In the light of stars, när alla regler ändras

5

Ingenting händer, ingen magnetism eller annat superhjälte aktigt. Jag tar några steg längre in. 

Jag tittar tillbaka på de andra "se, det är inte farligt". Daniel och en kille i hästsvants tar steget över. "Jag vill inte dö" säger den lilla killen och drar med sin mamma in i rummet. Några till följer efter, tjejen i glasögon en gammal man med käpp och en ung man men potfölj i handen, men resten tvekar. 

"Ja jag tänker inte heller stanna" säger bussföraren och tar även han steget in i det rundra rummet. "Vad händer nu?" pojken drar i sin mammas hand och hon shushar till honom att vara tyst, men någon tycks ha hört honom för en röd lampa blir synlig i taket och något börjar pippa. Ljudet är så högt att jag lägger händerna över öronen men det hjälper inte det minsta, det är som om ljudet är över allt. Jag tittar mig förrvirar omkring och märker då att små gröna lampor har börjat blinka över varje utbuktning i väggen. Jag går fram mot en av dem och granskar den samtidigt som pippandet stjuter i mina öron. Det är som en sitts som går rakt ut från väggen och jag testar att sätta mig ner, men det ända som händer är att de gröna lamporan vid platsen blir röda istället. 

Jag ställer mig upp ingen och då är det som en del av väggen öpnar sig och en bricka skuter fram. Jag låtsas att jag är i en film för att göra hela sitviationen mer begriplig. Om jag var i en film skulle detta vara ett rumdskepp tänker jag till mig själv, och i såfall skulle utbuktningarna varit säten, men varför blinkade det rött när jag satte mig ner. Då minns jag att jag fortfarand har ryggsäken på ryggen, jag tar av den och lägger ryggsäken på den utskutande brickan, som genast försninner in i väggen igen. 

Ryggsäcken syns forfarande, men bakom något slags grönt gals. När jag åter sätter mig på sittsen försvinner de gröna lamporna helt och tack och lov så dämpas det inhärdiga pippandes. Jag pustar ut med då är det som att väggen slår till mig i magen. Jag flämtar till och försöker resa mig upp men jag sitter redan setenhårt fast. Vägen rör sig och har inslutit mig helt så att bara benen armaran och huvudet sticker ut. Andra delar av väggen sluts kring mina handleder och fotleder och runt mitt huvud så att jag inte kan röra en muskel, jag sitter helt fast. När väggen helt kommit på plats blir den åter hård som sten och inte en spricka syns. Resten av bussen stirrar på mig med gapande munnar och hakor som hänger nera på brösten samtidigt som de håller för öronen.

"Jag tror man ska göra så här" klämer jag fram, fast min käke sitter lika hårt fast som allt annat så det går knappt att höra över pippandet. Ingen annan rör sig en centimeter och pippandet ökar i styrka igen. Det låter så högt att jag tror att min hörselgångar kommer att gå sönder. Den lilla killen gråtter och trycker händerna hårt mot öronen. Jag försöker säga något med min röst dränks genast så istället spänner jag ögonen i Daniel. Han följde mig tidigare han borde göra det nu med. Han vet åtmistone vem jag är, måtte han lita på mig också. 

Min blick ber honom att lita på mig samtidigt som den svär åt honom att bara göra det. Jag kan se att han överväger, samtidigt som han pressar händerna mot öronen, till sist biter han ihop tänderna och nickar kort. Han tar tag i mamman och pojken och drar med sig dem bort mot väggen. När han fått dit dem trycker han ner mammam på en sits och pojken på en annan, sedan sätter han sig själv på en tredje. Han behöver inte göra mer en att trycka ner dem för så fort de nuddat vid utbucktningarna börjar väggen röra sig och innesluter dem helt. Det tar bara några sekunder och när de sitter fast dämpas ljudet. Det försvinner inte helt, men tillräkligt mycket för att de andra ska förstå att det är meningen att vi ska sätta oss ner.

En efter en försvinner de gröna lamporna tills alla sitter och det blir åter tyst. Tysnaden kommer så plötsligt att det känns som om den trycker lika mycket på mina trumhinner som pippandet just gorde, men det gör mindre ont iallafall. 

