Förföljd...

Kapitel 3

-vad då förföljd? frågar Anna mig
-jag måste gå bara. Svarar jag och går ut från klassrummet med blickar mot mig.
Jag går längs den långa tomma korridoren, man hör hur lärare har lektion på andra sidan trädörrarna. Jag fortsätter ut till skolgården och där möts jag av en frisk vind. Jag går lite, där framme ser jag hur en man står lutad mot ett träd. Jag tittar lite mot mannen för det är något med honom som gör så mina hårstrån på ryggen reser sig upp. Men jag är säker bara paranoid tänker jag.

-ursäkta. Hörs en röst.
Jag tittar mig omkring men det är bara jag och mannen här.
-ursäkta kan jag få ställa en fråga? Frågar han mig medan går närmare mig.
-okej. Svarar jag osäkert och känner på mig att jag ska vara beredd på att fly.
-blir du lätt rädd? Säger han rakt ut.
Vänta va? Vad sa han? Om jag blir lätt rädd? Vad är det för fråga?

-varför undrar du? Svarar jag kaxigt för att inte visa min nervositet.
-jag tänkte att du blev väldigt rädd i lördags kväll så jag ville kolla om du alltid blev så eller om det bara var då.

Jag tittar på mannen med en konstig blick. Hans gråa axel långa hår blåser i vinden, det är något med hans ögon som skrämmer mig, dom är inte gröna utan mer gula, han har en stor näsa och en stor mun som gör ett lurigt flin. Jag tittar ner på hans äckliga häng mage och får se hans fingrar. Dom är alldeles håriga, håriga fingrar? Vänta vad var det han sa nyss?

Han berättade om det som hände i lördags. Paniken blir bara större och större. Jag börjar gå i snabb takt därifrån, jag vet inte varför jag inte springer men mina ben vill knappt gå och jag är så rädd så jag kan nästan inte andas. Han tar tag i mig bakifrån och gör strypgrepp. Jag försöker skrika men det kommer inte fram något. Han börjar dra mig bakåt, jag sparkar för allt jag har men han tar bara ett hårdare grepp om mig.

Jag kunde inte förstå hur han kunde vara så stark och inte heller hur han kunde springa så långt efter mig när han är så tjock. Jag hör hur han öppnar en skåpbils dörr, han slänger in mig och stänger dörren med en smäll. Jag landar med en duns, när jag sätter mig upp har han börjat köra, jag tar upp mina knän till min haka och viskar tyst: jag vill inte dö, jag vill inte dö. Allt börjar snurra i mitt huvud och skräcken blir bara större och större.

Jag vill inte dö....

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Hoppas ni gillar kapitlet och jag vet att jag inte har uppdaterat på ett tag men jag ska bli bättre på det jag lovar. Kommer uppdatera snart också! 💙