In the light of stars, när alla regler ändras

9

 Alla dagar ser lika dana ut. Vakna från drömmanra och inse att de inte är påriktigt. Hälla i sig den förfärliga maten, och ändå längta efter mer. Sedan inget mer. Jag bara ger upp dag efter dag. Väntar på att drömmarna ska komma tillbaka. Väntar på att få fly in i sömnen. 

Idag är som alla andra. Den tomma skålen står framför mig, igen. En huttring går genom min kropp. Jag har blivit så svag nu att jag knappt orkar stå upp. Så när jag inte ligger ner på britsen eller på golvet sitter jag bara. Sittter och bara stirrar på ingenting. 

Rakt framför mig gör Daniel lika dant. Sitter på golvet framför en renskrapad skål. Han ser inte lika dan ut som han brukade. Han är smal, kinderna är insjunkna och det självklara leendet är borta. Han möter min blick. Det har börjat bli som en tradition för oss. Att efter vi har ättit upp, stirrar vi på varandra en stund. Det är det mest aktiva jag gör på dagarna. Vi säger ingenting bara stirrar. Men även om vi hade velat prata hade det inte varit någon ide, glasen är för tjocka. 

Tysnaden är också rätt hemsk. Man skulle kunna tro att det skulle va skönt att något är absolut tyst för en gång skull. På jorden är det ju alltid någont som låter. Men det stämmer inte. Tysnaden pressar mot mina trumhinnor så hårt att jag tror mitt huvud snart kommer kolapsa och ärligt talat vet jag inte om mina öron längre fungerar. Att prata högt med sig själv fungerar inte precis heller. Jag är så trött på att bara höra min egen röst, och mina egna tankar också för den delen. Ibland vill jag bara få slut på allting, sluta tänka, sluta leva.

Jag vet inte hur lång tid det har gått, kanske två veckor nu, kanske tre, kanske till och med en hel månad. Sommarlovet måste ha börjat nu. Jag försöker föreställa mig mamma och Liam sitta i solen på kajen hemma och äta glass. Det finns en jätte bra glasskoisk presic vid havet som vi alltid brukar gå till på sommaren. Det finns massor av smaker och man får väldigt stora kulor. Mina favoriter är saltlakris och pecannöt, jag vet att jag är konstig. Glass i bägare, glass i strut, glass som rinner längs fingrarna i solen. Kladigheten och viljan att tvätta sig. Getingarna som surrar omkring. Hettan mot ryggen, svätten i pannan, det glittrande havet och glassen så perfekt och kall i min mun. 

Nej! jag stänger av tanken. Fantasier om mat hjälper inte, inte för att något annat gör det heller för den delen. Allting är bara en evig plåga. Dag och natt har tappat sin betydelse. Det finns ingen natt inte nu längre, bara drömmar i sömnen och drömmar i vaket tillstånd. Bara drömmar. 

Jag drömmer om hemma, om Liam och mamma om Alicia om mitt rum, min balkon, ja till och med om skolan men mest drömmer jag om mat. Alla sorters mat, godis kakor hambörgare, hemjorda köttbullar med lingonsylt, farmors revbenspjäll, pizza, chips, listan tar aldrig slut. Min mage verker, jag gnyr. Det är ett ynkligt ljud, som en kattunge, men det är det ända jag har hört på flera dagar. Varelseran patrulerar som vanligt men när jag gnyr händer något. Den blåhåriga med havs ögonen vänder på huvudet mot mig, och så bara för en sekund möts våra blickar. Det går så fort att jag knapt tror på att det hände på riktigt. Varelserna bryter aldrig sin konsentration. Men det hände, hans djupblå ögon drog ner mig för ett ögonblick, drog bort mig från den ljusa vidriga cellen, från min mage som värker efter mat, från allt, till något vackert, lungt fullt av klarblå värme. 

Jag ruskar på huvudet, något är fel. Jag försöker tänka men min hjärna funkar inte riktigt. När jag försöker fokusera glider tankarna bara iväg. Men något med den där blicken stämmer inte. Blicken som inte borde funnits, varelsen borde inte tittat in i min cell, ändå gjorde han det. Då slår det mig hans ögon var inte fulla med hat. Eller jo det fanns fortfarande hat i dem, men det fanns också något mer, något undrade, som nyfikenhet eller kanske empati. Vad det än var borde det inte ha funnits där. De här vaerlserna från yttrerymden, med hår som glittrar och ögon vakrare än ädelstenar, hatar oss. Det är det enda jag vet, det enda som existerar. Detas hat. Bara hat. Hat mot oss.

