Bad for you [Fortsättnig av Good For You] PAUSAD

Kapitel XIII

Kapitel tretton 

Med snabba steg började jag gå emot ingången till skolan. Jackan var uppdragen till halsen på grund av kylan och mina små händer hade ett par tjocka vantar på sig. De var verkligen kallt. Klockan var bara åtta på morgonen och solen har inte hunnit stiga upp än. Mörkret låg fortfarande som ett täcke över staden och jag blev alltid lite skeptisk när jag skulle gå ut ur bilen och in till skolan. Mörkret var verkligen inte min bästa vän.

Damien hade lite senare lektioner idag så det var därför jag kom hit ensam. Ingen individ var sed på skolans parkeringsplats eller inuti skolan. Kanske vi inte hade lektioner idag?

Den frågan blev besvarad när jag gick rakt in i en person. Jag ramlade kraftigt ner på min rumpa och alla mina saker flög iväg. Personen som jag hade gått in i tog tag om mina händer och lyfte upp mig.

"Jag ber så-" började jag men när jag såg människan stannade jag upp.

Jag möttes av två par isblåa ögon. Jag skulle ljugit om jag sa att mannen inte var attraktiv. Han var lika lång som Damien, hans svarta hår hade små lockar på toppen av hårstråna och hans muskler syntes genom den svarta tröjan han hade på sig. Han såg praktiskt sett ut som en modell.

"Det gör inget señorita"

Hans röst var väldigt mörk och så sexig.

"Vad heter en sån fin kvinna?"

Jag vände mig om men där stod ingen. När jag sedan mötte hans ansikte pekade jag på mig med ett upphöjt ögonbryn.

Han nickade med ett flin och mina kinder blev genast lite varmare än vanligt viss.

"Bianca" Jag trodde att min röst skulle spricka av nervositet.

Han slickade sig om läpparna och kom lite närmare. Hans ansikte kom närmare mitt och sedan stannade han vid mitt öra. Hans läppar kom i kontakt med mitt öra och mina knän började vikas.

"Vad vackert" Hans varma andedräkt fick mig att rysa.

Jag var säker på att jag skulle falla ihop när som helst just nu.

"V-Vad heter d-du?"

Hans läppar nuddade ännu en gång mitt öra och hans hand tog tag om min midja och drog mig närmare honom. Detta var så fel men kändes så rätt.

"Santiago Zorondo señorita"

Jag nickade kort och försiktigt.

Efter några sekunder kom jag tillbaka till den realistiska världen.

Jag puttade hastigt bort honom och han kollade på mig med upphöjda ögonbryn.

"Jag kommer komma försent" sa jag snabbt och började gå mot mitt skåp.

Men jag hann inte komma någon vart, Santiago tog hårt tag om min hand och vände mig hastigt om.

"Oroa dig inte över det" sa han med ett flin.

Jag kollade undrades på honom. "Varför inte?"

"Jag har varit här i en timme och ingen individ har setts till"

Det var konstigt.

"Vad gör du här?"

Han skrattade lite. "Jag är ny señorita"

Jag nickade förståeligt.

•••

Vi hade börjat gå runt i skolan och försökte hitta någon, vem som helst men ingen syntes till.