In the light of stars, när alla regler ändras

8

Jag har aldrig trot att jag skulle få uppleva fängelse, jag är inte en sådan tjej. Det mest olagliga jag har gjort är att sno godis från min lillebror och gå över gatan mot rött ljus. Men det här är defenetivt att sitta i fängelse, eller till och med värre. På tv får brotslingar iallafall gå omkring, prata med varandera, utföra något slags arbete. Här finns inget att göra. 

Det tog många timmar innan jag lyckades somna den där första dagen och när jag vaknade ömade det i hela kroppen. Huden sved efter desinfikseringen och även utan spegel förstod jag att käken var blå slagen, vänsterarmen värkte. Detssutom var kroppen fylld av blåmärken efter alla gånger jag fallit omkull. 

Nu flera dagar senare har blåmärkerna börjat blekna, men det känns fortfarande som jag har andra dagens tränngsverk, varje dag. Fängelse suger. Det värsta är inte att inte veta vad klockan är, eller veta om det är dag eller natt. Det värsta är inte att ljuset, som tycks lysa direkt från vägarna, aldrig dämpas. Att sängen inte är någon säng utan bara en brits som dessutom är sten hård. Det värsta är inte ens ovisheten, att inte veta vart vi är påväg, att inte veta om vi kommer tillbaka, om jag någonsin kommer få träffa min familj igen eller vad dessa utomjordingar kommer göra med oss. Det värsta är att inte ha något att göra. Det kanke låter ofarligt men syslolösheten håller på att göra mig galen. 

Jag brukade tycka att långa bilfärder var jobbigt, som när jag var yngre och vi skulle hällsa på farmor som bor uppe i norrland, 10 timmar i bilen. Men då hade jag mobil, filmer böcker, människor att prata med. Här finns inget. Man kan antingen vanka fram och tillbaka eller sitta still och tänka, det är allt. Jag sitter på golvet lutad mot väggen med armarna om knäna. Försöker hindra mig själv från att skrika eller helt enkelt falla sönder. 

Utanför glasväggen patrulerar varelserna. De ser aldrig på oss, pratar aldrig mer oss bara går fram och tillbaka, fram och tillbaka. Jag har försökt fånga deras uppmärksamhet, sparkar och slagit på glaset tills mina händer och fötter värkte. Skrikigt tills min röst försvan, inget bryter deras konsentration. Idag är det tre stycken, en med koralrosa hår och en med gult som hästlöven, jag har aldrig sett dem tidigare. Oftast är det nya varje dag, men idag, eller inatt, patrulerar även den blåögda, han som jag först såg när vi klev in i rymdskeppet. Jag börjar räkna varje gång han går förbi min cell. 

Efter 487 ger jag upp och bara iaktar varelsenas hår och försöker få en skymt av deras ögon. Det är ungerfär, nej exakt, det ända som jag någurlunda faktist tycker om på det här stället. Alla varelsenas hår är lika vakra, i rengbågens alla färger, skimrande, magiska. Varelserna låter alltid hårent vara fritt, ingen har det uppsat i någon slags frisyr, antingen händer det böljande ner längs ryggarna på dem eller står rakt upp som om de använder hår gele. Jag har kommit fram till att min favorit är en med brånsfärget hår som går ända ner till midjan, men den blåögdas turkos hår kommer på en lätt andraplats. 

Det första man läger märket till är alltid håret men deras ögon är nästan ännu mer förtrållande och magiska. Som ett djup man inte kan förstå sig på, deras ögon suger fast en i ögonblicket, får en att glömma världen omkring sig. Men det är inte gratis, magin har ett pris, hat. Det ständiga hatet, avskyn, föraktet. Samma blick i allas ögon. Ändå kan jag inte få nog av det. Jag försöker få den blåögda att möta min blick när han går förbi för den 488 gången, men misslyckas. Istället möter jag blicken hos pojken som sitter cellen mitt emot min. Sa jag att det bara finns en bra sak med det här stället? Jag menade två, det finns en till. 

