Förföljd...

Kapitel 5

-jag vet att du gillar oxfilé med potatisgratäng och Bearnaisesås så jag fixade det till min lilla älskling. Säger han och kommer in med en bricka.

Han hade satt på mig en rosa klänning och rosa ballerina skor som jag hatade. Så fort han var nära mig ville jag bara spotta och spy. Han ställer ner brickan på ett litet uppfält bord som var över mig. Han skar köttet, doppade det i såsen och körde in den i min mun. Jag var tvungen att anstränga mig för att inte spy för jag var egentligen vegetarian. När han skulle mata mig med en till tugga vägrade jag att öppna munnen.

-varför vill du inte äta? Frågade han med en snäll röst.

-jag vill inte ha din äckliga mat! Skrek jag och spottade honom i ansiktet.

Hans ögon förvandlades till svarta hål såg det ut som, hans leende försvann och hela kroppsspråket ändrades. Jag ångrade det jag hade sagt och gjort. Han kastade tallriken i golvet och sköt undan bordet. Han satte sig över mig och hån flinade.

-nej sälla, jag är ledsen och jag ska sköta mig. Bönade jag.

Tårarna började rinna och svetten rann lika mycket. Han slog till mig hårt i ansiktet och jag kände hur det brändes i hela ansiktet. Han började knäppa upp sina byxor, jag förberedde mig på hur ont och hemskt det skulle vara. När han tagit av sig sina byxor och kalsonger slängde han in sig mellan mina ben. Jag skrek till, jag kände bara hur huden sprack och det började rinna blod men egentligen visste jag inte om det var sperma eller blod.

-du är så tajt, jag har verkligen saknat dig min lilla älskling. Stönade han i mitt öra.

-snälla sluta. Kniper jag men han slutar inte.

Jag känner att det är lönlöst att kämpa i mot så jag bara ligger där och väntar på att helvetet ska ta slut.

Efter säkert en halv timme slutar han och knäpper sina byxor.

-tror att du förstår att du ska sköta dig i framtiden för vi kommer tillbringa mycket, mycket tid tillsammans. Säger han och går ut.

Jag börjar stor gråta när han har stängt dörren. Smärtan vill inte försvinna och jag känner hur en blod pöl bildas under mig.

Jag dunkar huvudet i kudden och skriker. Min blick fastnar på en liten sak i taket över mig, jag granskar föremålet och förstår att det är en kamera.

-han filmer mig. Säger jag tyst för mig själv.

Jag vrider huvudet åt vänster för att försöka hitta något som jag kan ta hjälp av men det finns inte ens ett litet hårstrå. Jag tittar mot garderoben som står lite på glänt, där inne hänger flera likadana klänningar som jag har på mig och alla har mörka fläckar på sig. Jag känner bara hur skräcken växer inom mig och känslan av hopplöshet och döden kommer inom mig.

-jag är inte den första. Säger jag tyst och så hörs ett högt kvinno skrik...