Förföljd...

Kapitel 10

Jag öppnar ögonen, där finns några träd och jag ser en blå himmel. Jag är död, är allt som snurrar i mitt huvud. Vart är jag? Jag hör hur några fåglar kvittrar och ser hur några flyger över mig.

Jag rör på mig, det är gräs under mig och jag är fuktig på ryggen. Jag reser på mig, ser att jag är precis vid en liten sjö och... Ja bara synen är underbar, en himmel som aldrig tar slut, en vacker grön skog och frisk luft. Det här måste vara Guds trädgård.

Jag tittar ner på min mage som är som en liten kula, det känns precis som någon sparkar i min mage men ingen gör det.

-det måste vara barnet och då betyder det att jag lever. Fan jag lever. Surar jag och reser på mig.

Först är det vingligt och allt surrar. Tillslut är allt still och så börjar jag gå. Det är en sån stor lättnad att känna att jag kan gå utan att en vägg kommer framför mig eller att jag måste vara rädd att någon ska komma och ta mig.

Ta,

Fångad,

Rädd,

Ensam,

Sviken,

Annika.

-Annika!!! Fåglarna slutar kvittra, det ekar från min röst men jag får inget svar.

Jag lämnade henne, hon är helt ensam med dom där svinen eller egentligen ett svin och hans snälla tvilling.

Jag går genom den stora skogen tills jag kommer till en liten landsväg, jag går längst vägen med hoppet om att det ska komma en bil.

Jag hör hur en bil kommer bakom mig, det är en vit skåpbil och den stannar. Jag tittar in i bilen och där är...

-pappa. Viskar jag till mig själv.

-Charlotte så här gör man inte! Skriker han till mig när han kommer ut ur bilen.

Han går mot mig men min arm flyger upp och min knytnäve träffar mellan hans ögon. Vad gjorde jag? Slog jag precis pappa? Jag slog igen, igen, jag sparkar honom som om det inte finns någon morgondag.

Han ligger på asfalten och blöder. Vad ska jag göra nu? Bilen! Jag hoppar in i bilen, startar den eftersom pappa lämnade nycklarna i och så trycker jag ner en pedal. Först händer inger, paniken kommer och den blir inte bättre när pappa börjar resa sig.

Jag trycker på alla pedaler som finns och tillslut åker bilen. Jag rullar försiktigt förbi min blödande pappa. Försiktigt trycker jag ner pedalen lite mer och så åker jag fortare och fortare.

Jag hade ingen aning hur jag skulle göra men jag räknade ut att det i alla fall var en atomatväxlad som tur var. Jag hade kört go kart med min bror i Darlarna, jag vann varje gång och jag slog faktiskt min pappa.

Men min pappa låg där borta och blödde. Nej min riktiga pappa som lämnade mig och mamma för en kvinna med namnet Malin som också blev gravid och så flyttade dom till Spanien. Så var han verkligen en riktig pappa? Ja han våldtog mig iallafall inte, det är alltid något.

Jag läser på en skylt Huddinge 17 km. Då var jag nära, jag bestämde mig för att köra till min skola för jag kunde inte minnas min adress.

Det är bara skog längs hela vägen, jag hade börjat lugna ner mig men så fort jag såg något i backspegeln blev jag rädd.

När jag äntligen kommer fram till Huddinge svänger jag höger vid den stora korssningen, åker längs en bro över tågrälsen, svänger vänster och fortsätter framåt.

När jag kommer fram till min skola parkerad jag bredvid en svart Nissan qashqai+2 med registreringsnumret MPM393. Det var något med den som väckte ett minne inom mig. Varför kom jag ihåg det?

Anna, min engelska lärares bil som jag hade hållit koll på så länge. Jag ler lite när jag kommer ihåg hur hon hade gett mig ett brskösförbud, hon sa att hon inte ville att elever skulle ha koll på hennes bil eller gå förbi hennes hus.

Alla tyckte jag var knäpp när jag gjorde det, det var jag säkert med det var intressant att veta saker om människor och eftersom Anna redan tyckte att jag var dum i huvudet så fortsatte jag att hålla på tills hon kontaktade min mamma.

När jag kommer in på skolgården börjar tårarna rinna, Gud vad jag hade saknat allt det här.

-Ellinor! skriker någon.

Vem är det? Och vem skriker rösten åt? Mig! Jag är ju Ellinor. Jag tittar åt höger och får se en blond kvinna komma springandes mot mig.

När hon kommer fram känner jag igen dom blåa ögonen, den från rösten och Anna!

-Anna! Skriker jag och så kramar jag henne hårt.

-vad har hänt med dig? Frågar Anna och granskar mig.

-om du bara visste.

-dina vänner måste få träffa dig, dom har saknat dig så och det blev inte mindre rädda när dom fick se videon med dig på. Johannas syster är ju också försvunnen.

Vi börjar gå mot mitt gamla klassrum och jag tänker inte ens att jag är barfota och i en smutsig klänning.

-har dom saknat mig? Är allt jag får ur mig. För jag bara grät, det var så skönt att få se Annas ansikte igen och bara träffa någon som känner mig som Ellinor och inte Charlotte.

-såklart dom har! skriker Anna nästan.

Vi går in i skolhuset, går längs korridoren och stannar utanför dörren. Anna går in men jag stannar utanför. Jag vågade inte gå in för jag var rädd att dom skulle tycka jag var äcklig eller inte ville träffa mig.

-kom in. Viskar Anna när hon märker att jag står kvar.

Försiktigt går jag över tröskeln, en väl bekant doft slår mot mig och jag njuter av varje andetag. När jag snart är inne stannar jag, jag vänder på klacken och går bort mot dörren. Jag sjunker mer på golvet.

-jag klarar det inte, jag är inte Ellinor mer utan jag är Charlotte. Jag vill inte vara Ellinor. Viskar jag till mig själv.

Vad fan hände med mig?

---------------------------------------------------------------------

Hoppas ni gillade kapitlet! Tack för 360 läsare💙