In the light of stars, när alla regler ändras

14

Det blir min andra tradition. Jag håller fortfarande på med min första, som går ut på att jag och David stirrar på varandra efter att vi båda ätit upp dagens första mål. Den andra blir att jag varje natt iaktar den blåögda varelsen. Vilket socialt liv man har. Jag sitter och stirrar på två männsikor, eller två personen (den ena är faktist utomjording), en gång om dagen, det är allt. 

Jag tror nästan att jag helt håller på att tappat rösten, eller glömmer bort hur man pratar, eftersom jag aldrig gör det. Antagligen har mina öron också helt lagt av. Det känns som om den eviga tysnaden pressar mot mina öron och att de långsamt ger vika för trycket. Som om de skrynklar ihop sig som tomma läsk burkar. Det ända som hindrar tysnaden från att krossa min skalle är trycket från de eviga tankarna som dundrar omkring i mitt huvud. Tankarna är som elefanter som brakar fram längs insidan av skallbenet och trycket tillbaka tysnaden. Men ibland blir det ändå för mycket. Då är det som att något lossnar inom mig, som om en spärr går av och jag slår händerna för öronen och skriker rakt ut. Jag skriker bara för att höra något och för ett ögonblick kan jag få tysnaden att gå sönder. 

Jag trodde att jag hört tysnad innan, men på jorden var det aldrig fullständig tyst. Även när man trodda att ingenting lät, fans vindes brus i bakrunden, tuggadet av en trättmaskin i rörelse och trafikens buller. Men här är allt fulkomligt tyst dagens alla timmar. Idag är en sådan dag jag inte står ut längre, när något bara brister inom mig och jag skriker. Men skriket dör ut rätt snabbt utan att hysterin har avtagit det minsta. Jag reser mig och börjar vanak av och an. Vid varje steg hugger det till i magen men jag kan bara inte sätta mig ner igen. 

"Blink lilla stjärna där, hur jag undrar var du är" det är den första sången som dycker upp och jag sjunger högt för mig själv "fjärna lyser du min syn" jag hinner inte många steg innan jag måste vända "liten diamant i sky". Jag fortsätter att gå fram och tillbaka och varje gång jag kommer till slutet på visan börjar jag om från börjarn igen. Steg, aj, steg, aj, steg, aj, steg, aj, vänd "blinka lilla stjärna där" steg, aj, steg, aj, steg, aj. Jag sjunger och går så länge att det skriker av smärta i magen och orden i sången börjar blanda ihop sig och komma ut i fel orgning. Då stannar jag, jag kan helt enkelt inte gå mer. 

I samma stund som jag tystnar slänger jag en blick ut genom glaset och hinner precis uppfatta den blåögdas ögon innan han vänder bort huvudet. Jag rynkar pannan, en stark kännsla sprider sig i hela kroppen, något med det som just hände är revotionerande. Det finns två fakta som jag är helt säker på i detta helvete, 1 varelseran hatar oss och 2 de har samtidigt inget som hällst intresse i oss och behandlar oss som föremål. Men ändå hade den blåögda varelsen iaktagit mig när jag sjöng. Det passar inte ihop med fakta. Jag vet redan att den blåögde är anorlunda, att han inte bara hatar oss, och vi bruker stirra på varandra på nätterna, men att iakta mig är något annat. Att han iaktar mig bevisar att de inte är likgiltiga och att han vände bort blicken när jag upptäkte det betyder att de inte vill att vi ska veta det. Eller kanske är det bara han som inte vill att jag ska veta. Kanke han bara är ännu mer anorluda än vad jag har förstått.

Den nya insikten tänder något inut i mig. Den tänder en liten viljestyrka att slå tillbaka. Jag måste kunna använda det här på något sätt. Ett extra plågsamt dunkande från magen får mig att komma ihåg såret så jag sjunker ner på golvet. Men jag vill inte släpa min nufunan kämparvilja och hasar mig därför fram till glasset för att iakta den blåögda. Han har huvudet denostratiovt vänt åt ett anant håll, men nacken är för stel. Det är inte det vanliga aslappnande svepandet med blicken från cell till cell. Nej han undviker min blick, han vet att jag iaktar honom och han vägrar möta mina ögon. På något sett känns det som att jag får ett litet, väldigt litet, men ändå existerande övertag. Den lilla lågan som tändes inom mig får mer kraft och blir större. Jag måste göra något, vad som hellst. För mitt inre ser jag de tomma ögonen hos den lilla killen, jag ser den unga mannen banka mot glasset på sin cell och ljudlöst upmmana mig att slå tillbaka. Jag hör i huvudet Alicias röst som vägrar låta mig ge upp, som puschar mig att göra något, vad som hällst, och för min innre syn ser jag min lillebrors leende. Ett leende som gör så ont i hjärtat och samtigtigt får elden i bröstet att flama på alvar och tända eld på hela mitt jag. Viljan fyller mig, jag måste göra något, jag har ingen plan, ingen idé, bara eld, kraft och vilja och utan att veta varför eller hur det skulle kunna hjälpa börjar jag prata.

