Förföljd...

Kapitel 2

Det är måndag morgon och jag vaknar av att min väckarklocka skriker i mitt öra. Jag ligger kvar en kvart innan jag orkar gå upp ur sängen.

Jag går in i duschen, tvättar mig och går sen ut och torkar mig. Jag blåser mitt långa kastanjebruna hår och sätter upp det i en lös tofs. Jag tar på mig en himmels blå kort t-shirt och svarta jeans.

Jag går ut i köket och där sitter mamma med en koppa kaffe och läser en tidning. Jag sätter mig ner mitt i mot mamma och gör en skinkmacka.

-ska du göra något roligt i skolan idag? Frågar mamma som har släppt sin blick från tidningen och tittar istället på mig.

Jag rycker på axlarna som svar. Vi säger inget mer under frukosten. Jag går och sätter på mig mina svarta Converse och börjar gå till skolan.

Jag öppnar mitt svarta skåp och får se en lapp som ligger där. Jag tar upp den och läser den tyst. ''Vilken fin blå tröja du har på dig men jag förstår inte att din mamma tillåter dig att ha sånt. Om du inte minns mig så hade vi ett trevligt möte i lördags och kom ihåg att jag vet vem du är....''

Jag känner bara hur pulsen ökar och svetten börjar rinna. Allt det där som hände var ju en dröm en helt vanlig mardröm som slutar när man vaknar och aldrig kommer tillbaka.

-varför ser du ut som du har sett ett spöke? Hörs en röst bakom mig.

Jag hoppar högt av rösten men blir lugn när jag ser att det är Clara min bästa vän. Hon står där med sitt blonda hår uppsatt i en knut, en rosa tröja oh svarta byxor. Hon viftar med sin ena hand för mig ögon.

-va? Säger jag chockat.

-alltså vad är det med dig? Frågar hon fundersamt.

-inget typ

-jag tror jag vet vad som är felet, du har ångest för du hånglade med Markus i lördags.

-va nej det har jag inte eller va gjorde jag?

Clara bara nickar glatt och jag känner hur jag bara vill spy. Hur kunde jag hångla med Markus? Han är ju klassens nördigaste kille med sitt blonda korta hår, hans korta längd på typ 155 och hans fula födelse märken överallt.

-hur i helvete kunde jag hångla med han?!? Skriker jag nästan.

-vi körde sanning eller konka och då blev det så, men alla har säkert glömt bort det. Säger Clara och börjar gå mot klassrummet.

Jag försöker övertala mig själv att hon har rätt, det händer ju alltid galna saker på fester som sen glöms bort eller?

-vad har du din drömprins då Ellinor?!? Hörs Lukas röst i hela korridoren.

Jag svarar inte utan bara visar bara upp mitt lång finger åt honom.

Anna våran engelska lärare låser upp klassrummet och alla börjar gå in. Jag och Clara sätter oss nästan längst bak. När jag tittar på tavlan känner jag hur pulsen går upp igen. Där på tavlan står det: jag vet vem du är Ellinor! Med stora bokstäver.

-så vems ide var det här då? Frågar Anna strängt och tittar ut över klassen. Ingen säger ett ord utan alla bara sitter helt knäpp tysta.

-Ellinor vet du vad det här handlar om? Frågar Anna.

-jag tror jag är förföljd...