Bad for you [Fortsättnig av Good For You] PAUSAD

Kapitel IV

Kapitel fyra

Kylan låg som ett täcke medan jag gick på den lilla trottoarvägen, detta var en sån dum idé, varför ringde jag inte mina föräldrar istället? Jag hade redan gått en bit bort ifrån skolan så det är nog ingen idé att gå tilllbaka och ringa de, plus så jobbar de sent. 

Mina ben drogs praktiskt sätt över gruset, de skulle säkert bildas håll om jag fortsatte. Händerna långt instoppade i jackärmarna av kylan som slog emot de, tankar om hur dumt detta egentligen är slog mig ännu en gång.

Mina små korta ben hade snart tappat all sin kraft och jag kunde verkligen inte stanna mitt i vägen, vem vet vad som skulle hända mig. Jag kollade upp och såg den lilla byggnaden som jag så väll kom ihåg från färden till skolan. Den såg ganska okej ut vid dagtid men nu skrämde den mig bara. Just nu önskade jag att min rädsla för mörker inte existerade.

Plötsligt kände jag en konstig närvaro, jag kände mig inte rädd, det kändes bara som en konstig närvaro som jag inte kunde beskriva. Jag kanske har blivit helt gallen av kylan, min näsa har blivit helt röd samt mina kinder, mina händer borde vi inte diskutera. Mitt i allting hörde jag ett par stenar slå i marken, utav ren reflex vände jag mig om men mötes bara av den nu mörka vägen som jag bara några sekunder sen gick på.

Jag tog ett djupt andetag och fortsatte min färd hem. Efter bara några sekunder kunde jag ännu en gång höra några stenar slå i marken men den här gången hann jag inte vända mig om, istället kände jag en hand hitta sin väg runt min midja. Jag var i ren chock för att ett ljud skulle komma ur min mun. All min kraft jag har haft innan försvann och plötsligt var alla de självförsvarslektionerna, som jag tvingades att gå på, värdelösa.

Människan som höll fast mig i ett hårt grep förde mig till ett litet hörn vid en stor grön container. Jag kunde inte röra mig, till och med om jag ville så var jag för rädd, de hemskaste tankarna cirkulerade i mitt huvud och snart lyckades några tårar hitta sin väg ut nerför mina kinder. Jag började skaka okontrollerat, inte av kylan, den här gången var rädslan orsaken.

Handen som var framför min mun dämpade ljudet som annars skulle höras av mitt gråtande. Innan jag hann tänka på något annat hörde jag plötsligt några röster komma närmare åt mitt håll. Det lätt som om det var ungefär två män. Snart så passerar figurerna "oss" och min blick fastnade på deras pistoler. Båda hade pistoler i fickorna och masker över ansiktena. Nu var jag verkligen tacksam att jag inte stod där ute.

"Du borde tacka mig Mia Bella" (min vackra)

Jag spärrade upp ögonen jag kände igen den där rösten. Med en snurr var jag plötsligt ansikte mot ansikte med Damien Black. Jag borde inte vara okej med detta men jag kände mig ändå trygg.

"Vet du vad som hade kunnat ha hänt dig?" Säger han med en arg röst.

Det känns som om min kropp krymper av hans röst som höll makt. Jag kollad ner i marken, varför vet jag inte, jag kände mig förnekad på något sätt, som om jag hade svikit honom.

"Med det hände inget" säger jag nästan så att det inte hörs.

"Det var inte poängen Bianca, de kunde ha gjort vad de hade velat med dig!"

Han tar tag i min käke och lyfter mitt huvud.

"Är det det du ville? Ville du att de skulle våldta dig? Känna deras nakna kroppar på din helt förstörda av deras slag, är det de du ville?"