In the light of stars, när alla regler ändras

1

Jag tittar upp mot stjärnorna. Jag har alltid tyckt om natten, så länge jag kan minnas, jag tycker om stillheten, tystnaden. När jag var liten satt jag alltid i pappas knä på kvällarna och han pekade ut stjärnorna för mig, andra barn läste sagor, jag lärde mig stjärnbilderna. Jag huttrar till och drar in händerna i ärmarna på koftan. Det är nästan sommar men på kvällen är det ändå kallt. 

Jag gäspar, jag borde sova, gå in från balkongen och lägga mig i min varma mjuka säng igen. Jag sneglar på klockan på armen, de små självlysande visarna säger att klockan är kvart i ett. Klockans botten är prydd med en bild av Karlavagnen och på spetsen av sekundvisaren sitter en pytteliten stjärna. Jag vet att den är barnslig men jag tycker om den. Jag fick den när jag fyllde åtta och på insidan av läderbandet har jag, med svart tuchpenna, skrivit alla stjärnbilder pappa lärde mig. Jag ler för mig själv, jag tänker aldrig slänga den här klockan, även om jag behövt rädda den från dödens kant både en och två gånger. Jag gäspar igen, jag borde verkligen sova, det är skola imorgon, bara några dagar kvar nu innan sommarlovet, mitt sista. 

Jag kan inte föreställa mig att jag aldrig kommer få sommarlov igen, och att jag börjar trean och fyller arton i augusti. Tiden går för snabbt, det känns som det var igår när jag satt här som tio åring och mamma tjatade om att det var sent och att jag borde sova. Idag tjatar hon inte, hon sover redan, det gör antagligen pappa med, men i ett annat hus, någon annan stans. Min lille bror sover också i rummet bredvid.

"Får jag titta på stjärnorna med dig?" eller tydligen inte "nä, det får du inte du ska sova!", min lillebror ser besviken ut. Han är elva år, smal men mörkbrunt rufsigt hår och en blå pyjamas med ett rymdskepp på magen. "Snälla, bara en liten stund?" jag har ett irriterat nej redo på tungan men hans underläpp putar ut och han trampar från fot till fot för att undvika de kalla bräderna med sina nakna fötter "snälla?". Jag kan inte säga nej, "okej Liam, men bara 5 minuter" "ja självklart" hans ansikte spricker upp i ett förtjust leende. Jag kan inte hindra mig själv från att också le. Jag sätter mig på den slitna bänken bakom mig och Liam kommer och sätter sig bredvid. Han huttrar till och jag lägger armen om honom, sedan börjar jag peka ut de olika stjärnbilderna så som pappa brukade göra för mig. 

Jag känner hur hur Liam lägger huvudet mot min axel, och efter ungefär en kvart hör jag de välbekanta långsamma andetagen som betyder att han har somnat. Jag bär honom till hans säng, tur att det är rummet intill mitt för mycket längre hade jag inte orkat, han börjar bli alldeles för stor för det här. Jag smyger ut ur hans rum även om jag vet att det inte behövs, Liam har alltid sovit djupt. När jag kommer tillbaka till mitt eget rum går jag förbi den inbjudande sängen och går istället ut på balkongen igen, lutat armbågarna mot räcket och andas in nattluften. 

Jag kommer att ångra det här i morgon men det är på natten jag tänker som bäst, när tankarna bara kan vandra från det ena till det andra utan att något stoppar. Efter ett tag pillar jag fram blyertspennan mellan spjälorna i räcket och skriver ytterligare några rader på de fullklottrade brädorna. Trät är mörkt så man ser inte blyertsen om man inte tittar ordentligt. Jag vet egentligen inte vad jag skriver, en blandning mellan dikt och bara allmänna tankar, vad som än flyger genom mitt huvud om nätterna. Ingen vet att jag skriver på plankorna, inte ens pappa. Jag pillar tillbaka pennan igen och står ytterligare några minuter och bara andas. När jag äntligen lägger mig i sängen är klockan nästan kvart i tre och jag fryser ordentligt. Jag ställer klockan för imorgon, sluter ögonen och det tar inte många sekunder innan jag somnar.

