In the light of stars, när alla regler ändras

10

Tiden har tappat all betydelse, ändå fortsätter den att gå, timme efter timme, dag efter dag. Jag har helt tappat räkningen på hur länge vi varit här men det borde gått öven en månad nu, kanske mer. Men varför bry dig, det spelar ingen roll. Inget händer någonsin, allt är lika dant, det hade lika gärna kunnat gå ett år, 10 år eller bara en dag. Inget ädras. Tills det plötsligt gör det. 

Det är tiden på dagen mellan gytjaätning och total upgivenhet, när man fortfarande har några fungerande hjärnceller kvar. Jag sitter som vanlig på golvet, stirrar på den tomma skålen och tänker på ingenting, när cellen öppnas. 

Det är inte min cell som öppnas utan den till vänster om Daniels. I den cellen ligger flickan som hade glasögon. Hon har blont hår och ser ut att vara några år äldre än mig, 23 eller 24 kankse. Jag kommer ihåg att hon hade varit lite mullig den där dagen på bussen men nu är hon precis lika mager och utmärglad som alla andra. 

Varelsen som som öppnade cellen är en av dagens vakter, jag har sett honom förut, chokladbrunt hår och ögon som oranga apelsinskal. Han går in i cellen och drar upp den blonda flickan på fötter. Hon stretar inte emot. Ytterligare en varelse kommer in i cellen, inte en av dagens vakter, men jag känner igen den här också. De båda vakterna tar jag flickans armar och snarare bär en leder henne ut ur cellen. När varelserna för flickan förbi min cell möts våra blickar för ett ögonblick och hennes intesiva rädsla reflexteras till mig. Det är som en våg av känslor, av ren panik, av skärande rädlsa, av förstenade skräck. Jag sitter helt stilla, spänd som en stålfjäder. Jag följer flickan med blicken tills jag inte längre kan se henne och sen sitter jag bara där, väntar på att något mer ska hända. Väntar på att hon ska komma tillbaka igen, eller på att någon mer ska försvinna, väntar på att det ska bli min tur.

Efter ett par timmar slutar jag vänta på att hon ska komma tillbaka, jag antar att hon är död. Att de tog henne någon stans och dödade henne. De tankarna gör inte rädslan mindre intesiv precis. För även om jag är trött på allt och har tappat hoppet vill jag inte dö. Det är trösstande på något sätt att inse det. Inse att jag faktiskt vill leva, även när livet är ett helveta. För om jag skulle vilja dö så skulle jag väll inte vara så skreckslagen för att de ska komma och hämta mig nästa gång. Skräckslagen för att det ska vara min cell som öppnas av de där blågröna spetsiga fingrarna. Att ett par skimrande vakra ögon ska komma emot mig med en dödsdom.

I min fantasi är det de havsblå ögonen som kommer emot mig, de som tillhör varelsen med turkåsblått spretande hår, han med ögon som utstrålande något med än hat. En liten röst i min hjärna säger att något inte stämmer, att mina förutsattser inte är logiska. Varför skulle varelserna gör sig besväret att hämta upp oss från jorden, och sedan svälta oss i ett antal veckor bara för att sedan döda oss? Det går inte ihop, de måste ju vilja något med oss? Eller ville de bara att vi skulle lida ett tag? Är det därför de svälter oss, för att de hatar oss? Men i så fall bode de väll torterat oss eller något. Kanske det är det de gör med tjejen, torterar henne. Men det verkar inte heller logiskt. 

Det är som matten i skolan när man får fram svar efter svar men alla är fel och tillsist ger man bara upp och väntar på att läraren ska komma och förklara. Så jag ger upp även om jag vet att det inte kommer komma någon lärare och förklara hur allt hänger ihop, varför vi hamnde här, vad som händer eller hur imorgon kommer att se ut. Jag låter bara timmarna gå som de brukar, och även om rädslan inte helt har släpptaget blir den snart besegrad av hungern. 

Men efter att par timmar visar det sig att den lilla logiska delen i min hjärna hade rätt. För när jag kollar åt vänster får jag syn på varelsen med choklad hår och apelsin ögon bära ena sidan av en bår. På båren ligger den blonda flickan. Vareslerna bär in henne i cellen igen och lyfter över henne på britsen innan de går ut och cellen sluts, sedan försvinner båda vareslerna ur mitt synfällt. Jag iaktar flickan, väntar på att hon ska vakna eller åtmiståne visa något livsteken. Hon ligger bara stilla, medvetslös. Jag vägrar tro att hon är död, även om hon vägrar att vakna, hon kan inte var död.

Nästa morgon visar det sig att jag hade rätt eftersom den blonda flickan sitter och häller i sig sin skål med gjytja när jag vaknar. Hon ser mörbultad och svag ut, men hon lever iallafall. Det blir den nya rutinen på dagen. Någon timme efter att alla har tömt sina skållar öppnas en cell. Varje dag är det en annan fånge som leds iväg. Dagen efter flickan är det dan gamla mannen till högen om Daniel, och dagen efter det mamman, den fjärde som leds iväg är busschafören. De kommer alla tillbaka ett par timmar senare, medvetslösa, och värre där ann en innan de fördes iväg, men levande. Jag ser inte när alla leds iväg men när de kommer tillbaka bärs de alltid förbi min cell. Jag håller räkningen på hur många som har varit borta. Inberäknat killen med hästsvans, som leddes bort idag, blir det fem, fem av nio.

Varje dag vaknar jag upp och undrar om det är min tur att ledas iväg. Jag är livrädd för att det ska vara det, samtidigt som jag är nyfiken. Jag vill att det ska bli min tur och jag vill det inte. Dagen efter killen med långt hår är det Daniels tur. När han kommer tillbaka väntar jag med en klump i magen på att han ska vakna. Jag vet att han kommer att göra det, men jag är endå rädd. När han vaknar och möter min blick kan jag slappna av. Han är den enda jag har här, jag tänker inte förlora honom. 

Den sjunde dagen blir det min tur, min cell som öppnas, och precis som jag föreställde mig, kommer de blå ögonen, djupare än något kännt hav, emot mig. Jag är skräckslagen, mitt hjärta bankar så mycket att jag tror att det ska hoppa ur bröstet på mig. Men ändå kan jag inte slita blicken från de mörka havsblå glittrade ögonen. Det är som att hans blick hakat fast i min och den håller mig fast. Jag kan inte slita mig fri även om jag velat det. De blå ögonen håller mig mycket hårdare än den kalla hand som sluts runt min överarm och rycker mig upp från golvet.