In the light of stars, när alla regler ändras

7

Efter ett par minuter händer fortfarande ingenting, vi är verkligen fågna här, tänker jag. Jag öppnar ögonen igen och ser Daniels välbekanta drag framför mig, men han möter inte min blick. 

"Hörru, blicken här uppe" jag pekar på min ögon, min röst har fått tillbaka lite kraft. Daniel höjer genast blicken, men samtidigt som jag säger det glider min egen blick neråt mot Daniels mage. Han har inte riktigt ett six-pack men han är ändå muskulös. "Samma hjäler för dig Andrea" han ler "ögonen här uppe", hans leende får en liten värme att breda sig ut i bröstet och självklart börjar blodet rusa upp i ansiktet. Jag tittar bort och biter mig i tungan. Då är det som om taket öppnar sig och det börjar ösregna inne i rummet. Vattnet slår hårt mot min nakna kropp och jag ryser och ryggar undan, vattnet är iskallt. Det hjälper inte, vattnet kommer från alla håll. Men igentilgen känns det inte som vatten, vätskan är för tjock och rinner inte av kroppen som vatten gör. Istället är det som ett slem, ungefär som en snigell lämnar efter sig, täcker kroppen. 

Vätsakan faller så kraftfullt att jag knappt ser någonting framför mig, allt är bara suddigt och när jag försöker få bort vätskan från ögonen blir det brar värre. Men och mer öser ner från taket men det måste försvinna någonstans för vätskan har inte samlats runt mina fötter. Det betyder att vi inte kommer dränkas åtminstone. Tanken känns tröstande, men bara lite för det har trots allt börjat bli svårt att andas. Vätskan har klibbat fast vid läpparna och rinner ständigt in i munnen, det hjälper inte att spotta. Vätskan samakar kemiskt och det bränner på tungan. Det har börjat svida på resten av kroppen också, och jag kan inte urskillja något längre bara ljus och något mörare som jag antar är de andra. 

När jag inte tror att jag kan stå ut längre upphör plötsligt vätskan att ösa från taket och det som klibbar fast vid kroppen rinner av som vatten. Jag spottar och hostar, men jag hinner inte hämta andan i mer än någon sekund börjar blåsa häfftigt inne i det lilla rummet. Vinden är kraftfull och det tar bara några minuter för till och med håret att bli fullkomligt tort. När alla är torra upphör vinden lika plötsligt som den startade. Jag kollar mig omkring, alla är rufsiga och tilltufsade, några har ramlat, men det stör mig att jag inte kan räkna ut vart vätskan och vinden kommer ifrån. Taket är helt slätt, liksom väggarna och golvet. Det finns inga hål där vätskan kan ha komit från eller håll där den måste runnit ut och det finns inga fläktar som kan ha blåst någon vind. Jag hinner inte komma på någon förklaring innan den släta väggen i bortre änden av rummet öppnas. 

Vi kommer in i ett nytt rum, även om de liknar de båda andra, silvervitt och slätt. I rummet står änu en varelse, men någon är anorlunda. Dena nya varelse har samma vackra hår som de andra, grönt som en grans barr och skimmrande i tusentals nyanser, men det står inte rakt upp utan räcker den nya varelsen ända ner till midjan. Ögonen är grå och ännu mer lysande än de andras eftersom den nyas ansikte inte är inesuttet i glas. Krppen täcks inte heller av silvervitt och det genomskinliga på armarna, som jag trodde var hud, har den nya varelsen inte heller. Istället har den en löst sittande tunika i ett mörktbrunt material och fladdriga gröna byxor. Den här varelsen är smalare än de andra, och kortare, runt middjan sitter ett tjokt bälte i en gulgrön färg. Kläderna är enkla men vackra, det konstiga är att de tycks sakna sömmar som att de var skapade i ett ändra stycke. Varelsens fötter är nakna och lika blågröna som armarna händerna och ansiktet, med långa spetsiga tår. 

Då slår det mig som en blixt och jag förstår. Jag förstår varför de tvingade oss att klä av oss och varför de brände våra saker. Varför de första varelserna hade så konstiga kläder och vad vätskan var till för. "De desinfexerade oss" viskar jag upphätsat till närmaste person, vilket råkar vara flickan som förlorade sina glasögon. Hon tittar bara ofrstående på mig. Men jag kan inte hindra ett leende, även om det får det att värka i ansiktet, för ätligen är något åtmistone lite förstårligt. 

