Förföljd...

Kapitel 18

Ellinors pov

-Det finns ingen som bryr sig om dig...

-Snarare är det så att det inte finns någon a som bryr sig om dig, får jag gissa på att din tvilling alltid var den bättre av er och era föräldrar älskar helt enkelt honom mer.

Du försökte vara som honom men det gick inte, han var den snälla lugna och du var den jobbiga som föräldrarna ville slippa. Flinar jag när jag ser att han mår dåligt av vad jag har sagt.

Han börjar klia sig okontrolerat i nacken och blinkar hårt. Han kliar på sina händer och stampar med sin ena fot i golvet.

-Du var aldrig tillräcklig och du var bara en stor besvikelse. Säger jag och går ut från rummet.

Där möter jag den blonda polis kvinnan med namnet Annelie, hon ger mig en snäll blick och sen går hon in i rummet som jag precis kom ut ifrån.

Jag går in i det lilla rummet där Anna och den manliga mörkhåriga polisen med namnet Karl står.

Jag ställer mig bredvid Anna och tittar in genom fönstret som går in till rummet där jag precis var. Annelie sitter mitt i mot han och bara tittar på hans beetende.

-Så Mats, kan du berätta varför du gjorde det här? Säger Annelie lugnt.

-Jag behövde någon som älskade mig och någon som jag kunde älska. Charlotte var den enda som brydde sig om mig, vi älskade varandra och vi gjorde allt tillsammans. Säger han oroligt som han är rädd att prata.

-Mats Charlotte var din dotter, man ska inte göra sådana saker som du gjorde med Ellinor och Annika med sin dotter. Du är en riktigt dålig pappa. Säger Annelie med en elak ton.

Mats rycker till, han hoppar nästan upp på bordet och hans blick blir kall. Annelie går upp från stolen och in kommer två män som drar ner Mats på golvet. Han skriker bara rakt ut.

Annelie kommer in till oss och har armarna i korss.

-Han kommer inte ut på riktgit länge. Säger Annelie och lutar sig mot väggen.

-Tänk när han gör det, tänk när han är helt fri och kan komma tillbaka till mig. Han kommer komma till mig och döda mig. Han kommer ta mig igen och döda mig! Säger jag oroligt och tittar runt i rummet helt okontrollerat.

Anna lägger sin hand på mig och vänder mig mot henne.

-Lyssna här Ellinor, han kommer få sitta inne minst fem år, han kanske glömmer bort dig eller så kan han till o med dö i fängelset för dom andra fångarna vill säkert döda honom om och om igen. Om han skulle vilja hämnas på dig så kommer du få skydd, du kommer ha poliser runt om dig 24/7 och jag kommer skydda dig och flera kommer skydda dig. Säger Anna med en lugn röst.

-Men Anna jag vill inte ha poliser runt mig, jag vill inte behöva vara rädd eller ens behöva tänka på att han kan komma tillbaka. Säger jag som börjar tänka på allt som kan hända om han kommer ut igen.

----------------------------------------------
Annikas pov

Jag sitter på den varma altanen med mamma och Johanna. Dom har på sig shorts och t-shirt men jag har på mig långa byxor oxh en tjocktröja.

Jag kan inte visa mina ärr för någon även fast det bara är min mamma och min syster.

-Annika ska du inte ta av dig den tjocka tröjan? Frågar min mamma när hon märker att jag svettas.

-Nej. Svarar jag kort.

Mamma och Johanna tittar på varandra med konstiga blickar.

-Annika det är okej att prata om det. Säger Johanna snällt och ler mot mig.

-Jag vet. Svarar jag lika kort.

-Och det jag menar är att du får prata om det om du vill. Fortsätter hon med sitt fina leende.

-Jag vill inte prata för ni förstår inte, ni förstår inte hur rädd jag var eller hur många böner till gud som jag gjorde. Ni kan inte förstå räddslan som man känner och hopplösheten man känner. Det är bara som man önskar att man ska dö eller tappa medvetandet.

Så ni förstår inte utan det är bara jag och Ellinor som förstår, så nej jag vill inte prata om det. Säger jag strängt och så går jag upp på mitt rum.

Jag stänger dörren med en smäll, lägger mig på sängen och gråter. Jag gråter tills jag somnar. När jag drömmer är jag tillbaka i det där hemska huset,

med dom gråa väggarna, med den obehagliga doften och dom äckliga gamla möblerna. Jag sitter där på golvet och väntar på att han ska komma.

Han kommer in med en blodig kniv och ett öga i ena handen. Han slänger ögat på mig, jag håller på att spy men endå tittar jag på ögat och ser direkt vems det är.

-Här är din lilla crush's öga. Ler han.

-Ellinor du får inte! Skriker jag ut.

Jag vaknar med ett ryck alldeles svettig och mamma kommer in springandes i mitt rum.

-Vad händer? Säger hon med andan i halsen.

-Ellinor, Ellinor, jag måste träffa Ellinor. Säger jag flåsandes.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Här kommer ännu ett kapitel! Jag KOMMER lägga ut ett till senare idag men troligen ett kort.

Hoppas ni gillade det! ❤️