In the light of stars, när alla regler ändras

12

"Vad håller du på med igentligen Andrea?" Alicias röst i mitt huvud låter så verklig att hon hade kunnat sitta beredvid mig. "Jag bara sitter här på golvet" även i tanken är min röst uppgiven och trött. "Men kom igen, ta dig i kragen", "Jag vet inte vad jag ska göra, det finns inte precis många valmöjligheter här", jag föreställer mig hennes ansikte. I mina tankar är hon iritterad med en rynka mellan ögonbrynen, läpparna är samanbittna. "Att bara sitta här gör inte saken bätter, hitta på något, ska inte du vara den smarta av oss?" det sista skulle hon ha sagt sarkastisgt och höjt på ena ögonbrynet. Jag skulle ha svarat med något skämtsamt, men jag är för trött. "Om du nu är så trött varför sover du inte", "håll tyst, det är jag som bestämmer över det här samtalet". Ojdå, är inte att prata med sig själv första tecknet på galenskap? Vad tyder det på om man börjar argumentera med sig själv? "Inget bra iallafall", fortfarande Alicias röst i mitt huvud. Lite för uppfordrande, lite för hård, lite för besserwissig, och aldeles, aldeles välbekant. "Håll tyst". Jag vill inte inbilla mig Alicias röst mer, det gör för ont. "Synd för dig då, för jag tänker inte försvinna!". 

Jag lägger händerna över öronen, inte för att det hjälper när rösterna kommer inifrån skallen istället för utifrån. Igentligen vet jag att det är jag som bestämmer, att det är jag som skapar Alicias röst och att jag kan få den att sluta. Men det är skönt att inbilla sig ibland, för jag saknar henne, jag saknar henne så mycket. Alicia har alltid varit den jag ringer även om klockan har varit mitt i natten och jag vet att jag väcker henne har jag alltid kunnat lita på att hon svarar. Hon är inte en sådan som kommer med vänliga ord och säger att allt kommer bli bra, hon är inte precis den som tröstar. Men hon är stark och orädd, rakt på sak och när man väl kommer innan för skalet, den vakraste människa man kan tänka sig. Hon är den som slåss vilkorslöst på din sida även om hon inte vet vad det handlar om, men även den som skäller ut dig efteråt om det var ditt fel. Hon är inte den som ger dig en kram men hon är den som drar upp dig på fötter och tvingar dig att springa vidare även om du föll hårt. Hon är den som alltid har din rygg, hon är min bästa vän. 

Jag hade behövet hennes styrka nu, behövt henne för att dra upp mig på fötter igen, ruska om mig och tvinga mig att slå tillbaka. Men hon är inte här, jag kommer antagligen aldrig få se henne igen och jag orkar inte ruska igång mig själv, även om jag har mer kraft än innan. 

Sedan varelserna började ge oss mer mat har min kropp långsamt börjat återhämta sig. Jag kan tänka klarare igen och mina ben börjar inte darra okontrolerat när jag står upp. Jag känner mig friskare, mycket friskare, fysiskt. Psykiskt är jag fortfarande rent knäkt. Om maten är den posetiva förendringen i min verklighet är besöken hos den grönhåriga den negativa. Första gången var det okej. Första gången kom jag bara tillbaka med ett bandage runt armen efter en spruta. Gången efter var bandaget större. Varje gång varelserna kommer för att ta med en från ens cell betyde det nya sår, nya bandage och fler kommade ärr. 

Det är därför jag inte ville sova, även om jag är så trött att jag får kämpa för att hålla ögonen öppna. För jag vet att om jag sluter ögonen kommer jag drömma om vad som händer i det där rummet. I verkligeheten är jag sövd, jag kommer inte ihåg någonting, men i drömmen är jag vaken men paralycerad. I drömmen kan jag se hur den grönhåriga varelsen som hatar oss så djupt, skär i mig med en skalpel. I drömmen ser jag henne använda värktygen jag såg hänga på vägarna. I drömmen ser jag henne skära ut delar ur mig, iakta dem och sy ihop mig igen. Så jag vågar inte sova längre. Att vara vaken är hemskt, tysnaden, ljuset och tiden som aldrig tar slut men santidigt står stilla, men att sova är värre.

Sedan jag började tvinga mig själv att vara vaken tills jag svimmar av ren utmatting har jag börjat lägga märket till vissa saker. Det viktigasete är att det inte patrulerar lika många varelser hela tiden. Oftast är det tre eller två, men under långa stunder är det bara en. När det bara är en vakt sover för det mesta alla, eller alla som jag kan se iallafall. Antagligen brukade jag också sova då eftersom jag aldrig tidigare lagt märket till att det bara varit en vakt tidigare. Med nogranna uträkningar (eftersom alla andra sover) har jag kommit fram till att när det bara är en vakt som patrullerar är det antagligen natt. Det känns bra att veta, reda ut tiden på något sett, även om det igentligen inte gör någon skillnad. 

