In the light of stars, när alla regler ändras

13

När cellen öppnas igen har jag fel, varelsen som öppnar har ingen bricka. Jag blir igentligen inte förvånad. Jag har kännt på mig hela dan att det var min tur, men det gör det inte mindre obehagligt. 

Varelsen går in i min cell. Det är en hon gissar jag, med så ljust grönt hår att det nästan ser gult ut. Hon kommer emot mig och jag hasar mig bakåt där jag sitter på golvet. Hon går ännu närmare och jag känner ryggen slå emot den inre väggen, det finns ingen stans att gå. Hon tar tag i mig och drar up mig på fötter. Det är inte argresivt bara likgiltigt och det är nästan värre. Sedan börjar promenaden. Först förbi de andra cellerna. Medans vi går sneglar jag in och räknar så alla är där. 1, den blonda tjejen, 2 daniel, 3 den gamle mannen och så vidare. När jag går förbi pojkens cell får vi ögonkontakt. Han står i hörnet, tryckt mot glaset i sin cell och stirrar rakt på mig. Han säger ingenting bara stirrar på mig med samma hopplösa ögon. 

Jag orkar inte möta fler blickar så när vi går förbi de sista cellerna tittar jag ner i marken. Sedan är vi i den vita koridoren. Jag kan vägen bra vid det här lager. Först kommer de andra cellerna, sedan en lång koridor och sedan en till, därefter är man i det stora rummet innan man kommer in i den sista koridoren som leder till vårdcentralen. 

Ju närmare vi kommer slutet deste störe växer sig klumpen i min mage. Jag vill inte, jag vill verkligen inte gå in där. Jag försöker kontrollera rädslan men min andhämtingn ökar i hastighet och tårar stiger i ögonen. Ta det lung, intalar jag mig själv, djupa andetag, det finns inget att vara rädd för. En tydlig löng. Det finns något att vara rädd för och det vet jag. När den osynliga dörren öppnas står hon där. Hon står där med sitt mörktgröna hår svalande ner för ryggen, eld tatueringarna som slickar hennes handleder och ögon som alltid blixtrar av hat. En knuff mellan skullderbladen får mig att ta steget in i rummet.

Jag slår inte upp ögonen med en gång, jag vet vad jag kommer se. Istället börjar jag undersökningen efter vad det senaste besöket hos de grå ögonen lämnat efter sig på min kropp. Jag drar fingrarna genom håret, vilket är i princip omöjligt eftersom jag inte har duchat sen jag kom hit. Jag forstätter med ansiktet, halsen och axlarna som alla verkar oskada, bara gammla ärr där. Armarna är också utan bandage, revbenen lika så men sedan hittar jag det. Det nyaste tillskottet till min samling av sår. Jag får bita mig i tungan för att inte skrika till när jag hittar det med fingrarna. Det är på höger sida av magen, där finns en stor kompress och ett bandage över, som går runt hela midjan. Det är inte bara av smärta som jag nästan skriker till, räddslan pumpar genom min kropp och gör det omöjligt att bara ligga still. 

"Aaajjjj" att sätta sig upp var en dålig ide. Jag lutar mig bak mot vägen och blundar ingen. Det gör ont, sjukt ont men jag har börjat vänja mig vid smärta, räddslan är värre. Räddslan över vad ett så stort sår innebär. Jag vågar knappt föreställa mig det. Vill ingetligen inte veta varför de skär upp oss, men det kan ju inte vara för nöjes skull, eller? Nej, jag kommer fram till att det måste vara någon slags forskning eller testning typ som om vi är försökskaniner. De flästa gånger kommer man bara tillbaka med små sår, som om de har tagit blod eller hud typ men inte vet hur man använder en vanlig nål. Men när bangaget täcker hela magen måste de tagit mer än blod. 

Usch, jag grimarcherar, antagligenn har de väll tagit något man klarar sig utan, som blindtarmen typ. Inte för att jag vet vad de skulle ha den till. Jag försöker komma ihåg människans antionmi från biologiletionerna i skolan. Sitter mjälten på höger sida? För den vet jag att men klarar sig utan eftersom Alicia spräkte sin när hon föll av en häst som liten. Eller har man njurar där?fast de behöver man väl? Jag ruskar på huvudet, också dum idé, det hjälper inte att spekulera, jag borde ha varit mer uppmärksam på biologin. Men jag visste ju liksom inte då att några utomjordingar skulle plocka upp mig från jorden och börja skära ut delar av mig. Att tänka skämtsamt håller hysterin på avstånd, nästan iallafall.

