In the light of stars, när alla regler ändras

17

Omginingen är svart men den känns. Ska det vara så? Jag känner att jag ligger på något men jag kan inte röra mig. Det ända jag ser är mörker. Men jag är död va? Fast varför kan jag tänka i så fall? Borde jag inte ha upphört att existera? Eller hade kristendomen rätt iallfall, är jag hos gud nu i himmlen? Fast i så fall borde väll inte allt vara svart? Eller så kanske jag är i helvetet, där är nog allt mörkt. Jag har tusen fråger och inga svar men på något sätt känner jag mig ändå lung. Som att jag fortfarande inte bryr mig om någon ting. För vad finns det att bry sig om, här finns bara mörker. Men jag känner någonting. Jag ligger på någonting och det stör mig. Hade det bara funnits mörker hade jag kunnat aceptera att döden kanske ser ut så här, men döden och kännsel går inte ihop. Om jag känner behöver jag en kropp, och om jag har en kropp är jag väll inte död? Men det faktum att jag inte kan röra mig stärker teorin om att jag faktist är död. Dock så börjar jag gradvis känna något mer. Något som undan för undan växer sig starkare. Det är ett intensivt verkande i öronen. Det är som om någon har stuckit in en kniv i mina öron och vridit om. Jag försöker stöna men alla mina muskler är fortfarande som förstenade. Verken i öronen bara ökar i styrka tills det inte borde kunna göra mer ont och ändå kan jag inte skrika. Det är sjukt frustrerande. Det ända jag kan göra är att ligga där, på något, i något, någonstans blick stilla. Tiden går, det måste den göra, för om det inte finns någon tid borde det inte kunna göra ont, vilket det i högsta grad gör. Jag börjar räkna varje särtsamt dunk i mina öron för att få något att göra. När jag kommit till ungefär 500 märker jag att jag kan röra tårna. Det blir den avgörande informationen, om jag kan röra mig kan jag inte vara död. Tanken är både än lättnad och en besvikelse, för att även om jag lever är det inte säkert att Daniel gör det.

Det tar allt för lång tid till innan min kropp åter börjar fungera igen och jag hittar mina ögonlock. När jag slår upp ögonen blir jag genast bländad av ljuset så jag hinner inte se var jag är. Efter så mycket mörker gör ljuset ont. Med handen över ögonen försöker jag åter se och den här gången går det bättre. Jag kisar men jag kan ändå uppfatta ett silvervitt tak och när jag vrider lite på huvudet en glasvägg. När jag ser glasset vet jag vart jag är, tillbaka i cellen. Mitt hjärta sjunker. Jag vet att jag borde vara lättad för att jag lever. Men jag känner mig inte lättad. När jag kan titta ordentligt sjunker mitt hjärta inte bara ännu mer utan skrynklas även ihop för cellen mitt emot min är tom. Jag lägger ner huvudet på britsen igen och blundar. Jag visste att den skulle vara det. Jag visste det hela tiden och ändå gör det så ont. En ensam tår börjar rinna längs min tinning ner i håret. Det känns omöjligt, omöjligt att jag kan gråta mer, borde inte tårarna ta slut någon gång? 

"Hmm, Hmm" 

en liten harkling får mig att hastigt spärra upp ögonen igen. Ljudet får mig till och med att sätta mig upp även om det är näst intill omöjligt. Därefter finns inget mer jag kan göra än att stirra. Jag tror knappt vad jag ser, för även om Daniels cell är tom, är min inte det.

På golvet, lutad mot väggen sitter han och tittar uppfodrande på mig, som om han har väntat på att jag ska vakna. 

"Vad gör du här?" min röst är svag och darrig men jag vet att han kan höra mig. 

Han möter min blick och sedan äntligen efter hundratals frågor utan svar rör sig hans läppar. Hans röst låter som musik, så mjukt i mina mörblutade öron men jag förstår inte ett ord. 

"Vart är Daniel?" 

Jag får pressa fram orden, men jag lyckas och den blåögda utomjordingen svarar igen. Hans ord är lika obegripliga även denna gång, men han verkar inte bry sig. Hans läppar fortsätter att röra sig och hans röst finns i hela cellen. Det låter så vakert, precis som musik. Jag har saknat musik. Jag har alltid älskat att låta mig försvinna i musiken, att bara flyta med. Så känns det nu. Det är som en bit av hemma, så välbekant att det värker i mig och ändå så anorluda. Hans röst går inte att likna med något jag någonsin hört innan. Jag kan inte höra var det ena ordet slutar och vart nästa börjar. Han rör sig inte. Han ställer sig inte upp eller går mot mig utan han sitter bara där lungt och pratar. Det känns som om rollerna är ombytta, för det brukade ju vara jag som pratade och han som lyssnade. Vi brukade ju sitta varenda natt vid glasset, han lyssnade och jag pratade. Nu är det han som pratar och det finns inget glas i mellan oss. 

Att han är inne i min cell är skrämande men samtidigt är det något i mig som vill att han inte ska gå. Jag vill att han ska vara här och jag vill att han ska fortsätta prata. Jag blundar igen och njuter av ljudet, men det finns en stor klump i min mage som inte går att bortse från. Klumpen är mitt ihop skrynklade hjärta som hela tiden påminner mig om att jag inte vet vad som har hänt med Daniel. Det finns en sak till jag inte kan bortse från och det är mina jäkla öron. Vad det än var som utomjordingarna gjorde med mig så gör det förbenat ont. Så även om den blåögdes röst är så mjuk och melodisk klarar jag inte mer efter ett par timmar. Med en suck ger jag upp och lägger händerna över öronen för att försöka stänga ute hans röst. 

Då är det som om han flyger, så fort är han framma hos mig och sliter bort mina händer från öronen. Hans händer är kalla och så starka att det känns som om mina armar ska gå av. Jag vågar inte röra mig och sitter bara tryckt mot väggen. Han rör mig inte igen och när han ser min skräckslagna blick backar han hastigt några steg. Han håller upp händerna framför sig i en ursäktande hållning och ser ganska förlägen ut. Långsamt går han baklänges tillbaka till sin plats på golvet och sjunker ner i sittande ställning igen samtidigt som han fortfarande håller upp händerna framför sig. Mitt hjärta saktar ner till normal hastighet igen och jag kan för förtsa gången se silver tatueringen som jag tidigare bara har skymtat i hans handflata. Tatueringen föreställer en dubbel spirall som täcker hela hanflatan. När han märker att jag iaktar den knyter han snabbt handen. Men hans blick är fortfarande mild. När han satt sig tillrätta börjar han prata igen och hans röst fyller cellen. Även om det verkar i mina öron vågar jag inte täcka över dem utan lägger mig istället ner och försöker somna.