Bad for you [Fortsättnig av Good For You] PAUSAD

Kapitel VI

Kapitel sex

Jag puttar bort honom från sängen och ett högt duns hörs.

"Bianca?"

"Göm dig!" Visk-skriker jag.

Damien ställer sig upp från golvet och jag pekar på min garderob, han springer in och jag går upp och stänger dörren med mina darrande händer.

Jag går fram till dörren och öppnar dem.

"Varför tog det så lång tid?" Säger Cole medans han kliver in och inspekterar mitt rum.

"Jag var i toaletten och hörde inte dig"

Han nickar och sätter sig på min säng.

"Bäretta om din dag"

Jag höjer på ena ögonbrynet.

"Var det någon som rörde dig?"

Jag skakar på huvudet "Nej"

Han nickar och sträcker fram sina händer för mig att ta tag i. Jag sätter mig på hanns knä.

"Du vet att jag älskar dig?" Jag nickar "Och du kan bäretta vad som helst för mig särskilt om någon gör som han gjorde"

Jan nickade igen och fumlade med mina fortfarande darrande händer.

Cole visste att Alex var ett känsligt ämne särskilt för att han gjorde min barndom till rena helvetet, det kanske låter helt dumt men de sakerna som han gjorde var inte normalt. En gång låste han in mig i ett rum på skolan, jag var och är fortfarande livrädd för mörkret och det visste han. Skolan låstes och jag satt fortfarande inlåst där i ett litet förråd. Hela den dagen och natten satt jag och grät, nästa dag låste någon upp dörren och min familj satt i rektorns kontor och såg lika livrädda ut som mig.

Efter den dagen är jag livrädd att vara i ett mörkt utrymme, så jag sover alltid med en tänd lampa eller så brukar Cole sitta bredvid mig tills jag somnar.

"Varför darrar dina händer?" Hör jag honom säga.

"Jag är bara lite kall" säger jag medan jag ställer mig upp.

Han nickar ännu en gång och pussar mig på panna.

"Cole" han stannar upp och vänder sig om "jag ska nog sova så kom inte inte in"

Han ler och stänger dörren.

Jag släpper ut ett suck som jag inte visste att jag höll inom mig och gick fram och låste dörren.

Plötsligt hörde jag en knarrande ljud, jag glömde nästan att Damien var i mitt rum.

Han gick sakta fram till mig, även om jag inte kollade direkt på honom kunde jag se att han kollade så intensivt på mig. Sakta satte han sig ner bredvid mig, tystnaden döda mig.

"Vad menar han?" Jag vände mig om och mötte Damiens arga blick. Varför var han arg?

"Med vadå?" Jag fattade verkligen inte vad han snackade om just nu.

"Vem är han och vad var det han gjorde?" Hans röst höjdes lite till min förvåning.

"Vad har du med det att göra?" Jag kanske lätt lite för hård men jag såg verkligen ingen anledning till att bäretta det för honom.

Han skakade på huvudet och skrattade humorlöst "här har jag hjälpt henne hem och inte varit något än en bra person och detta är vad jag får i utbyte?"

"Damien det var inte så jag menade det" jag kände en anledning till att förklara mig, varför vet jag inte.

"Spara det Bianca" han ställde sig upp och gick emot mitt fönster.