The Black Shadows

Kapitel 4

KIMS PERSPEKTIV
Det var säkert morgonen efter nu och jag var fortfarande kvar på samma ruttna ställe. Jag kunde inte fattat de... Hur kan man ens ha själ att våldta någon!? Jag menar nog för att dom är ett gäng men dom måste väl också ha en gräns eller? Än så länge tror jag inte att Noel har dykt upp än men om jag känner han rätt dyker han upp närsomhelst och skapar ett jäkla liv. LOVAR. Han skulle lika gärna kunna låta mig ruttna här, ännu en gång slår mig tanken om att jag inte alls hör hemma här... Jag Kimberly Shay Atwood, är inte någon som hör hemma HÄR. Kriga mig genom dagarna och hopps på det bästa att inget ska hända mig, Aria, Danne eller Noel. Jag älskar verkligen Noel mer än något annat på hela jorden. Jag önskade bara att inte hans ppa dragit in han i allt drama. Och att han istället gjort som min mamma o pappa o deras kompisar, hålla oss borta från allt. Men här är jag i en kall källare, våldtagen, en blåtira, inte ätit på två dygn och mår inte alls bra varken psykiskt eller fysiskt.

Mitt i mitt tänkande avbryts allt när jag hör en massa skrik och skottlossningar från övervåningen. Jag ställer mig upp och börjar slå och banka på dörren, jag visste att Noel var i fara nu. Jag känner det på mig. Dörren öppnas och jag slänger mig i famnen på Noel när jag ser honom. Min näsa drar in doften från honom, jag lindar mina ben runt hans midja och han ler till mig. Vi ska ta oss härifrån säger han medans jag gråter som aldrig förut i hans famn. Vi skyndar oss till bakdörren och får precis upp den när vi hör att Nathan, Emanuel och Chad kommer skrikande efter oss. "Kim, lyssna mer på mig nu än någonsin. Spring allt du kan och så fort du kan härifrån utan att vända om oavsett vad som händer okej? LOVA! Danne och Aria är vid skogsbrynet som möter grusvägen. Skynda.!"
Jag nickar snabbt och förvirrat då vi inte direkt hade tid att prata nu. Vi pressar upp dörren och Noel skulle precis smälla igen dörren efter oss när jag hör ett skott som avlossas och han åker ihop på marken.
Orden han hade sagt ekade i mitt huvud "spring, oavsett vad, lova mig det,". Och jag sprang som aldrig förut genom skogen. Kvistarna som rev mig och alla snår som gjorde att jag bara blev mer förvirrad. Då märker jag hur allt börjar bli suddigt och allt ekar i mitt huvud. Tårarna rinner och då ser jag Aria men i samma stund jag hör att hon ropar efter mig "KIM!" så svartar allt och jag ramlar ihop på marken.

Förlåååt! Så dåligt uppdaterat från mig men här kom iallafall ett nytt kapitel även om det blev kort. Funderar på att pausa boken? Eller är det så att intresset för boken är kvar och att det verkar lika bra? Rösta o kommentera så är ni bae❤️