När väckarklockan tjuter känns det som jag sovit i fem minuter. Jag trycker på snooze knappen och borrar ner huvudet i kudden igen. Efter ytterligare fem snoozenignar tvingar jag mig upp och in i duschen. Vattnet är iskallt. Jag skyndar mig så fort jag kan eftersom mamma tagit slut på allt varmvatten och jag håller på att förfrysa samtidigt som jag schamponerar håret. Den kalla duschen har iallafall fått mig att vakna och jag tar snabbt på mig det närmaste inom räckhåll och packar skolväskan. I köket sitter mamma i morgonrock och det blonda håret i en slarvig bulle, hon dricker kaffe och läser tidningen men hon äter inget. Jag får en liten klump i magen av det men jag vet att hon bara skulle skratta bort det om jag sa någon. Så istället plockar jag fram frukost till mig själv och sätter mig bredvid henne. "Godmorgon mamma", "godmorgon" svarar hon tankspritt som om hon är långt bort. 

När jag ätit upp halva min ost macka kommer Liam in i köket med trötta ögon och ruffsigt hår, han gäspar. "Du ser trött ut!" mamma låter sträng och hon har fått en rynka mellan ögon brynen, "man ska var trött, det är måndag mamma" svarar Liam sömning och ler mot henne. Mamma suckar och går tillbaka till sin tidning men rynkan försvinner åtminstone. Liam hämtar en skål flingor med mjölk och sätter sig bredvid mig. "jag är sååå trött" viskar han till mig, jag armbågar honom försiktigt i sidan "så går det när man är uppe mitt i natten" viskar jag tillbaka. Liam börjar äta sina flingor och jag tittar på klockan, shit, redan fem i. Jag säger snabbt hejdå till mamma och Liam, slänger på mig skorna och rusar ut genom dörren i full fart mot busshållplatsen.

Pustande slänger jag mig ner på ett av de bakre sätena i bussen, pulsen dunkar i öronen och jag kan känna hur röd jag är i ansiktet. Jag drar snabbt handen öven pannan för att torka bort några möjliga svettdroppar. När pulsen lugnat ner sig tar jag upp en sliten pocket bok ur ryggsäcken. På insidan av pärmen står det Allan Ture Rickardsson 1982 i spretig handstil. Det är pappas bok, gammal och okänd, en dålig si-ficen bok om marsmänniskor som invaderar jorden. Den är inte speciellt bra skriven och jag kan den redan utantill, men jag tycker om den. Precis som min klocka är boken en del av min bardom, enkel, säker och välbekant. 

Jag slår upp den på måfå och hamnar i kapitlet där den kvinnliga marsmänniskan kysser den manliga människan, i marginalen har jag som elva åring ritat små ojämna hjärtan. Minnet får mig att le, jag brukade betrakta den här boken som äkta kärlek och när marsmänniskan dör i slutet som det sorgligaste i universum. Nu lyser falskheten och klychigheten igenom men jag minns fortfarande flickan som önskade sig sådan kärlek. 

"Stannar vid Ängsvägen" den formella förinspelade rösten får mig att titta upp. Bussen saktar in och stannar vid en busskur med ett krossat fönster. En reklam affisch för premiären av någon barn film täcker en av de andra väggarna på busskuren. Från en sliten, fullklotrad bänk reser sig en gammal gubbe och går på bussen, efter honom följer en mamma med trött blick och en liten flicka i barnvagn. Flickan skriker och mamman försöker trösta henne samtidigt som hon försöker få upp barnvagnen på bussen. En man i ljusblå skjorta kommer fram och hjälper henne, hon ser lättad och tacksam ut. Sist går han på, Daniel Hagnell.