Förföljd...

Kapitel 23

Jag läste texten igen och igen. Jag kände att jag var tvungen att läsa det igen, igen men högt den här gången.

-Anna lagerqvist, tidigare Miranda Larsson. Födde ett barn, en dotter som döptes till Charlotte och pappan Mats Einarsson. Anna valde att skriva i alla papperna att hon dog för hon var livrädd för Mats, så hon döpte om sig till Anna lagerqvist... Läste jag högt för mig själv.

Anna kände Mats! Hon hade barn med honom! Det måste vara därför Mats var så hård mot henne, han sa hela tiden att hon inte hade funnits där och då måste han ha menat att hon lämnade honom.

-kan du skriva ut det där? Frågar jag Jonas som ser lika chockad ut som jag.

Han nickar och så kommer ett papper ut från skrivaren, jag tar det och läser det igen bara för att förstå att det verkligen är sanningen.

-tack Jonas för allt. Ler jag och är påväg ut genom dörren när han stoppar mig.

-Ellinor du behöver inte bo med henne om du inte vill, vi lam fixa ett nytt hem åt dig om du vill.

-nej det behövs inte, det är bara hennes förflutna men jag ska försöka få henne att erkänna det själv först och så måste jag berätta för Annika.

Han nickar och så går jag ut. Jag ljög för Jonas, jag ville absolut inte vara kvar med Mats gamla tjej och om det inte var för henne hade han aldrig gjort så där mot mig.

Jag öppnar den stora svarta dörren, går in i bilen och stänger den med en smäll. Anna tittar mot mig och ler, jag tittar på henne och så sneglar jag på pappret som jag har i handen och får fram ett falskt leende.

-gick det bra? Frågar hon när hon håller på att backa ut.

-ja. Var det enda som kom ut från min mun.

Det kändes som en helt ny människa som jag pratade med, hon hade samma blonda hår, samma knall blåa ögon och samma svarta Nissan men hon var inte samma person längre för mig.

-har jag gjort något? Frågar hon och gör en gest med handen.

Nej du har bara ljugit hela tiden och inte berättat att du har fött min våldtäkts mans barn tänker jag.

-nej. Svarar jag.

-det verkar som du är sur på mig, har jag gjort något fel?

Jag kunde inte hålla mig mer.

-du är fan Charlottes mamma!

-va, nej!

-det står på det här jävla pappret, här står allting Miranda Larsson! Det står att du föddes hans barn, att du lossades dö och att du sen bytte namn till Anna lagerqvist!

Anna tittade bara rakt fram på vägen, hon gjorde inte en min utan såg helt kall ut.

-jag tänkte berätta... Sa hon tyst.

-berätta att du är min våldtäkts mans gamla tjej?

-ja... Men jag ville inte att det skulle bli så här och jag är ledsen.

Anna parkerade bilen och vi båda satt kvar.

-vet du vad det värsta är? Säger jag och tittar mot Anna.

-nej.

-att jag trodde du verkligen brydde dig om mig, att jag kunde vara så dum att tro på dig och det dummaste var att jag trodde du kunde bli min nya mamma.

Med krossat hjärta går jag ut från bilen och stänger försiktigt dörren. När jag kolla på brevlådan ser jag en lapp med mitt namn på.

Jag tar upp den, öppnar den och läser det.

JAG ÄLSKAR DIG

Stod det med stora bokstäver, längst ner på pappret stod det: Det här brevet skrev Annika innan hon tog sitt liv i Långsjön.

Tårarna rann, jag kunde inte andas och mina ben vek sig under mig. Jag föll ihop på gruset och bara grät.

-Annika! Grät jag och tittade upp mot himlen.

-hur kunde du? Fortsätter jag.

-hur kunde du lämna mig i den här jävla skit världen?

Jag la mig i fosterställning och skakade. Det kändes som någon hade slitit ut mitt hjärta.

Jag var helt ensam...

----------------------------------------------

Gud jag höll på att börja gråta när jag skrev det här 😭 stackars Ellinor och nu fick ni reda på Annas hemlighet😏

Vota gärna!

Tack som fan för 2000 läsare!!! Det betyder så otroligt mycket och jag vill bara säga

Att jag älskar er!!!💙😘❤️