In the light of stars, när alla regler ändras

11

Varelsen med de blå ögonen drar ut mig från cellen. Jag är ovan vid att stå upp och mina ben viker sig nästan under mig, men han håller mig hårt om armen och vägrar låta mig falla. När han drar mig igenom öppningen i glasset tar en annan varelse tag i min andra arm. 

Jag kan inte riktig komma ihår om jag har sett den här tidigare. Jag tror det är en tjej, pågrund av att håret räcker henne ner till midjan. Håret är spikrakt och så ljust gult att det nästan ser vitt ut. Jag får bara en snabb skymmt av hennes ögon innan hon vänder ansiktet framåt, men jag hinner uppfatta den mörkt skära färgen. Nee, jag skulle ha kommit ihåg om jag sett henne innan, hon kan inte tillhöra en av vakterna. De båda varelserna för mig vidare framåt. Den blåögda på högersida och den andra på väster. 

Sammtidigt som de drar mig frammåt passar jag på att se mig omkring. Det enda jag ingentligen kunnat se är Daniels cell, den blonda tjejens cell på Daniels västra sida från mitt håll och den gammla mannens cell på hans högra. Nu kan jag se de andras celler också. Direkt efter min och mitt emot den gamla mannens är pojkens cell. Den lilla killen ligger hopsjunken på golvet i de förstora kläderna. Han bara ligger där helt stilla och jag skulle trott att han sov om han inte hade tittat rätt på mig. Jag möter pojkens blick, och det är värre än alla andra blickar jag mött sen den där dagen på bussen. Värre än de hatfulla, skadeglada ögonen den första dagen, värre än hatet i de vakra havsblå ögonen, till och med värre än Daniels knäkta blick. Den lille pojkens ögon är bara tomma. De är som om han tittar rakt igenom mig, som att han inte ens märker att jag är där. Jag får en klump i halsen. Allt känns med ens så grymt orätvisst. Det är en sak att fiska upp oss andra från vårt hem, vår planet, allt vi känner till, att tvinga oss att klä av oss nakna och att bränna alla våra saker, att stänga in oss i de här cellerna och svälta oss, vi är endå vuxna, eller nästan iallafall. Men att göra det mot en barn. En kille på sex, sju år är bara så grymt. 

Jag vill skrika ut min frustration jag vill gråta. Men istället möter jag bara en blick som förlorat allt hopp om livet i ett barnansikte härgat av hunger. Den lilla killen sluter ögonen. Jag får bita mig hårt i läppen för att inte låta tårarna i mina ögon rinna över.

I nästa cell finns mamma. Hon ligger på sidan med ansiktet mot väggen på sin britts. Hon har armarna över huvudet och det ser nästan ut som att hon pratar med väggen. Kanske försöker hon få kontakt med sin son. Klumpen i min hals växer. Mitt emot mamman sitter busschafören framför en tömd skål. Han tittar upp när jag leds förbi. 

I de två sista cellerna sittter den långhåriga killen och den unga mannen. Det ser ut som killen sover men mannen är vaken. Han sitter vid glasset på sin cell och bankar på det. Han vet antagliggen, precis som jag att det är meningslöst, men han gör det ändå. Han bankar igen och hans läppar rör sig. Det verkar som om han skriker men jag hör inte ett ljud, glasset är för tjokt. Han fortsätter banka och tittar på mig smatidigt som han skriker igen. Och det spelar ingen roll att jag inte kan höra vad han sägen, jag försåt inebörden ändå. Han vill att jag ska göra något, försöka något, vad som hells, slåss tillbaka, strimman av hopp i hans ögon säger det. Det lilla hoppet, även om det inte är mitt hopp ger mig styrka. Styrkan att försöka slita mig fri. Vareslerna märker det knapp, det enda som händer är att greppet om mina armar hårdnar, samtidigt som de drar mig bort från cellerna genom en öppning som sluts bakom oss.

Vi befinner oss nu i en vit koridor, utomjordingar har verkligen en tråkig inrednings smak. Jag låter det gå någon minut innan jag försöker mig på ett nytt flyktings försök. Den här gånen sparkar jag den blåögda så hårt jag kan på smalbenet, han rycker inte ens till. Jag gör det igen, och igen, men tredje gången missar jag, tappar balansen och faller framåt. Det ändå som hindrar mig från att slå i golvet är varelsernas stenhårda grepp om mina armar.