In the light of stars, när alla regler ändras

20

Jag vet inte hur länge vi sitter så men när Acher knackar på glaset reser jag mig lungt upp med Noel i famnen. Han tittar inte upp och reagerar bara med att krama mig hårdare. När vi kommer från cellen börjar Acher gå iväg och jag följer efter. Jag förstår av utrycket i hans spända ansikte att det inte är någon idé med att protestera. 

Vi går under tysnad ett tag. Men när jag upptäcker hur skrämande välbekant vägen är knyter sig min mage. 

"Vi är påväg mot sjukstugan" 

Det är ingen fråga så jag behöver igentligen inte Achers nick, men rörelsen får otäcka bilder att rulla i huvudet. Jag försöker blincka bort dem men det går inte. 

"Andrea, jag vill inte gå hit" viskar Noel i mitt öra. 

Han känner förståss också igen vägen och det får min egen rädsla att fördubblas. Att ens tänka på vad som hände honom i det rummet är ofatbart, att tänka på vad som hände mig också hände ett litet barn skär i hjärtat. 

"Det kommer bli bra Noel" viskar jag tillbaka 

"men jag vill inte" hans röst går upp en oktav och jag torkar bort en ensam tår som rinner ner för hans kind.

"Det kommer bli bra, det blir bra, jag lovar" 

Jag vet att mina löften är tomma, men Noel verkar gå på det. Att han litar på mig så snabb gör att det skär ännu mer i hjärtat och för första gången blommar en liten knopp av hat upp i bröstet. Det känns fel, på något sett var det så självklart att utomjordingarna hatade oss men jag kände aldrig så, jag är rädd för dem ja, och fashinerad, exalterad över att de finns på riktigt, och vad jag känner för Acher vill jag inte ens sätta ord på, men det har aldrig varit hat. 

Men nu när jag bär Noel i famnen och känner hur han darrar när vi kommer allt närmare målet, kan jag inte annat än avsky mannen som går bredvid mig och alla som ser ut som han. När vi kommer in i den sista koridoren slocknar dock hatet och byts ut mot räddlan som alltid fyller mig när den osynliga dörren kommer inom synhåll. Runt min hals kramar Noel kampaktigt med sina små armar. Acher stannar och jag blir inte förvånad när dörren öppnas och det är den gråögda som står där. Hon sträcker armana mot mig, 

"ge mig barnet"

Orden är en befalning och paniken stiger inom mig, jag kan inte ge Noel till henne, jag kan inte. Jag bakar och håller i honom hårdare. 

"Ge honom till mig" 

Hon höjer inte rösten men det går ändå en rysning längs min ryggrad och jag vågar inte möta hennes hatiska ögon. Men det är inte den gråögda som tar honom ifrån mig. 

"Nej" Noel låter skräkslagen, men Acher ser känslolös ut när han räcker över det vilt fäktande och gråtande barnet till en kvinna som så tydligt vill skada honom. 

"Nej" min egen röst matchar Noels, men Acher läger en arm av stål runt min midja och håller mig fast. 

Noel försöker också komma loss ur sitt eget fängelse men han sitter precis lika fast som jag. Den grönögda sätter en mask över Noels mun och näsa, långsamt börjar hans armar och ben sluta kämpa och hans ögon rullar bakåt i huvudet. Det gråögda går längre in i sjukstugan och försvinner ur sikt. Jag försöker följa efter men Acher hindrar mig, 

"snälla låt mig föja med" 

"Det går inte, följ med mig Andrea" 

Hans grepp är lika obeviljeligt som alltid, men hans röst är mild. 

"Men hon kommer att skada honom" 

Jag känner det i hela kroppen, jag har förlorat min familj, mitt hem, hela min planet, även om jag tror på att Daniel lever vet jag inte om han är okej och nu förlorar jag Noel också. 

"Varför säger du så? Shia skulle aldrig skada någon", Acher har stannat och hans panna är rynkad. 

"För att hon hatar oss, hon hatar oss och vill skada oss". Acher ser fortfarande förvirrad ut, och plågad 

"hon har en bra anledning till att hata er, men Shia skulle aldrig kunna skada någon, hon är läkare" han är absolut säker på sin sak, som om hans ord är den ända fakta som finns. 

"Vad har jag någonsin gjort henne?" 

"Det handler inte om vad DU har gjort, och jag kan i vilket fall som hells inte berätta det för dig".