Efter den natten tillbringar jag varje natt, när den blåögda har vakten, med att sitta med benen i kors framför glasväggen och berätta min livs historia. Jag pratar om allt, om mina drömmar och mina mål i livet, om mina minnen, om min familj, mina kompisar och om allt och ingenting. Jag vet inte varför men på något sätt känns det som om jag kämpar, iallafall på något sätt. Den blåögda låsas som om han inte förstår mig, eller antagligen gör han inte det, men något säger mig att han ändå fattar. 

Nu för tiden möter han väldigt sällan min blick men jag märker att han tittar på mig ibland när jag tittar åt ett annat håll. Men han går aldrig omkring längre på natten, han sitter alltid på golvet, med ryggen mot Daniels cell. 

Nästan varje natt är det den blåögde som har vakten men ibland är det någon av de andra. En orelevant besvikelse infinner sig imon mig varje gång det inte är den blåögda som patrullerar. Jag pratar aldrig med någon av de andra, det är inte samma sak, men inatt är det den blåögda som har vakten. "Du fattar att ni inte kan hålla oss fångna här för evigt va?" ingen reaktion "För eller senare dör vi av utråkning, vi kunde väll åtminståne fått internet och en dator typ. Vet du hur många avsnitt jag har missat av The 100! det är hemskt". Som vanligt sitter han bara och tittar in i någon av de andra cellerna. Undra hur många avsnitt jag har missat igentligen, hur lägen vi har varit här, "Hur länge har vi varit här?" inget svar, som förväntat "kom igen kan du inte svara på det iallafall, jag vill verkligen veta!" men han vänder bara blicken vidare till nästa cell. Kanske har det gått två månader nu, kanske mer, det känns som vi har varit här i flera år typ. "Visste du att jag drömde om att få åka upp i rymden när jag var liten?" jag väntar bara någon sekund på svaret jag vet inte kommer. "Jag älsakde rymden och min högsta dröm var att bli astronaut, jag är inte lika säger på att jag vill det längre". Den här cellen var inte precis som jag föreställde mig ett rymdskepp. "När jag var 8 kom jag med till ett rymdläger, det var en av de bäste veckorna i mitt liv. Man fick se hur ett riktigt rymdskepp såg ut och lära sig massor om rymden. När jag kom hem pratade jag om lägret hela sommaren tills min mamma blev så trött på mig att jag fick rymd förbjud. Men min lillebror trötnade inte. Han brukade smyga in på min rum när vi igentligen skulle sova. Han kröp upp i min säng och så satt vi där under täcket och jag berättade om stjärnorna och planeteran och om rymdens hemligheter". Minnet får mig att le samtidigt som det hurger till i hjärtat.

En annan natt när jag sitter där och pratar märker jag att någon annan iaktar mig, inte den blåögda, utan Daniel. Han sitter upp på sin britts och stirrar på mig. Jag tittar frågande tillbaka, och rynkar pannan lite, som om jag frågar vad som är fel. Hans blick är hård och hans ansikte spänt. Han brukar aldrig titta så på mig. På dagarna för vi ibland tysta samtal mellan cellerna. En undrande blick frågar hur läget är och en liten ryckning på axeln svarar att allt äv väll som vanligt. Det är inga långa samtal. Bara små påminelser om att någon fortfarande bryr sig. Vänskapliga hällsningar då och då för att påminna varnadra om att vi lever. Men det här är något annat, han ser nästan föråd ut och med ännu en arg blick lägger han sig ner på britsen igen. 

Med en klump i magen vänder jag mig mot den blåögde igen. Han stirrar öppet på mig och jag känner hur blodet rusar upp i kinderna. Jag rodnar ordentligt men vägrar vända bort huvudet istället är det han som viker först. "Jag kände honom innan allt det här, du har förstått det va?". Det hättar fortfarande i kinderna, "vi gick i samma klass, eller går i samma klass även om vi sitter fast här uppe", "så vi känner typ varandra". Det känns lite konstigt att parata om Daniel, den ända som jag har prata om honom med är Alicia. Men jag litar på att den blåögda inte förstår ett ord av vad jag säger även om jag gissar att han hör mig. Så orden bara rinner ur mig, jag berättar hur besatt jag brukade va, hur jag alltid spanade på honom när vi åkte buss. Om hur det räckte med att han sa hej till mig och jag var glad resten av dagen. Medan jag paratar rodnar jag både en och två gånger till men det gör inget. "Du förstår han visste nog aldrig riktigt vem jag var, så på något sätt är jag ändå glad över att ni fiskade upp oss hit. Vi har kommit närmare varandra även om vi inte kan prata när vi sitter inlåsta i dessa dumma celler". Jag slår irriterar handen i glaset och den blåögde vänder sig genast mot mitt håll. Det känns som en liten vinnst varje gång han låsas om min existens även om han vänder bort huvudet lika snabbt igen.