Daniels blick är trött, nej utmattad. Han sitter med ryggen mot väggen precis som jag. Han lutar huvudet mot väggen och blundar, han försöker tvinga fram ett leende. Jag vet hur han känner. I början var vi starka, men inte nu lämngre och det har bara gått några dagar. Det är det här stället, det bryter ner en. Min mage knorrar, jag svälger och försöker ingnorera min mages rop på mat. 

När jag vaknade den där första dagen stod det en skål med mat på golvet. Maten kommer alltid när vi sover, och ändast då. Jag spottade ut första tuggan och höll på att kräkas. Det tog fyra dagar, eller jag tror det var fyra dagar innan jag fick ner något av maten. Hunger gör till och med den värsta mat ätlig. Men även om jag tvingar mig att äta den förskräkliga maten är jag jämt hungrig. På natten drömmer jag inte om mamma eller Liam, inte ens pizza eller annan snabbmat. Nej, jag drömer om skolmaten, som jag brukade klaga på. Ironiskt. Man vet inte vad man har för en det är borta va? Min mage knorrar igen. Jag trycker händerna mot ögonen, så hårt att världen blir röd, och låter timmarna gå.

Jag kan höra fåglar kvittra och känna sanden under mina nakna fötter. Framför mig glittrar havet. En ljum bris blåser bort mitt hår från ansiktet. På en picknick filt sitter mamma, pappa och liam. Liam ropar på mig att komma och pappa lägger armen om mamma som ler mot solen. När jag kommer fram till filten ligger en fruktkaka på en tallrik och Liam erbjuder mig en bit. Fruktkakan är god, alldeles perfekt. Mamma ler mot mig och smeker mig kind. Pappa ler också, Liam skrattar och jag vaknar. 

För ett ögonblick ligger jag helt stilla och försöker inbilla mig själv att drömmen var på riktigt. Blundar så hårt jag kan, kanske så somnar jag om. Men jag vet att det inte kommer hända. Även om jag inte var här skulle det inte varit på riktigt. Mamma och pappa skulle aldrig sitta på samma pickninkfilt i solen, inte nu längre. En ensam tår rinner längs min tingin ner i mitt trasliga hår. Jag vill inte gå upp, det är ingen ide. Idag kommer bara vara som dagen innan, som alla andra dagar, meningslös. 

Tiden har tappat all betydelse. Timmarna kanske fortfarande går men jag märker det inte längre. Ändå tvingar hungern mig upp från britsen. Tvingar mig att gå fram till skålen mitt på golvet. I skålen finns samma gjutja som alla andra dagar. Grå, med slämiga bitar, av något som skulle kunna vara kött, simande i. Jag får kvälningar bara jag ser den, men häller ändå i mig alltihop. Det finns ingen sked. Smaken får mig att vilja spy men jag skrapr ändå upp det sista med fingngrarna och slickar det i mig. 

Min kropp föråder mig, den vill ha mer. Jag svär åt den, svär åt mig jävla mage som klagar även om jag precis svalt sörja för dens skull. Antagligen håller jag på att galen. Eller är det normalt att prata med sin egen kropp. Jag vet inte längre, jag vet ingenting längre. Min hjärna har sjunkit ihop, den är väll också hungrig skulle jag tro. Jag torkar mig runt munnen med baksidan av handen och passar på att torka bort tårarna samtidigt. Min mage knorrar. "Sluta" det är bara en viskning. Min underläpp börjar darra. Jag lyfter upp tröjan och drar handen över min mage, den buktar inåt. Jag kan lätt räkna alla mina revben med fingrarna. Jag känner mig som en idiot som en gång i tiden önskade att bli smalare, nu skulle jag gjort nästan vad som helst för att få tillbaka de där vecken på magen. Jag låter tröjan falla ner igen och lägger mig ner på det kalla golvet. Tysta tårar rinner längs mina kinder. Jag orkar inte ens torka bort dem längre. Jag tänker bara ligga här tills skålen med gytja åter har fyllts på.