Förföljd...

Kapitel 20

Jag andas tungt i telefonen, jag kände hur min puls höjdes och paniken kom.

Jag flög upp ur sängen, tittade mig omkring och förstod att samtalet bara var en dröm.

Pappret som jag måste ha släng innan jag somnade låg kvar på golvet helt i hoppskrynklat.

Jag tittade på klockan som hängde på väggen och den visade halv sex på morgonen,

med en suck slänger jag mig ner i sängen igen och försöker somna om.

Jag ligger där och tittar upp i taket, klockan tickar och ute hör man hur regnet slår på fönstret.

Jag började helt plötsligt tänka på Annika och hur hon betedde sig när hon var här, jag trodde jag förstod varför hon betedde sig så men tänk om jag hade fel.

Jag kunde inte såra flickan med dom blåa ögonen, med det vackra ögonen och det fina blonda håret.

Varför tänker jag på henns så? Varför snurrar hon i mitt huvud? Varför blir det så många varför?

-Nej Ellinor skärp dig, sluta hålla på så här och tänk på din framtid. Säger jag till mig själv och viskar.

Klockan visar nu halv nio så jag går upp ur sängen, tar några steg utan min rullator och det känns bra.

Jag tittar ut genom fönstret, där nere på gården leker några barn och en man går med sin svarta labrador.

-Ellinor du ska bli utskriven idag, dina provsvar ser jätte bra ut och du visar inget annat så nu slipper du mig och det här sjukhuset. Säger Jonas röst bakom mig.

-Vad bra men jag vill inte komma hem. Jag vill inte bo med min mamma. säger jag och tittar på Jonas.

-Jag kan se om du kan bo hos någon du känner, du kanske kan bo hos Annika? Säger han och tittar ner i sina papper.

Annika? Tänker jag, jag kan inte bo hos henne och bete mig normalt. Det blir inte bättre när Johanna är där också, nej jag måste bo hos någon annan.

-Jag kanske kan bo hos Anna ett tag? Jag vill inte bo hos Annika... Säger jag tyst och tittar ner i golvet.

-Som du vill Ellinor men jag hör med Anna om hon kan ta i mot dig.

Jonas går ut genom dörren och stänger den. Jag sjunker ner på golvet och håller mig för huvudet.

Jag känner att huvudvärken är påväg och troligne ett migränanfall skulle komma.

---------------------------------------

Annikas pov

Jag tittar ut genom det stora fönstret som visar hela långsjön, det kändes som jag sjönk ner i sjön och försvann.

Jag såg det hända och det var en skön känsla. Att bara försvinna från allting, att allting försvann och inte behöva oroa sig mer utan bara få frid.

-Annika är det säkert att du mår bra? Frågar min mamma säkert för 27 gången inom trettio minuter.

-Ja jag mår bra. Suckar jag men vet att inte ens jag tror på det.

Sen nio i morse har jag suttit på samma fotölj utan att röra mig, jag har bara suttit och tittat ut genom fönstret och tänk hur skönt det skulle vara att bara sjunka ner i vattnet och fösvinna.

-Annika imorgon får du vara själv ett tag, bara en timme eller så för jag ska till frisören, Johanna ska vara med Clara och hälsa på Ellinor och pappa är på jobbet. Säger min mamma som står bredvid mig med en kopp kaffe i handen.

-Okej visst det ska bli skönt att få vara själv ett tag. Ler jag och vet vad som måste göras under den där timmen.

--------------------------------

Ellinors pov

Anna står i rummet, hon har med sig en stor resväska som jag ska packa mina saker i men mina få saker fyller inte ens hälften.

Det jag lägger ner är min dator, några par underkläder och en t-shirt och byxor.

-Är du klar? Frågar Anna mig när hon har stängt resväskan.

Jag nickar och tittar en sista gång på rummet som jag har spenderat några veckor i.

Vi går ut till bilen, jag sätter mig där bak och så kör Anna i ungefär tio minuter tills hon stannar.

Det är ett gult hus, dom bygger på det så det sitter blåttplast på baksidan, det står en studmatta mitt på gräsmattan och en stor häck som ett staket på framsidan.

På trappen upp mot huset står en man och några barn som tittar spänt på mig. Försiktigt öppnar jag dörren, går ut och gömmer mig bakom Anna som ett litet barn på kalas.

-Kom ner så kan ni hälsa. Ropar Anna mot dom som står i trappan.

Alla kommer ner och stannar en meter ifrån mig.

-Ellinor det här är Thomas min man, min äldsta son Kalle som du känner från skolan, min dotter Sara, min son Adam och så har vi min minsta dotter Elise. Kalle är 17 som du, Sara är 12, Adam är 7 och Elise är 3. Säger Anna och pekar på alla.

-Hej... Säger jag tyst.

-Välkommen Ellinor och jag hoppas du ska trivas här. Säger Thomas glatt och ger mig en kram.

När han nuddar mig ryggar jag tillbaka och gömmer mig bakom Anna igen.

-Det är okej Thomas, hon är inte bekväm med att man rör henne om man inte känner henne så bra. Viskar Anna så jag inte ska höra men det gör jag endå.

- Ingen får röra mig om inte jag rör er. Säger jag och alla tittar på mig som ett ufo.

Dom börjar gå tillbaka till huset men jag stannar kvar och tittar mig runt omkring.

Det var något med det här stället som inte känds bra och det var något konstigt med det men jag kunde inte förstå vad det var.

Men jag visste att det var något med Anna och huset.

------------------------------------------

Så här kommer ett kapitel efter en vecka! Hoppas ni gillade det och det verkar som jag får fortsätta på den.

Men det gör inget för jag fick precis en väldigt bra fortsättning på den här som jag hoppas nu gillar och blir förvånade över! 😉

Älskar er! 💙