Det känns som om dagen har pågåt för evigt när Acher ännu en gång börjar gå iväg från mig och jag åter en gång följer efter honom. Han visar mig genom ytterligare ett par nya korridorer till en vägg där en dörr öppnas mot ett rum. 

"Du kan sova här inatt, och någon kommer och hämtar dig imorgon" sedan går han. 

Han tvingar inte in mig i rummet så att dörren sluts bakom mig, han lämnar mig bara där utan att se sig om. Jag känner på mig att det inte är någon ide att ropa på honom och när jag ser in i det lilla rummet glömmer jag allt annat, för där inne ser jag en liten del av stjärnhimmlen.

Jag går geast fram till det lilla föstret och lägger handen mot det kalla glaset. Där utanför är det svart och stärnonra är så välbekanta och ändå främande. Det är stärnhimlen men det är inte min stjärnhimel, jag känner inte igen stjärnkonstelationerna. Men det spelar ingen roll just nu för det är iallafall en bit av samma himmel. Samma himlen som jag tittade upp på varje natt där hemma. Samma himmel som alltid trolband mig och fortfarande gör det. 

Jag vet inte hur länge jag står framför det lilla fönstret men tillsist sliter jag loss blicken och ser mig runt i rummet. Direkt till höger om mig står en vångingssäng. Igentligen är det inte en vångigsäng men det är den närmaste gämförelsen jag kan komma på. Sängarna liknar mer hängmattor men de är inte upphängda i något, snarare ser det ut som om de svävar. Den ända delen av sängarna som inte hänger fritt i luften är den ena långsidan som sitter fast mot väggen. Jag trycker försiktigt på den andra långsidan och kanten är stel men mjuk och ger vika under mina fingrar. Jag lägger mer tyngd på sängen men även om kanten trycks neråt lite till rör sig i övrigt sägen inte ur fläcken. Jag böjer mig ner på huk för att undersöka den kant som sitter mot väggen men kan inte förstå hur den sittter fast. Det ser bara ut som om sängen vidrör väggen och kanten kan inte vara mer än några millimeter tjock och ändå måste den hålla uppe hela sägen. Förbrullat rynkar jag på pappan och ställer mig upp igen.

Resten av rummet är i princip tomt förutom ett bort, två stolar och en hylla över. Bordet är brungrått och stolarna är i samma färg fast mörkare. Den mörkare färgen är ett trevligt avbortt från allt silvervitt. För självklart har väggarna den färgen, sängarna också, men några nyanser mörkare. Hyllan som sitter över bordet är i samma färg som bordet och uppe på hyllan ligger ett antal grå filtar och en brun korg. För att nå hyllan måste jag klättra upp på bordet. Bordet känns räjält och jag kan utan problem stå uppepå och tar ner en av filtarna. Tyget är sagolikt mjukt. Mjukare än något jag tidigare känt och det rinner som vatten mellan mina fingrar, men det känns samtidigt varmt. Jag släpper ner filten på bordet brevdvid mina fötter och kikar in i korgen. 

I korgen ligger pappersrullar. Det är inte toalettpapper utan sådana där bokrullar som man kan se i gamla filmer om antikens greker och liknande. Jag lyfter ner korgen, klättrer ner från borde och tar ivrigt upp den översta bokrullen. Det är en stor rulle säkert 40 cm lång och ganska tung. Pappret är strävt, blekgult och mycket tjokare än något papper jag tidigare kännt på. Försiktigt lossar jag bandet som är knutet runt bokrullen och börjar långsamt rulla upp den. Som jag hade gissat är det någon slags bok, det tjocka pappret är fyllt av vackra oförstårliga snirkliga bokstäver i raka raden. Texten ser handskriven ut och marginalerna täcks av små bilder på blommer, träd och fåglar i flykt.

Jag studerar bokrullarna en stund tills jag inser hur lång den här dagen har varit och hur trött jag är. Då tar jag med mig den grå filten bort till den undre sängen. Jag lägger båda händerna på kanten och häver mig upp. Sängen gungar till under mig och för en sekund tror jag att båda jag och sängen ska braka i golvet men inget mer händer. Jag andas ut och lägger mig ner. "Ahhh" jag kan inte stoppa den nöjda stönet som slinker mellan mina läppar, sängen är bekväm. För första gången på flera månader ligger jag på något som inte är en hård brits eller golvet. I sängen finns till och med en kudde. Med ett leende på läpparna drar jag filten över mig och sluter ögonen. Det sista jag ser innan jag somnar är en stjärna.