Förföljd...

Kapitel 14

Jag ligger på en vitbår, med mina händer fortfarande fast knutna och en ställning för mitt huvud.

Jag åker in i något som ser ut som en rund portal men dom förklarade att det var någon slags röntgen.

-okej Ellinor det går jätte bra det här. Säger en av männen i vitrock som jag har fått reda på heter Jonas.

-jag är Charlotte och har sagt det miljontals gånger. Suckar jag bara.

Jag vill hem till pappa, jag vill att han ska ta hand om mig och han ska uppfostra mig.

Läkarna hade pratat med mig om att jag skulle få träffa någon som dom kallade min mamma. Jag vet inte om jag ville träffa henne men jag var tvungen.

Dom där tjejerna som jag träffade var snälla och jag gillade dom.

-jag vill träffa Johanna, Clara och Anna igen. Säger jag glatt.

-okej Ellinor vi ska ordna det. Säger Jonas.

Jag hade verkligen saknat dom, jag minns fortfarande känslan när jag fick se Anna igen och den kändes så bra.

Även fast hon bara var min lärare så tyckte jag om henne, vi hade haft så mycket roligt tillsammans och jag hade saknat henne mer än vad jag hade trott.

----------------------

Annikas pov

Jag hade nu legat redo på att rymma i flera timmar, tvillingen hade sagt att han skulle Komma tillbaka och rädda mig.

Plötsligt slits dörren upp och där står han. Jag vet inte om det var "pappa" eller tvillingen.

-kom nu så ska vi komma ut härifrån. Säger han med ett leende.

Jag reser mig upp, går mot honom och så tar jag tag i hans stora håriga hand.

---------------------

Charlotte/Ellinors pov

Jag sitter i sängen med min dator och tittar igenom min Facebook.

Jag hade fått tusentals meddelande från helt okända personer om att jag skulle bli frisk och berätta för världen om min historia.

In kommer Jonas och han ser bekymrad ut och när han är bekymrad kliar han sig alltid i sitt mörka bruna hår.

-Ellinor jag har bra och dåliga nyheter. Börjar han.

-okej, hur dåliga kan dom vara? Jag har liksom inget hopp. Små skrattar jag men är ändå väldigt nervöst.

-din schizofreni har gått ner, det ser ut som du kommer vara Ellinor i resten av ditt liv men du kan nu i början känna av Charlotte lite.

Han tar några djupa andetag.

-Den dåliga nyheten gäller ditt barn... Tyvärr men det finns inga hjärtslag...

Va? Mitt barn har dött inom mig! Jag har dödat mitt barn. Jag är helt värdelös.

-jag är värdelös. Säger jag tyst.

-Ellinor du är inte värdelös, det finns inget som du kunde göra och du gjorde allt som du egentligen kunde.

-det är bara sånt som du säger! Ni jävla läkare säger alltid så! Och ska du inte lägga in jag är ledsen också?!?

Jonas går tyst ut ur rummet och lämnar mig ensam.

Mina tårar börjar rinna oavbrutet. Jag hade inte tänkt på mitt barn så mycket men det var ändå mitt barn och jag skulle ha tagit hand om det men nu är det dött.

Jag hade dödat ett oskyldigt barn, ett barn som skulle bli vuxen, den skulle skaffa ett jobb,

kanske göra underverk för hela världen och den skulle dö som gammal.

Barnet är dött pågrund av mig och allt är mitt fel. Jag sneglar mot fönstret på höger sida om mig, försiktigt reser jag mig upp och går mot det.

Jag tittar ner och ser att det måste vara över femtio meter ner till marken.

Försiktigt öppnar jag fönstret, tar tag i båda fönsterkarmarna och ställer mig på fönsterbrädan.

Jag tar några djupa andetag av den friska luften. Jag tar ett litet steg framåt så mina tår hänger utanför.

Jag gör det på tre.

Ett.

Två.

Tre...

----------------------------------------------

Hoppas ni gillade det här kapitlet, så ska hon dö eller ska Ellinor leva? Ni bestämmer!

Jag kommer försöka uppdatera varje dag den här veckan för på fredag åker jag till Grekland och vet inte om jag kommer kunna uppdatera så den här veckan blir det uppdateringar! 😉

Tack för att ni läser och för 650 läsare! 😋❤️😋