Förföljd...

Kapitel 22

Hela bil resan var tyst, det enda som hördes var våra andetag och motorn som brummade. När vi kom fram till sjukhuset parkerade Anna vid entrén.

-så nu är vi här, ska jag vänta eller åka? Frågade hon och drog ur nyckeln.

-du kan vänta här om du vill. Svarar jag kallt och går ut ur bilen.

Jag går genom korridoren, upp för en trappa tills jag kommer till Jonas kontor. Försiktigt öppnar jag dörren och går in.

Jonas sitter i sin skrivbordsstol och skriver på datorn. När han ser mig ler han ditt charmiga leende.

-hej Ellinor! Vad kan jag göra för dig? Ler han och visar med handen att jag kan sitta i den röda stolen som står om höger om honom.

-jag behöver hjälp med att kolla upp en person, jag vill veta vilket förflutna den har men du får inte säga det här för någon.

-okej, jag lovar att inte säga något. Vem är det?

-Anna Lagerqvist.

----------------------------------------------------------------------

Annikas pov

Paniken var så stor att jag trodde att min hjärna skulle explodera. Jag viftade med armarna och skrek under vattnet.

Inget hjälpte, det var bara hopplöst och jag skulle dö inom några sekunder. Jag kände hur mina lungor fylldes med vatten och det började svartna.

Innan jag stänger ögonen hinner jag se hur någon hoppar ner i vattnet men sen svartnar allt och det blir tyst.

Hela min själ lämnar vattnet och jorden. Jag var inte längre en människa. Den enda som jag såg framför mig var en ängel med vackra vingar och lyste, Ellinor.

------------------------

Tredje persons pov

Ner på bryggan kommer en blond kvinna ner springandes, hon slänger av sig sina klackskor och hoppar ner i vattnet.

Hon kommer upp två gånger och tredje gången har hon en ung blond flicka på ryggen.

Hon slänger ner kroppen på bryggan och börjar göra mun mot mun metoden. Hon håller på i flera minuter, hela tiden upprepar hon namnet Annika och hennes tårar rinner gäms med vattnet från hennes hår.

Tillslut slutar hon, hon sitter med den livlösa kroppen i hennes famn och bara gråter. Det enda som låter är hennes små snyftningar och hennes tynga andetag.

-min älskade dotter. Säger hon innan hon bara skriker rakt ut.

----------------------------------------------------------------------

Ellinors pov

En tomhet fyllde min kropp och själ helt plötslig men jag hade ingen aning om varför. Det kändes som jag hade förlorat något viktigt.

Jonas satt och skrev på sin dator, jag såg att det stod mycket om Annas barn och när dom föddes.

-herre jävlar. Viskar Jonas och stirrar på skärmen.

Jag tittar på skärmen och läser något som jag aldrig kommer glömma eller snarare aldrig kunnat ana...

----------------------------------------------------------------------

Jag är ledsen över att Annika var tvungen att dö men hon mådde så dåligt och skulle aldrig må bra igen.

Det Ellinor kommer hitta kommer förändrar hela historien men jag hoppas att ni kommer gilla det👍

Kan ni var snälla att göra mig en tjänst, min kompis Ellinor (lilasmurf här på wattpad) fyller 14 idag! Ni kan väl lämna en grattis kommentar på något av hennes kapitel! Tack! 😘