Bad for you [Fortsättnig av Good For You] PAUSAD

Kapitel I

Kapitel Ett

Detta kanske inte var en sån dålig sak, var den ända tanken som cirkulerade runt om i mitt huvud men ändå kunde jag inte övertyga mig själv.

Jag suckade och vände mig om för att säga hejdå till det stora vita huset som jag har levt i under mina 17 år. "Bianca in i bilen!" Jag vände mig om och suckade. Jag öppnade dörren och satte mig med en duns. "Jag vet att du inte är glad men du måste skärpa dig" jag kollar upp från mobilen och möter min mammas ögon. "Mhm" svarar jag nonchalant och kollar ner i mobilen igen.

Jag hör henne sucka men efter en stund började hon prata med pappa. "Pssttt" jag höjde ena ögonbrynet och vände på huvudet och kollade in i min brors bruna ögon. "Vad?" Han ler åt mig och skakade på huvudet. "Seriöst Cole säg" han skakar på huvudet men fortsätter att le.

Plötsligt kommer jag på något. "Cole...." han kollar upp på direkten med en bekymrad minn. "Vad är det?" Jag skakar på huvudet med en ledsam minn. Du ser att min bror är 2 år äldre än jag och han är så jävla överbeskyddande så när jag inte berättar saker för honom så blir han världens drama Queen och tror att någon har försökt våldta mig.

"Jag svär Bianca ifall någon av de där idioterna gjorde något igen så vänder vi om nu" viskar han argt i mitt öra. Jag började minnas tillbaka till när jag var några år yngre. Det var en kille som hette Alex som alltid retade mig för ingen anledning, när vi sen blev äldre så blev det värre, han skapade ett gäng och då var det inte bara han som retade mig utan alla gjorde det. Det var alltid jag som blev utsatt aldrig min bästa vän som till och med var drygare mot de.

Några år gick och jag hörde hur han partade med en av hans kompisar som heter Edwin om hur han har gillat en tjej i flera år men vågade inte säga det till henne så han gjorde andra saker. Jag skulle precis gå därifrån när jag råkade backa in i ett bord och de hörde det så de kom ut och såg mig. Plötsligt lämnade Edwin oss vilket jag tyckte var konstig, de brukade alltid reta mig tillsammans men det han sa härnäst frös mig på plats.

Den tjejen som han pratade om var jag...JAG, och vad tror ni lilla 14 åriga jag gör...jo jag springer därifrån och berättar allt för Cole, till och med delen där de hade mobbat mig i flera år och Cole får damp och dagen efter hade de ett 'snack' som de kallade det. När jag sen blev 16 så förändrades jag och det var då de började göra saker fysiskt, Alex brukade alltid ta mig på rumpan när jag gick förbi men jag har inte sagt det till någon och jag planerar inte på att göra det.

Detta kanske var en bra sak ändå, jag kanske kan börja om och glömma allt som har hänt.
Jag skakade på huvudet åt den dumma idéen. Jag kommer aldrig glömma det som har hänt, det har jag aldrig gjort förut och kommer aldrig göra nu heller.

***

Vi hade äntligen kommit fram till flygplatsen som skulle ta oss ifrån Florida till L.A. Efter några timmar av väntande var vi äntligen i våra sätten i det stora flygplanet. "Väck mig inte bara om vi kraschar....vänta väck mig inte då heller vill inte se hur min död hände" säger jag till Cole innan jag ploppar i hörlurarna och sätter på Beautiful av Bazzi.

"Bianca....Bianca Ericson!" Jag slog bort handen som villade på min axel. "Vad?!" Viskar jag högt för tröt för att prata. "Vi är framme" säger Cole lugnt innan han ställde sig upp och höll på att gå iväg, "lämna mig inte!" Skriker jag hysteriskt för tröt för att bry mig om alla blickar som nu var på mig och undrade om jag hade ett mentalt problem.