Förföljd...

kapitel 16

-Vilken pappa? Du har väl ingen pappa? Säger Anna som ser helt förvirad ut.

Jag vet inte varför jag kallade honom för "pappa" men någonting inom mig kände honom som min pappa men jag hatade honom.

Så varför kallade jag honom för pappa? Jag kunde ha sagt: Anna det är mannen som kidanppade mig och våldtog mig så slå ihjäl honom nu! Men istället valde jag honom för pappa.

Anna stod med ena foten på pappas rygg. Ah! Nu gjorde jag det igen.

-Ellinor varför kallar du honom för pappa? Frågar Anna som börjar se mer förvirad ut.

-Det var han som kidnappade mig! Jag hatar honom men något inom mig säger att han är min pappa och jag kan inte få bort den tanken för han tog hand om mig när ingen annan fanns där! Skriker jag ut.

-Exat, jag tog hand om henne när ingen fanns där och inte ens du Anna fanns där och inte hennes andra vänner. Du fanns inte där för henne för du hade kallat henne för stalker,

du hade anmält henne för stalkning och sen vägrade du prata med henne om det. Hur fan tänker man då? Säger pappa som har vänt sig om.

Anna tar bort sin fot, hon sjunker ner på knä och börjar gråta. Jag förstod ingenting, pappa hade kommit tillbaka och Anna grät.

-Ellinor jag ville aldrig såra dig, jag visste inte att du tog så illa upp för det där och om jag hade vetat det hade jag pratat med dig först istället för Gun. Gråter Anna.

-Det är så lagom att be om ursäkt nu när du redan har sårat henne, är det inte därför du bryr dig så mycket om henne nu för du har dåligt samvete? Visst är det så Anna Lagerqvist? Flinar pappa som har ställt sig upp.

Anna nickar bara och döljer sitt ansikte i sina händer.

----------------------------------------------

Annikas pov

Vi sitter i bilen i tystnad, vi måste ha åkt i tjugo minuter när vi tillslut kommer in i Huddinge och tvillingen kör mig till mitt gamla hus.

Jag sitter och tittar på mitt hus ett tag för det kändes helt främande.

-Så det här är väl ett adjö då. Säger tvillingen lite ledsamt.

-Tack så mycket, jag kommer sakna dig och jag är ledsen för att din bror gjorde dig illa. Ler jag och lägger min hand på hans stora hand.

-Det är okej Annika, du ska inte vara ledsen för det är min bror Mats som är en idiot och det är inte ditt fel. Säger han och klappar på min hand med sin andra hand.

Jag nickar och så öppnar jag dörren, går ur bilen och tittar en sista gång på tvillingen och så stänger jag dörren. Bilen åker iväg och försvinner sedan helt.

Med försiktiga steg går jag på den lilla grusgången upp mot huset, jag tittar runt omkring mig och en och en annan tår glider ner för min kind.

Jag börjar le när jag ser gungställningen som jag och Johanna brukade gunga i när vi var yngre eller när ingen annan än våra föräldrar såg så gungade vi fortfarande.

När jag står precis utanför dörren blir jag rädd, tänk om dom inte ville ha tillbaka mig och tänk om dom inte kommer ihåg mig

Jag knackar försiktigt på dörren, jag kan höra hur någon går mot dörren och så öppnas den.

Där i hennes lila morgonrock med röd spräckliga ögon står min mamma. Hon såg precis ut som hon brukade förutom att hennes hår var okammat och att hon hade svarta påsar under ögonen.

När hon ser mig spärras hennes ögon upp och hon ser först väldigt rädd ut men sen kommr ett stor leende.

-Min älskade dotter! Skriker hon ut.

--------------------------------------------

Ellinors pov

Jag tittar på Anna som nästan ligger på golvet och gråter, hon måste ha gråtit i tjugo minuter nu och hon slutar inte.

Pappa har fortsatt att säga elaka saker till henne om hur hon har svikit mig och att hon ens vågar bry sig nu.

Jag bara satt där, jag märkte att jag var helt naken och att Anna och pappa måste ha sett varje liten del på min kropp. Så försiktigt tar jag på mig mitt vita nattlinne.

-Du är helt värdelös jävla kärring! Skriker pappa ut.

Nej han får inte behandla henne så, varför har jag bara sutit här? Jag försvarar nästan den mannen som våldtog mig och kidnappade mig

istället för att försvara min lärare som har tagit hand om mig dom senaste dagarna och ja jag kan nog kalla henne för min vän.

-Sluta! Skriker jag bara rakt ut.

Pappa tystnar och Anna tittar upp mot mig med chockerande ögon.

-Sluta kalla henne massa saker, sluta säga såna där saker och sluta bara finnas! Jag vill aldrig mer se dig eller ens veta att du lever! Skriker jag.

Plötsligt kommer Jonas in springandes med två poliser bakom sig. Pappa försöker fly men poliserna får tag i honom och sätter på honom handbojor.

-Mats Einarsson du är gripen för våldtäkt, misshandel, kidnappning och sexuella handlingar med minderåriga. Säger den blonda poliskvinnan när hon tar tag i hans arm.

Jag kände en sten som föll från mitt hjärta, han var fast och skulle aldrig bli fri eller?

När dom går ut tittar han mot mig och ler. Jag kan se hur han mimar: jag kommer tillbaka...

Jag bara stirrar rakt fram och känner ingenting förutom att en fråga snurrar i mitt huvud.

Kommer jag någonsin blir fri......?

---------------------------------------

Här kommer ett nytt kapitel idag! Hoppas ni gillade det, jag KANSKE lägger upp något mer senaree ikväll om ni votar riktigt mycket 😉

men då blir det inte så långt men jag LOVAR att lägga ut något i morgon för på fredag drar jag till Grekland! 😋och vet inte om jag uppdatera när jag är där nere.

Tack för 950 läsare! Det betyder jätte mycket och alla fina kommentarer som ni skriver får mig att vilja skriva mer!

TACK TACK TACK ! ❤️