Jag har slutat existera, jag finns inte längre. Det som var jag har flyttit ivär i en miljon strimmor av tankar och känslor. Mitt hjärta har jag tappat någon gång under veckorna som känns som år. Mina armar och ben har pulvriserats till stoft mitt huvud sprängts sönder. Kvar finns bara min mage, ihopsjunken, svältande, skrikande. Det är allt jag är, hungern har vinnit. Den driver mig till vansinne, jag är helt i dens våld. Jag kan inte längre känna den vidriga smaken av gjutjan i skålen. Skållen är ett himmelsrike som tar slut för snabbt. Det är som att sätta plåster på ett skotsår. Gjytjag dämpar våndan i några sekunder, men så fort skålen är slut är smärtan tillbaka i full styrka. Jag märker inte om jag sover eller är vaken, jag märker inte om tiden går. Allt jag vet är min mage som skriker. 

Ibland skriker jag också. Skriker åt min mage, skriker efter mat, skriker efter min mamma, eller bara skriker. Ordlösa skrik tills jag inte kan skrika mer. Tills min röst har försvunnit. Flugit bort med skriken, upphört att existera. Ibland rullar tårar ner för min kinder. Jag är så trött på tårar, trött på att känna mig svag, ändå låter jag dem rinna. Det är ingen ide att torka bort dem, det kommer bara nya i deras ställe. Istället koncentrarar jag mig på känslan av tåren som rinner längs huden, försöker skärma av hungern.

Ibland är jag bara stilla, blundar, rör mig inte, kanske är jag död. Kanske dör jag hundra gånger i den här förfärliga cellen. Jag hatar den, hatar de vita väggaran, hatar skålen med gytja, mest av allt hatar den ändlösa ljuset som aldrig slocknar. Jag saknar mörkret, jag saknar natten, jag snaknar stjärnorna.

Hade jag på på något sett kunnat få tag i en spegel just nu hade jag vägrat att titta i den. Vägrat, punkt slut. Jag vill inte veta hur jag ser ut. 

Jag vet hur jag såg ut, brunt halvlångt vanligt hår, grå ögon, några fräknar, en ganska liten näsa och läppar som inte riktigt matchar. Aldaglig. Jag har alltid tyckt att jag är lite för lång, lite för smal, lite för tråkig. Jag är igentligen inte ful, men jag har aldrig stuckit ut heller. Nu vill jag inte längre veta. Jag känner hur löst kläderna sitter och hur knotiga mina knän har blivit. Jag kan räkna varenda revben och mitt ansikte känns ihopsjunkt. Det är sådant jag tänker på när jag inte är helt vansinig av hunger. Som just nu när jag sitter framför den tomma skålen och längtar efter mer. 

För det mesta drömmer jag om mat, men om jag inte gör det tänker jag på mitt utseende. Det känns fånigt. Fånigt över att oroasig över hur man ser ut när jag kanske aldrig får träffa min familj igen, kanske inte ens lever tills jag fyller 18. Men ändå kan jag inte låta bli. Jag föreställer mig att jag ser mig själv i en spegel. I spegeln är min kropp helt utmärglad, som bilder på internet av personer som lider av grav anrexia. Det är en otäck bild. Jag hade inte precis älskat min kropp tidigare men nu saknar jag de delar som har försvunnit. 

Men igentligen behöver jag inte föreställa mig hur jag ser ut, det räker med att titta in i de andra cellerna. Att se resterna av den pojke jag aldrig riktigt kände i cellen mitt emot min. Killen där inne är inte längre Daniel. Vi har redan stirrat på varandra idag, vår ända rutin bortsätt från att äta gjytjan, och nu sitter han med hopsjunkna axlar och ansiktet i händerna. Han kanske gråter men det kan jag inte avgöra och det spelar ingen roll, alla gråter här. Den gamla Daniel skulle aldrig ha gråtit, eller jag såg honom i alla fall aldrig göra det. Han var tuff, sportig, rolig. Han hade varit muskolös, men hans hunger har ätit upp hans muskler precis som min har gjort med mig, nu är det bara skinn och ben kvar. 

Han hade varit en idrottare, körde mounten bike, vilket jag enbart vet för att jag har stakat honom på alla sociala medier som finns. Han är inte den som skryter, men han hade varit duktig, riktigt duktig, vunnit massa tävlingar och sådant. Det känns sorligt att använda dåtid, även om det bara är i tanken, som att jag redan givit upp hoppet. Hoppet om att någonsin komma hem igen. Kanske har jag det, just nu känns livet rätt hopplöst. Mina tankar håller på att skingras, hunger börjar ta över greppet. 

Det är som ett evigt krig mellan mitt huvud och min mage. Ett krig där magen vinner varje slag, huvudet håller ut ett tag men sedan ger det upp. Jag håller på att ge upp just nu, tappar greppet. Jag orkar inte kämpa emot. Låt det ta slut den här gången, låt mig inte vakna till medvetande igen, jag orkar inte, det är endå ingen idé.