Men det är inte tyst länge. När pipp-andet sluter tar det inte många sekunder innan ett annat ljud sätter igång. Det nya ljudet är mer dämpat och det låter som om det kommer utifrån. Det är ett välbekant ljud, som när man kör iväg med bilen eller ett flygplan lyfter, det är ljudet av en motor som statar. Samtidigt som det här nya ljudet ökar i styrka händer två saker. Väggarna runt det hål som leder in i bussen börjar slutas och bussen börjar långsamt luta. Människorna i bussen får panik och de kämpar för att komma av den när de inser att det jag sa tidigare var sant. Men väggaran sluts snabbt och bara mannen som skrek åt mig att inte gå in, tar sig in innan hållet försvinner. Rester är kvar när bussen börjar falla. I någon sekund kan vi höra hur de skriker och sedan ser vi bussen störta mot marken genom glaset i golvet. 

Jag vill inte tänka på vad som händer när bussen når marken, men jag kan inte undvika att göra det. jag får en klump i magen och en sten över hjärtat men jag kan inte göra något för att hjälpa dem, det är för sent. Mannen som kom in sätter sig på ett säte men inget händer, väggen är stilla och lamporna är redan borta. Han tester att sitta på varende en av de lediga sitsarna men inget händer. Han tittar skrämt på oss andra och sedna känner jag ett ryck i magen. Det är som att åka hiss, eller ett uppskut på något nöjespark, gånger tusen. 

Marken genom fönstret försvinner med hög hastighet och det känns som att min mage lämnades kvar där. Farten känns i varenda muskel samtidigt som den inte känns alls, det är omöjligt att beskriva. Mannen, som inte sitter fast, kastas till golvet. Han skriker och far från sidan till sida utan att kunna hålla fast sig i något. Han skriker igen med det låter avlägset och svara fläckar börjare breda ut sig över mitt synfällt. Jag minns en åkatraktion, på ett nöjesfält i Danmark, där jag också fick svarta fläcker framför ögonen pågrund av super G fart men då hade de försvunnit igen. Nu förtsätter de att breda ut sig, jag kämpar för att behålla medvetandet, jag spänner varenda muskel i kroppen men det hjälper inte, det svarta håller på att vinna. Det sitsta jag ser innan allt blir svart, är en blick av Daniel på andra sidan rummet, sedan svimmar jag.

 Dunk! Jag vaknar av att jag faller till golvet, hårt. Väggen som höll mig fast har släppt och blivt släta så jag har brakat i gålvet och kan kan känna hur blåmärken börjar bildas. "Aj" säger jar samtidigt som jag sätter mig upp och gnider mitt huvud. Runt omkring mig gör alla andra lika dant, stönar tittar sig förvirrar omkring och sätter sig upp. Alla förutom mannen som inte satt fast, han ligger tyst och stilla mitt på golvet med ansiktet neråt. Jag sväljer och kryper fram till honom. Lånsamt vänder jag honom så att han ligger på rygg och trycker två fingrar mot hans halspulsåder. Jag håller andan, men jag kännder inget, han är död. 

Jag ryggar tillbaka, jag har aldrig sett en dör kropp tidigare. "Mår han bra" frågar någon, "han är död" min röst låter ihålig. Jag backar bort från kroppen och reser mig på fötter igen. Mina ben känns som spagetti. Tills nu har inget kännts på riktigt men det här är anorlunda, någon har dött. Hans liv är slut, över, och det mer än något får mig att inse att det här är verklighet. Inte en slags lek, eller ett äventyr, inte ens en mardröm. Fysikens lagar har slutat gälla, bussar flyger, rymdskäpp från yttre rymden befinner sig inom våran atmosvär. Jag får plötsligt svårt att andras, och när den ena väggen öppnas från att vara ingenting till ett stort hål, slutar jag andas helt. Genom hålet syns två varelser i ett rum lika silvervitt som det vi står i. Varelserna liknar människor till kroppsformen, de har två armar två ben, ett huvud, mun, näsa ögon men där tar likheterna slut. 

De har genomskinlig hud över armarna och under syns muskler i blågröna nyanser och svarta virvlande sträck slingrar fram och tillbaka över musklerna. Ansiktena är inneslutna i något slags glas och ögonen lyser lika stark som stjärnor. Huden över bålen och benen är också silvervit som rumet och allt annat runt om oss. Samma svarta linjer som virvlar omkring på deras armar syns även i deras ansikten och håren flamar lika stark som eld i de klaraste färger jag någonsin sett. 

Jag andas fortfarande inte men mitt hjärta slår som vansinigt och jag kan inte bestämma mig om jag är rädd eller inte. Alla mina fantasier som barn var verkliga, det finns utomjordingar. Jag möter den enas blick, den med hår som flammar i ljusaste blå som en sommarhimmel en perfekt dag fast i tusen olika nyanser, dens ögon lyser i djupaste blått som havet och natten med ett djup som trollbinder mig. Varelsen möter min blick och det enda jag kan se i dens ögon är rent kalt ursiningt hat.