Efter att noga övervägt alla fördelar och nackdelar besluter jag mig för att sitta kvar där jag sitter. Det var inte specielt svårt, jag har tre val, 1 gå upp från britsen, 2 lägga mig ner och 3 sitta kvar. Fördelar med att resa sig, man gör faktiskt något och det finns chans att det finns mat, fördelar med att lägga sig, jag kanske somnar och på så sett jag fördriver tiden i några timmar till. Nackdelar med att resa sig upp, det gör ont och just nu finns det ingen mat, nackdelar med att lägga sig, jag kan sommna och jag är inte speciellt pig på att besöka mina mardrömmar igen. Därför väljer jag allternativ 3, sitter kvar. 

Att det inte finns någon mat stör mig. Innan fanns det alltid mat när man vaknade, men nu har det hänt flera gånger att jag har vaknat utan att skålen och brickat stått på golvet. Men antagligen är det natt för på natten levereras ingen mat. Jag kan dessutom se att både David och den gamla mannen ligga stilla på sina britsar vilket tyder på det, och när jag upptäcker att den blå ögde sitter lutad mot en vägg blir jag helt övertygad. Han sitter stilla med huvudet lutat bakåt och låter blickan glida från cell till cell. Jag kan inte se metallföremålet som han brukar ha. Så länge han tittar in i de andra cellerna iaktar jag honom. Hans hår är lika ljust blåt som första gången jag såg det, lika vakert, skimrande i tusentals nyanser. Det ser obändigt ut, vilt på något sätt, som att det lever. Ansiktet är kantigt, hårt med tydliga konturer, och även om det inte hade varit grönblått till färgen syns det tydligt att det inte är männskligt. Jag kan också urskillja, även på detta avståndet, de små tatueringarna han har i ansiktet. Precis som den gråögda har han en liten trianglar vid vardera tining. Över ögonbrynen och mellan ögonen har han också någon sorts symbål, fem stycken, små på rad efter varandra och under ögonen har han gyllende virrvlar som fortsätter ner över kinderna. Den mörkt gröna tröjan han har på sig har hög krage vilket gör att jag inte kan se om han har några tatuerinar på halsen men den lämanr armarna bara. På vänster överarm syns tre svarta fåglar i flyktern och i hans vänsta handflata kan jag urskillja något silvrigt, men sedan ser jag höger handled och känner genast igen taueringen där. Det är samma eldsflammor som slickar den gråögdas handleder, exakt samma. Samma klart röda färg som övergår i en ljus blå nyans i utkanten av lågerna. 

När jag nu ser tatueringen på hans hadled inser jag att den blå färgen på flammorna är i precis samma nyans som hans hår. Fler tatueringar ser jag inte. Jo, vänta lita, fötteran är också bara och på den vänstra finns en trädgren men lila blad, och på en av tårna på hans högra fot finns en tatuerad ring i orange. Men resten äv dålda av kläder, om det nu finns några mer. Till sist återvänder jag med blicken till hans ansikte, han tittar fortfarande in i andra celler så jag kan titta på hans ögon. De där mörkt blå ögonen, som havet. Ögon som trollbinder mig och skrämer mig. De är så vackra som att det lyser om dem och djupa nog att drunkna i, större än männsiko ögon och med en inteligens som antagligen vida överstiger min egen. 

När jag fortfarande är förtrollad av färgen på hans ögon vänder han huvudet mot min cell. Hatet i hans blick slår mig inte lika hårt som vanligt. Kanke har jag vant mig, eller så har han börjat hata mig mindre än tidigare. Hans blick fängslar mig och han tittar inte heller bort, vi bara sitter där och stirrar på varandra. Utomjordingen och männsikan. Under hatat säger hans blick så mycket mer, nyfikenhet, tror jag och förvirring, medkännsla kanske, eller kanske inte och något mer, något jag inte kan sätta ord på. Jag undrar vad han ser i mina ögon, räddsla antagligen, men inte bara. Kanke också nyfikenhet och förundran, facination. Det känns som vi sitter så i evigheter, som att timmarna tickar förbi och att natten rinner bort. Tillsist tvingar jag mig själv att sänka blicken. Det hättar i kinderna med jag förstår inte varför. Jag vågar inte titta efter om han fortfarande stirrar på mig men det känns som om hans blick fräter sönder min tining och får min hjärna att smälta. Allt känns plötsligt snurrigt och förvirrat, på ett välbekant men ändå helt nytt sätt.