över att se mig. Så nu är vi påväg till huset.

När jag kliver in i huset ser det exakt likadant ut som det alltid har gjort, det är städat och prydligt men ändå hemtrevligt. Jag får genast tårar i ögonen när jag ser det här huset. Alla minnen som jag och Noah har haft tillsammans, det gör så ont i hela mig när jag tänker tillbaka på tiden med Noah. Jag saknar han så mycket. Laura märker det och drar in mig i en lång kram. "Everything is gonna be fine" säger hon med en positiv röst. Jag nickar bara lite lätt och går upp till mitt rum. Jag bestämmer mig för att skicka iväg ett sms till mamma och säga att jag är framme och att resan gick bra. Sedan bestämmer jag mig för att packa upp.

Jag ser att Christian står lutad mot dörröppningen med ett litet leende lekandes på hans läppar. "You have missed Canada, right?" hör jag Christian fråga. "Yeah" säger jag lite snabbt innan jag ställer mig upp. "Look I know you have many memories with Noah here, but you gonna make new memories here" säger Christian och sträcker ut armarna. Jag går in i hans famn och känner hur tårarna sakta börjar rinna, jag skakade bara lite lätt på huvudet åt det Christian sa. Jag hoppas att han har rätt.

***

"Thanks for the food" säger jag efter att ha ätit upp den fantastiska lasagnen som serverats. Laura och Christian skulle tydligen gå på ett möte med deras chef så jag tänkte gå på en liten promenad. Jag satt på mig jacka och skor och började gå ned mot sjön och till skogen, där jag och Noah alltid brukade gå. Påväg ned kan jag bara inte hålla det inne längre, jag släpper ut allt,  jag gråter för fullt, jag känner mig så tom just nu så det inte ens går att förklara. Det har börjat bli mörkt ute och jag går fortfarande, men jag började få en panikattack så jag försökte bara springa. Jag sprang och sprang tills jag kom till en klippa. Utsikten var fantastisk, även fast det var mörkt ute såg man ut över hela Toronto och det var underbart vackert här. Jag orkade inte med livet längre. Jag satt mig på kanten av Klippan och bara grät ut allt jag hade kvar. Min mobil dog efter en kvart eftersom jag inte hade mycket batteri kvar och det var så kallt ute.

Jag bara låg där vid Klippans kant och skakade. Jag skakade av rädsla, av sorg, av trötthet och för att det var så kallt. Jag ville gråta mer men det ända som kom ut var små snyftningar. Plötsligt hörde jag två röster.

"Shawn are you sure this is the right way?" Hör jag en typiskt amerikansk brytning fråga. "I'm sure. It was a while ago I was here but I still remember the way." Sa killen som antagligen hette Shawn. Stegen började komma närmare och jag såg två skuggor närma sig. Jag blev så rädd, men jag kunde inte gråta mer, det ändå som kom ut var snyftningar och jag andades panikslaget, jag höll på att få en till panik attack. Mer hann jag inte tänka på innan jag ser två killar som står framför mig och kollar undrande på mig.

"Please don't hurt me. I'm going, I'm gonna leave you, but please don't do anything to me" säger jag med en skakig röst, jag känner att tårar är påväg igen. Jag börjar andas tungt igen och panik attacken är påväg igen. Jag ställer mig skakigt upp och börjar springa in i skogen medan jag gråter för fullt. Jag springer och springer tills jag ramlar. Typiskt mig att typ snubbla på allt överallt. Men när jag försöker ställa mig upp på skakiga ben så känner jag två starka armar om min midja som lyfter upp mig från marken. Jag ser att det är en av dem där killarna. Vi står ganska nära vilket gör så att jag kan se lite av hans bruna ögon och de fina bruna lockarna. Jag ser inte allt eftersom det är mörkt men jag ser hans ögon och dem är fantastiskt fina. Jag ser hur en oro börja komma fram i hans ögon. Jag tittar fort ned och är påväg att vända mig om och börja springa igen innan jag hör rösten.

"Hey, we don't gonna hurt you. We were just going to make a barbecue and I thought it was this way but it seems it was a wrong way" säger han och skrattar till lite lätt. Jag vet inte vad jag ska säga, men jag känner mig inte lika rädd längre. Fast det stoppar inte min panikattack ifrån att komma fram. Jag börjar andas tungt igen och vill bort härifrån, jag försöker dra bort mig och börjar skrika och gråta samtidigt men efter ett tag så orkar jag inte längre, jag är påväg att kollapsa framför han men han tar emot mig i sin famn. Jag bara står där i hans famn och gråter och gråter medan han viskar lugnade saker i mitt öra.

Jag orkar knappt hålla ögonen öppna längre, jag står fortfarande i den där killens famn och det känns så tryggt på nåt sätt. Han frågar vart jag bor och när jag svarar skakar han lite lätt på huvudet, "It's like 5 kilometers from here" säger han i en suck. Jag bara rycker lite löst på axlarna. Han lyfter upp mig i hans trygga famn och börjar gå med mig, i vanliga fall skulle jag skrika att han skulle släppa ned mig, men nu var jag alldeles för trött för det. Han gick till en bil och la i mig och började köra. Jag somnade i bilen.

Jag kände hur någon la mig på en varm och skön säng, jag var för trött för att öppna ögonen. Jag kände hur någon tog av mig mina kläder och satt på mig en alldeles för stor t-shirt som luktade underbart. Sedan kände jag hur ett par armar kramade om mig bakifrån och jag kände en varm och trygg mage mot min rygg. "Goodnight mysterious girl". Är det sista jag hör innan allt blir svart och jag faller ned i en djup sömn.