In the light of stars, när alla regler ändras

6

Jag kan inte dra loss blicken även om hatet som den utstrålar får mig att känna mig minde än ingenting. Jag kan inte sluta stirra, men varelsen vänder bort ansiktet och jag sänker blicken samtidigt som jag blinkar flera gånger. Från den fullkomliga tysnaden kan vi höra varelserna komunisera med varandera. De har något slags språk men det låter mer som musik i mina ögon. Orden flyter in i vartanat utan mellanrum i mellan och deras läppar rör sig så fort att jag kanppt uppfattar det. 

Fashinerad låter jag blicken glida från den ena till den andra när de tysnar och den med blått hår åter stirrar på mig med sin blick fyld av hat. Den andra håller upp båda händerna och vinkar oss framåt men alla står blickstilla utan att röra en muskel. Varelsen ser ännu argare ut, om det nu är möjligt, och ropar något på det sjungande språket. När han ropat klart börjar golvet under våra fötter skaka vilket får oss att kliva in i det nya rummet. Alla förutom mannen som ligger död på golvet. En utryck som jag bara kan gämföra med skadeglädje har brett ut sig över varelsens anikte, men den blåhårige är fortfarande iskall. 

Den andre varelsen viftar oss åter framåt igen och den här gången tar vi skrämt några steg. Den tar också ett steg framåt, rakt mot mig och jag snubblar skrämt bakåt igen, rakt in i någon. Jag tittar mig hastigt över axeln, och sjävklart är det Daniel, vem anars. Under en ögonblicks sekunde bestämmer jag mig, om inte nu när, och så tar jag hans hand. Jag är rädd för att han ska dra undan sin, men han tycker bara min hårt, och för ett ögonblick är jag oövervinlig. 

Men ögonblicket försvinner och varelsen tar ännu ett steg så att han står så nära att om jag sträckte fram handen skulle jag kunna röra den. Han stirrar på mig och säger något. Jag står helt still, jag vågar knappt andas. Den spänner blicken i mig och säger något igen. Jag sväljer. Den upprepar sig en tjedje gång men nu pekar den också, först på mina kläder, sedan på golvet och till sist på en dörr en bit bort. Den gör det igen och nu pekar den även på de andras kläder också. Blodet stiger upp i ansiktet när jag fattar vad den vill. Jag känner hur det hättar i ansiktet, men jag tänker inte göra det. 

Jag släpper Daniels hand, knyter nävarna och stirrar trotsigt tillbaka. Denns ögon är röda som eld eller blod skärande och skarpa som knivar, det känns som dens blick kan skära mig i delar. Jag vägrar att sänka blicken men jag får kämpa för att inte blinka. Då kommer slaget. Det träffar mig rakt över käken så hårt att jag faller till golvet. Tårarna stiger upp i mina ögon även om jag inte givit dem tillåtelse och jag tror att min käke är bruten. Varelsen med röda ögon pekar igen. Den här gången vågar jag inte streta emot. Jag drar långsamt t-shirten över huvudet samtidigt som jag blinkar bort tårarna och rodnar igen. "Vad gör du?" väser Daniel i örat på mig "Bara gör det" min röst är svag. Runt omkring mig börjar de andra knyta upp skor och knäppa upp byxorna.

När vi alla stod i bara underkläder pekade den rödögda igen. Jag skakade desperat på huvudet "snälla". Den höjade handen, som för att slå igen. Nya tårar börjde rulla ner för mina kinder, tårar av förudmjukelse. Ingen gör något. De röda ögonen stelnar och varelsen höjer handen en tredje gång. Handen viner genom luften och jag sluter ögonen. 

"Tjof" Jag öppnar ögonen igen, Daniel hade lyckats hålla sig på benen men hela kinden är röd och ögat har börjat svulna. Varelsen tittar på mig igen med ett skadeglatt leende på läpparna. Jag sänker blicken och knäpper upp bhn. När jag tagit av mig trosorna också försökte att jag inte titta på nån eller något, minst av allt på Daniel. Det var inte riktigt så här jag hade förestält mig att det skulle va när en kille såg mig naken för första gången. 

Jag tittar upp när nya steg hörs en bit bort och ännu en varelse kommer emot oss. Den här har orange hår, som skalet på en prerfekt apelsin, och lika vackert som den blå håriga .Den nya vareslsen lyser med lika mycket hat som de andra men den ser inte lika arg ut. Jag vågar inte backa, av räsla att snudda vid någon annan, även om den orangehåriga kommer ännu närmare än den med röda ögon. Den orangehåriga böjer sig ner och jag kan inte motstå inpulsen att ta ett steg bakåt. Men den gör mig inget, tar bara upp mina kläder från golvet. Den gör lika dant med alla andras kläder och går sedan med dem mot en stor inbuktning i väggen. 

När varelsen kommer nära inbuktningen flamar lågor plötsligt upp från ingenstans. Jag flämtar till och flera runtomkring mig ryggar tillbaka. Varelsen slänger in våra kläder i elden. Men den är inte klar. Den kommer tillbaka igen och rycker av glasögonen från flickan som står till höger om mig och sedan halsbandet från killen med hästsvans. Jag får en klump i halsen och tittar ner på det slitna armbandsuret. Klockan står för min barndom, min pappa, den är en del av mig Jag gömmer handen bakom ryggen, men jag vet redan att det inte kommer hjälpa. När den orangehåriga kommer mot mig drar jag tofsen från håret och räcker fram den. Varelsen tar tofsen och min ryggsäck, som jag ställt ner på golvet, och drar sedan fram min vänster arm. Dens hand är kall och känns plastig, fingrarna är spettsiga och jag kan inte se några naglar. Med den andra handen tar varelsen tag i min klocka "snälla" ber jag "snälla, låt mig behålla den", varelsen rycker av den. Spännet går sönder. 

Bärandes på allas saker går den bort till enlden igen och kastar in våra saker, en efter en. Tejens glasögon, Daniels armband, telefoner, klockor och ringar, ett gosedjur som måste tillhörad den lille killen, min ryggsäck, med ännu ett hugg i hjärtat minns jag att min bok ligger i den. Sist av allt släger varelsen in min klocka. När klockan slukas av lågorna känns det som att pappa har övergett mig igen. 

Jag minns dagen han lämnade, när han tog sin resväska med sina kläder, inget mer, och gick. Han tog inte ens några foton av familjen och han kom inte tillbaka. Men igentligen försvan han långt innan dess, redan när Liam var riktigt liten. Han var borta på kvällarna och när han var hemma var han ändå inte där. Minnerna får såren i mitt bröst att spricka upp igen, fast jag trott de läkt. 

Jag har armarna i kors över brösten och jag orkar inte bry mig om att tårarna rinner, jag har redan gråtit så mycket idag. När den rödögde peckar på en öppning som plötsligt uppenbarar sig i väggen går jag dit. Jag orkar inte mer, orkar inte låtsas vara stark. När jag börjar gå följer de andra efter. Vi kommer in i ett nytt rum. Detta rumet är helt slätt och när vi kommit in sluts väggen men varelserna har stannat utanför. De andra rör på sig lite, folk är rastlösa och rädda. Jag sluter ögonen. Om det här nu är vårat fängelse vill jag inte se det.