Förföljd...

kapitel 19

Annikas pov

Jag går i sjukhuskorriodren med lugna steg, jag visste inte vad jag egentligen gjorde här men jag var bara tvungen att få träffa henne.

Jag var tvungen att få se hennes vackra ansikte med dom där underbara bruna ögonen.

Jag stannar utanför dörren med numret 218 på, läkaren jag hade frågat sa att det här var Ellinors rum,

jag lägger handen på handtaget men kan inte trycka ner den utan jag står bara där med handen på den.

-Ska du inte gå in? Hörs en röst bakom mig.

Jag vänder mig snabbt om och får se dom där ögonen, där i bara ett vitt sjukhuslinne står Ellinor med en slags rullator i handen.

Jag skrattar försiktigt och så öppnar jag dörren. Ellinor sätter sig på sängen och jag står bara där och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen.

-Du får sitte på sängen eller på den där stolen som står där borta. Ler hon och rycker på axlarna.

Jag drar försiktigt trä stolen mot hennes säng och sätter mig ännu mer försiktigt ner. Jag vet inte vad jag ska säga eller göra utan jag sitter bara och tittar på henne.

-Har jag något i ansiktet eller? Kommer det plötsligt ut från hennes mun.

Jag bara skakar på huvudet och ler ett generat leende.

-Vad är det? Frågar hon och försöker få kontakt med min blick som är nere i marken.

-Jag.. Jag ville... Träffa dig.. Stammar jag och blir bara mer generad.

-Träffa mig va? Ja varför ville du träffa mig då? Frågar hon fundersamt.

Jag öppnar munnen för att svara men ångrar mig när jag kommer på att jag inte har något att säga. Utan jag fortsätter bara att titta ner på golvet.

-Hur mår du då? Frågar hon när hon säkert förstår att jag inte ska säga något.

-Bra, bättre när du är här. Säger jag kanppt så det hörs.

-Vad sa du?

-Bättre när du är här. Säger jag lite högre.

Hon ger mig en konstig blick men ler sedan hennes vackra leende.

-Hur mår du? Får jag ur mig.

-Sådär, jag mår bättre men har fortfarande konstiga drömmar på natten, jag mår väl inte så bra eftersom jag förlorade mitt barn och läkarna fick ta ut det döda fostret och det är också oklart om jag kommer kunna ha barn igen.

Men jag har ju Anna och Clara som stöttar mig men din syrra har jag inte sett på ett tag så du kan väl hälsa henne? Säger hon.

Jag kände mig som en skit som kom dit och störde henne. Hon hade gått igenom så mycket, hon mådde dåligt påde fysikt och psykiskt och det enda jag led av var mina drömmar.

Jag fattar inte ens vad jag gör här men jag ville bara se henne. Det var som hela min kropp ville se henne.

-Jag vill inte vara otrevlig eller någonting sådant men min mamma kommer hit snart och jag har inte träffat henne sen jag blev kidnappad så om det är okej så skulle jag kunna ringa till dig så kan vi ses snart igen. Ler hon ett försiktigt leende.

-Ja abslout och förlåt att jag störde dig. Säger jag snabbt och är påväg ut ur rummet.

-jo Annika, det är nog ganska svårt att ringa till dig om jag inte har ditt nummer. Skrattar Ellinor innan jag har gått ut ur rummet.