Förföljd...

Innan du börjar läsa den här så kom ihåg att jag skrev den för mer än två år sedan, så misstag som grammatik, stavning etc kan förekomma.

Passa på att titta in min nya berättelse "Hemligheter" som kommer vara mer organiserad än denna!

Jag uppskattar alla kommentarer men ska du hata så låt bli... snälla :)

Hoppas du kommer gilla den här iallafall!

Klockan är strax efter elva på kvällen, det är nästan helt mörkt men eftersom det är sen vår är det inte helt mörkt än. Jag går hem från en fest hos Clara som är en av mina bästa vänner, jag var inte helt full men jag hade druckit några drinkar så helt nykter var jag väl inte. Jag har precis gått av bussen, jag vet att min mamma hatar när jag går den här vägen helt själv när det är mörkt men jag är 17 så jag kan klara mig själv tycker jag men jag kan väl hålla med henne att gå på en liten gångväg genom en mörk skog när man är tjej en sen lördag kväll kanske inte var det smartaste men jaja vad kunde jag göra nu? Jag hör steg bakom mig men tänker inte mycket på det men av ren instinkt ökar jag takten och det gör stegen också.

Jag känner hur hela min kropp skriker åt mig att springa men jag ökar bara takten lite mer och såklart gör dom andra stegen också det. Jag känner hur min puls högs för varje steg jag tar och min tinning börjar pulsera i samma takt. Då börjar jag springa, jag springer bara fortare och fortare när jag hör tunga springande steg bakom mig. Det som vanligvis brukar ta runt tio minuter till porten från den platsen tog nu mindre än fem minuter att komma dit. När jag är hundra meter från porten lägger jag handen i fickan och känner nyckeln, jag tar tag i den och sliter upp den. När jag kommer till porten är min andning så tung så jag knappt kan svälja. Skakigt stoppar jag in nyckeln och sliter upp dörren, jag väljer att ta trapporna fast jag bor på tionde våningen.

När jag har kommit upp en bit så vet jag att jag skulle ha hört hur porten hade stängd för jag och min pappa brukar tävla när jag var mindre om att se vem som var snabbat så jag visste precis när porten skulle stängas och nu gjorde den inte det. Jag förstod att människan var då inne i huset så jag springer vartannat steg i trappan, svetten rann på min panna men jag saktade inte ner utan tvärt om så jag ökade takten till det yttersta. När trapporna tillslut tog slut hade jag på något sätt fått upp min hem nyckel. Jag sprang fram till dörren och fick inte in nyckeln på första, inte andra och inte tredje försöket men på det fjärde försöket åkte nyckeln in.

Jag höll andan i någon sekund och då hörde jag att stegen var snart upp på min våning. Jag sliter upp dörren stänger den och låser den så fort jag kan. När jag precis har låst åker handtaget ner och mitt hjärta stannade i flera sekunder. Jag hoppade i farten upp på stolen som stod bredvid dörren, jag såg hur brevlådeluckan åker upp och ner. In kommer tre håriga fingrar och jag hör hur någon andas tungt.

-Jag vet vem du är så tro inte att du kommer undan och en sak kan jag lova dig och det är att jag ska döda dig... Säger en mörk röst.

Jag håller andan och lyssnar på när mannen börjar gå därifrån. Jag väntar några minuter tills jag ens vågar röra mig och tillslut går jag ner från stolen. Med skakiga och svettiga händer tar jag upp min mobil och ringer mamma.

-Mamma du måste komma hem! Skriker jag så fort jag hör att hon svarar på  sin mobil.

-Vad har hänt då? Frågar hon lite sluddrigt och jag förstår att hon inte är helt nykter hon heller.

Jag berättar allt för min mamma men hon säger bara att om jag har låst dörren och är ensam så kan ingen göra något. När jag ber henne för att komma hem så säger hon bara att hon kommer hem i morgon för hon inte kan missa det sista av kvällen och att eftersom det inte hände något så behöver hon inte komma hem. Jag bara mumlar ett argt okej och så lägger jag på. Jag slänger mobilen på min stol, tar av mig mina svarta jeans och min neon rosa tröja och så lägger jag mig i sängen. Jag ligger och lyssnar i säkert två timmar tills jag äntligen somnar.

När jag vaknar lyser solen in genom mitt fönster, jag blinkar några gånger innan jag kan se ordentligt. Jag går ut ur sängen, jag ställer mig och tittar ut genom fönstret och tänker tillbaka på den hemska drömmen jag hade. Jag suckar av lättnad när jag förstår att det bara var en dröm och inget annat.