Den grönhåriga säger något, dens röst än om möjligt ännu vackrare än de andras, ljusare, som fåglekvitter. Någon säger mig att dena varelsen är av honkön. Hon peckar på en bänk till vänster om oss. På bänken ligger kläder. En lättad suck slinker ifrån mig, alla skyndar fram till kläderna. Jag drar på mig underkläder i gråt tyg och jag kan inte mer är förudras över hur sköna kläderna är, de har inga sömmar och ändå sitter de perfekt, inte för löst eller för hårt, som om de var sydda enbart för mig. Våra kläder liknar den grönhårigas, tunikor och vida byxor, men inga bälten, allt i neutrala färger, brunt, grönt, grått och gult. Enkla men fantiastiska. Det finns inga skor eller strumpor men min tunika har en luva. 

Allas kläder verkar sitta perfekt, allas förutom den lilla pojken. Tydligen har de inga barnkläder för hans tunika ser mer ut som än kläning och byxorn är inte ens att tänka på. När han föröker gå framåt snavar han på fållen av tunikan och faller tillmarken. Hans mamma hjälper honom upp och tar ett stadigt grepp om hans hand. 

Först nu, när jag har kläder på mig igen och fått tillbaka lite värdighet, möter jag de grå ögonen hos den grönhåriga varelsen. Det är som att få en eketrisk stöt. Jag ryggar undan och tittar genast bort. Jag trodde att de förra varelsenra hade hatat oss. Att den blå ögda varelsens hat var det mesta man kunde hata någon, men jag hade fel. Den blå och rödögdas hat var ingenting emot den här. De grå ögonen blixtrar, det var ett hat så bjupt att det är allt hon är. När jag nu iaktar henne närmare kan jag se att hon står och darrar lätt som om hon föröker hindra sig själv från att flyga på oss. Vad skulle vi ha kunnat göra för att hon ska hata oss så djupt? Vi har aldrig ens vetat att de existerar.

En ny öppning uppenbarar sig och den rödögde kommer in, men han stannar inte länge utan vifrar som att vi ska följa efter och går ut igen. När jag nu gämför den röd ögda med den grå ögda gissar jag att den rödöga är av hankön. Han har också bytt om från skyddsdräkten till samma sorts kläder som vi har. Han leder oss in i en koridor, slät och silvervit som på alla andra ställen. Han leder oss in i ännu en och ännu en och ännu en. I början försöker jag hålla räkningen på hur mång gånger vi svänger åt höger och vänster men efter ett tag ger jag upp. Jag skulle aldrig kunna hitta här, allt ser exakt lika dant ut och det hjälper ju inte precis att dörarna är omöjliga att upptäcka när de är stängda. Jag ger upp och följde bara efter.

Det känns som om vi går i timmar när den rödöda äntligen stannar. Jag har slutat titta på omgivningarna mednas vi gått, men nu blinkar jag till och tittar runt mig. Vi står fortfarande i en koridor men betydligt större än de andra. På båda sidor finns stora inglasade öppningar. Öppningarna är halvmånsformade och säker över två meter vid den högsta punkten. Innan för glaset finns ett litet rum. Från ena väggen sticker en avlång plattform ut, med några filtar slängda ovnapå. I ett hörn finns något som liknanar en hink på väggen, det är allt. Jag tittar in i öppningan bredvid, den ser exakt lika dan ut. Jag får en klump i magen, det här påminer mig om någon ting, men jag kunde inte komma på vad. 

Den rödögda sätter handen mot glaset på öppningen närmast till höger om mig och glaset sunker undan. Han tar tag i busschafören, som står precis bakom mig och knuffar in honom genom öppningen. När han väl är inne sluts glaset igen. Då förstår jag vad öppningarna liknar, fägleseceller. Klumpen i magen växer. Fler och fler setts in i bakom glasen. När de slänger in mamman i en cell och pojken i en annan börjar pojken gråta och mamman skriker något. Klumpen i magen blir störe och större desto färre personer som står kvar runomkring mig. Jag förstår att det inte är någon ide att springa. När killen med hästsvans, även om han inte har det längre, och Daniel setts in i var sin cell är jag ensam kvar. 

Den rödögda kommer emot mig, jag får stålsätta mig för att inte springa även om jag vet att det är meningslöst. Han kommer närmare och griper tag om min arm. Hans hand är kall, så kall att jag får gåshud, och hans spetsiga fingrar skrapar mot min arm. Jag vet att det inte är någon idé men jag stretar ändå emot när han drar mig mot en cell, han verkar inte ens märka det. Hoppet slipper ifrån mig när jag ser glaset slutas framför mig och de röda ögonen skadeglatt blicka in på mig som ett djur i en bur.