Nästan alla nättter är det den blåögda som patrulerar. Han är anourlunda på något sett. Inte bara för att hans blick är fylld med något mer än hat, utan för att han känns med avslapnad. När det är fler som patrulerar, på dagarna, går de alltid fram och tillbaka längs raderna med celler med ryggen rak och blicken stelt riktad framåt. Men när den blåögda är själv på natten kan han ibland sätta sig ner med ryggen mot en vägg och pillra med något litet metalföremål. Jag brukar iakta honon när han sitter där, fast bara när han är fullt koncentrerad på sitt föremål. Han brukar se avslappnad ut. 

Inatt sittar han dock inte på golvet med sitt metlal föremål. Han är inte här alls. Isället är det en varelse med ljust grönt hår som går fram och tillbaka. Jag kommer på mig själv med att bli besviken. Känslan är orelevant och fel men jag hinner inte reda ut varför, för en våg av trötthet slår över mig och jag kan inte stå emot längre. Mina ögonlock sluts och jag sjunker ner i liggande ställning på golvet. Igentligen sover jag redan men den konstiga känslan gör sig påmind och stannar kvar när utmatningen drar ner mig djupare och allt blir svart.

Dunk, dunk, dunk, klirr, dunk, dunk. Ljundet väcker mig. Det känns konstigt att bli väckt. Innan var det helt normal, det var alltid något som lät och fick en att vakan. Offtast var det väckarklockan, och om det inte var den så var det mamma som sa att det var dags att gå upp, eller något annat buller som fick en att vakna. Men här är det alltid tyst. Eller rättare sagt går det inte att höra om det låter eller inte. Det är pågrund av glassväggen, den är så tjock att inget ljud hörs igenom. 

När den öppnas, för att varelserna ska dra iväg med en, kan man höra igen. Så att jag vaknade av ett ljud betyder att cellen har öppnats, men eftersom jag fortfarande är kvar kan det bara betyda en sak. Jag hittar brickan med blicken i samma stund som jag inser att den borde finnas där. Jag rester mig, går fram till brickan och sjunker ner i skräddastälning framför den, mina krypnings dagar är över. På brickan står den vanliga skålen med grå sörga men även ett fat med något som jag vet har konsistensen av segt bröd, men färgen är mögelgrön. Bredvid fatet står ett till fat med en svart kompakt kaka i form av ett rätblock. 

Jag rynkar på näsan, maten är inte lockande precis. Det är konstigt hur snabbt men vänjer sig och värnjer sig av med saker och ting, och hur hunger förändrar smaken. De första dagarna med gegan i skålen fick jag inte ner en ända tuga utan att få kvälningar, men efter ytterligare några dagar åt jag upp allt i skålen så fort jag såg att den stod på golvet. Ytterligare några veckor senare drömde jag om mer gjytja, jag fantiserade om den och längtade efter den. När man är tillräkligt utsvulten smakar allt gott. Men nu när jag inte längre svälter samkar det otroligt äkligt igen. Nu när jag fått det jag önskade så ivrigt innan, mer mat, vill jag inte ha den längre. Eller det är inte helt sant, jag kommer nog aldrig mer säga nej till mat hur den än smakar, men måltiderna är inte längre höjtiden på dagen.

Jag bryter av en bit av den svarta kakan och stopar den i munnen. Jag tuggar demostrativt och tvingar mig själv ingnorera smaken av rutten fisk. När jag har svalt bryter jag av ännu en tugga och stoppan in den i munnen, fortsätter tugga. När jag ättit upp den svarta kakan går jag över till skålen med gyttja. Jag sparar brödet till sist, för även om det ser sjukt läsktigt ut smakar det bäst. Inte bra, men bättre en de två andra iallafall. När maten är slut börjar enformigheten och väntan på vad som händer här näst. Antagligen blir det mat. Tidigare fick vi bara mat en gång mellan varje lång sovperiod men nu får vi mat två eller till och med tre gånger om dagen. Om det inte blir mat så blir det en utflyckt till mardrömmen, jag ryser vid tanken. Jag hatar att dras iväg. Varelserna är så likgiltiga, som om vi inte ens är levande, inte ens djur, bara objekt, saker som går att undersöka, skära i och se vad som händer.