Bad for you [Fortsättnig av Good For You] PAUSAD

Kapitel VII

Kapitel sju

Värmen var helt obeskrivlig, det kändes som om någon kokade mig i en kastrull men det var bara ett täcke som var orsaken.

Försiktig rörde jag mig lite åt höger men något stoppade mig, istället blev jag tillbaka dragen och mitt huvud mötte något hårt.

Det var då jag fatta orsaken till den höga värmen, Damien.

Hur kunde jag glömma honom? Bara tanken av honom fick mina knän att böjas, och tanken på det var helt absurd, jag har ju känt killen i två dagar, detta borde inte vara normalt, inte
alls. 

"Baby, det är fullt att stirra"

Jag trodde han fortfarande sov.

"Förlåt"

Allt han säger får mig att känna mig så liten, samtidigt älskar jag det men det skrämmer mig verkligen.

Hanns ena hand placerar han försiktig på min kind och närheten samt värmen får mig att blunda och ta ett djupt andetag.

Det stämmer inte, jag bör inte göra det här.

"Damien, snälla" säger jag medan jag flyttar på hanns hand.

"Det är inte rätt"

Han kollar argt på mig.

"Vad är inte rätt?"

Man ser att han vet vad jag menar men ifrågasätter mig ändå.

"Det här Damien" säger jag medan jag pekar på oss två "Vi i denna position, sakerna du gjorde igår, det är inte rätt. Jag känner inte ens dig för gudskull!"

Han gav ifrån sig ett frustrerat andetag och tog tag om mina händer.

"Är du så säker på det?"

Jag nickar utan tvekan.

"Du ser Bianca det är där du har fel, du känner mig bättre än någon annan"

Vad menar han med det?

Innan jag hann fråga honom hörs det en knackning på dörren. Vad är det med folk som alltid ska avbryta mig?!

"Bianca gumman, skolan börjar om 15 minuter, varför är du inte vaken?" Hör jag min mamma ropa på andra sidan av dörren.

Jag spärrar upp mina ögon och kollar på klockan, jag kommer aldrig hinna.

Damien kommer närmare och viskar i mitt öra "Säg att du är sjuk"

Jag kollar skeptiskt på honom, jag har aldrig ljugit för mina mamma, mestadels för att om hon får reda på det så skulle hon praktiskt sätt döda mig.

"Jag mår inte så bra, jag måste nog ha blivit sjuk av promenaden hem"

Jag blundade och visste att karma skulle slå till mig i ansiktet.

"Okej gumman, ta hand om dig medan vi är borta, åh juste, Cole skulle vara med Andrew så han kommer nog inte komma hem"

Jag kollade förvirrat på dörren och kom sedan på att Andrew var en kille som Cole snackade om igår, han hjälpte honom med någon motorcykel mojäng.

"Okej mamma" säger jag och sedan hör jag hur hennes steg blir mindre och mindre tydliga och då fattade jag att hon inte var kvar. 

"Vad har jag gjort, vad har jag gjort?" Mumlade jag för mig själv. Detta var verkligen inte jag.

Damien tog tag om mima händer som tänkte mitt oroliga ansikte. "Baby det är ingen fara"

Jag kollade förskräckt på honom. "Ingen fara huh? Du vet inte vad min mamma kan göra"