Förföljd...

Kapitel 8

Jag vaknar av att någon gråter, jag sträcker på mig och öppnar sedan ögonen. Där på golvet ligger Annika blodig. Pappa skar av hennes ringfinger på vänster hand, Gud vad hon skrek men jag kunde inte hjälpa henne. Jag satt bara helt fast klistrat på en stol, han tvingade mig att lägga ner fingret i ett kuvert med ett brev och sen stänga kuvertet.

Om bara fingret hade räckt men... Han hade tagit hennes högra öra också, men det hade jag inte fått lägga ner i ett kuvert utan den hade han tvingat den stackars flickan att äta upp. Jag får inte bort ljudet när hon biter igenom brosket i örat och hur det knaprade i hennes mun.

Och den där lukten, det luktade som rått kött fast som om man hade dränkt det i olja. Jag spydde efter att pappa hade gått ut men det gjorde inte Annika. Hon fortsatte bara att skrika, skriket var ett skrik på hjälp men det var en hopplöshet i skriket som om hon visste att hon aldrig skulle komma härifrån.

Jag puttar försiktig på Annikas rygg med min fot, hon skakar lite på sig och hon blir tyst.

-Johanna, du måste rädda mig och ta hem mig till rumle. Säger Annika i en viskning.

Jag tänkte igen det hon sa och förstod att hon pratade i sömnen och rumle måste vara hennes lilla hamster som hon älskar mer än något annat.

-Johanna kommer snart. Viskar jag tillbaka som om det våra till någon hjälp.

Då börjar bara tårarna rinna igen och små pip kommer ur henne. Jag reser på mig, tar på mig min rosa klänning och stirrar rakt in i väggen. Jag hör ett svagt pip från taktet, där sitter kameran som skulle rädda mitt liv hade jag trott men det ända den gjorde var att visa hela världen hur pappa låg med mig.

-jävla skit! Skriker jag rakt ut.

Annika flyger upp ur sängen och hennes finger och öra börjar blöda eller egentligen hålen som fanns kvar började blöda. Pappa kommer in springandes, tittar på mig med arga ögon och ger mig en hård örfil. Jag rör mig inte ur fläcken, jag var så van så jag brydde mig inte.

-ta mig härifrån. Säger jag tyst men med ilska i rösten.

-jag trodde att du gillade det här? Säger pappa och skrattar lite.

Ja jag tyckte om det här, eller rättare sagt så hade jag inget val utan jag var tvungen att gilla det här för att leva och inte dö av längtan att komma härifrån.

-släpp Annika. Säger jag och går och håller om henne.

-varför skulle jag? Svarar han.

-hon har inte gjort något, hon är bara ett litet barn och har redan förlorat mer än vad hon behöver.

-Charlotte du vet att jag inte bara gör mig av med folk utan då måste dom gå till ljuset.

Juste han låter dom aldrig lämna huset levande utan om man lämnar huset är man död. Men Annika fick inte dö, Johanna skulle hata mig för evigt och jag kunde inte låta det hända.

-Pappa om du får göra precis vad som helst med mig så kan du släppa Annika. Ler jag men jag vet att jag aldrig skulle ha sagt det för nu kommer det göra ont.

-vad jag vill? Ler han tillbaka.

-ja vad du vill.

-låt mig tänka till imorgon så återkommer jag.

Så gick han ut precis om jag hade bett om löneförhöjning eller om jag fick sova över hos en kompis. Vad hade jag gjort? Och vad skulle han göra med mig?

-helvete... Var allt som kom ut ur min mun.

------------------------------------------------------------------------

Hoppas ni gillar kapitlet! 😋

Lämna gärna en kommentar om vad du tycker och tryck gärna på vote💙