In the light of stars, när alla regler ändras

15

Ett par dagar senare, när jag mest sitter och väntar på att det ska bli natt igen, öppnas min celldörr. Gensat knytter magen ihop sig till en hård knut, för den silverhåriga varelsen som macherar in har ingen matbricka. Det var så länge sedan jag blivit ivägdragen att jag nästan hade börjat hoppats på att det hade slutat. "Snälla, snälla jag vill inte" min röst är svag, svag av rädsla men det spelar ingen roll. Mitt motsånd är meningslöst och jag dras upp på fötter och ut genom cellen där ännu en varelse ansluter sig. 

Varelserna är hårdhänta och när de drar mig framåt värker det till i magen som fortfarande inte har läkt. Det är som att min mage vill göra mig påmind om att vårdcentralen är ett hemskt ställe där man förlorar bitar av sig själv, som om jag inte redan vet det. När vi går förbi de andra cellerna tittar jag in i dem som vanligt. Men vid den nionde cellen, den sista på vänset sida tvärstannar jag. 

Det är som om jag fått ett slag i magen för cellen är tom. Det är omöjligt, cellen kan inte vara tom, det går bara inte. Det är endast en cell som är tom i taget och just nu är det ju min cell, så var är killen med långt hår, han måste vara där inne någon stans. Men cellerna är inte stora och det finns absolut ingen plats att gömma sig på. Saningen lyser stark och plågsamt ombevisninsbar, killen är borta. Vetskapen tar upp allt utrummet i huvudet hela vägen till vårdcentralen så jag glömmer nästan att vara rädd. Jag kan inte tänka på något annat än den tomma cellen och den rädda unga killen jag gått förbi så många gånger. Hela min livsbild har förendrats, jag vet hur livet fungerar här. Jag vet när maten kommer, vad det betyder när man dras iväg med och att nätterna inebär att den blåögda patrullerar. Jag vet att även om man släpas iväg vaknar man alltid upp tillbaka i sin cell, men nu. Kommer inte jag heller komma tillbaka? En ny starkare våg av räddsla slår över mig när vi kommer in i den sista koriddoren. Vad kommer hända med mig? Räker det inte att de skär i oss, att de svälte oss att vi är instängda hela tiden, räker inte det! Vad kommer hända nu. Jag vrider mig i varelsernas grepp och försöker streta emot med fötterna. Kommer jag dö nu? Korridoren blir suddig framför mig när tårar väller upp i mina ögon. Jag är inte redo för att dö än, jag vill inte. Dörren till vårdcentralen öppnas men mina ögon är så fulla av tårar att jag inte ser utrycker i den grönhårigas ansikte där hon står i dörröpningen. De andra varelserna släpper mig och hon tar tag i min arm och drar in mig i rummet jag fruktar över allt annat, helvetet i universim. Tänk om det här är det sista jag få se. 

Men nästa morgon vaknar jag upp i min cell som vanligt. När jag inser att jag lever och att jag är där jag borde vara är lättninden så stor att några fler tårar rullar ner för mina kinder. Men jag bryr mig inte. Med ett brett leende över hela ansiktet tittar jag in i Daniels cell som lite förvånat återgälldar mitt leende. jag reser mig från britsen men rummet gör en kullerbytta och mina knän viker sig. "Aotj" det gör ont när marken smäller till mig, och värden vägrar att sluta snurra. Jag sluter ögonen och ligger still. Det här är inte som det brukar vara, man brukar komma tillbaka med sår inte med yrsel. 

En lång stund ligger jag kvar på marken med slutna ögon och väntar på att rummet ska sluta snurra. Till sist kan jag sätta mig upp igen utan risk för att bli attakerad av golvet och då märker jag att Daniel står lutad mot glaser på sin cell och ser yterst orolig ut. Han bankar på glaset och höjer handflaterna mot taket. jag gör tummer upp mot honom för att förklara att jag är okej och snurrar ett finger runt huvudet, bara yr, minmar jag mot honom. Han verkar fatta för han ser lättat ut och återgår till sin skål med mat. Jag kryper långsamt fram mot min egen, rädd för att yrsen ska komma tillbaka. Men efter att jag fått i mig mat och vilat en stund till är det som om jag aldrig varti yr.

Så fort det blir vakombyte går jag fram till glaset och frågar irriterat vad som har hänt. Varför jag var yr när jag komtillbaka istället för att ha någon annan del av kroppen uppskuern, och ännu viktigare var den långhåriga killen är. Men självklart får jag inget svar på mina fråger. Inte för att jag hade förväntat mig det men ändå. Jag sjunker ner längs väggen tills jag sitter på golvet. Den blåögda sitter redan på sin vanliga plats med ryggen mot Daniels cell och jag börjar prata om andra saker. 

Så går ännu en natt och en till. Jag har börjat räkna tiden här i nätter iställer för dagar och jag kommer ofta på mig själv att sitta och vänta på vaktombytet som betyder att han har vakten och att en ny natt tar sin början. Jag sitter alltid vid glaset på cellen men några gånger de senaste nätterna har han sattit sig lutad mot min cell istället för Daniels. De gångeran han sitter vid min cell har jag satt mig med ryggen mot hans, och med bara glasset emellan oss känns det som om vi nästan rör vid varandra. Varje gång vi sitter så slår mitt hjärta några extra slag även om jag sträng har förbjudit det att göra så. När vi sitter så brukar samtalen också vara djupare och jag kommer till och med på mig själv att börja prata om pappa. 

Det är jobbigt i början, för jag har inte pratat om pappa med någon sen han lämnade oss men samtidigt är det skönt. Det är som att riva bort en sårskårpa, det gör ont men hade du kunnat hade du gjort det igen. Det är även något med att veta att den blåögde inte förstår mig men ändå lyssnar som är så otroligt tröstande och tryggt. Så en hel natt sitter jag med ryggen lutad mot hans med bara glasset imellan och klär alla tankar i ord som så länge gnagt i mitt inre. Jag berättar hur pappa bara stack hur han inte verkar bry sig längre. Jag berättar hur arg jag har varit på honom och hur arg jag frotfarande är samtidigt som jag saknar honom. Jag förklarar hur han säger att han sak träffa oss men sedan inte gör det. Hur han lovar och lovar och bryter alla löften och hur jag ändå tror på att nästa löfte kommer han hålla, den här gånger menar han verkligen vad han säger. Tårar rinner ner för mina kinder och jag hulkar men jag kan inte sluta prata. Hela natten bara spyr jag upp allt om pappa och när morgonen kommer känner jag mig tom men fri. 

Morgonen betyder vaktbyte och när den blåögda reser sig vill jag inte att han ska gå. Kännslan är så stark att den överrumplar mig men när hans blick möter min är det som om mina egna kännslor speglas tillbaka. I några sekunder står han kvar som sliten mellan olika krafter, men en av de andra varelserna säger något till honom och han går.