Bad for you [Fortsättnig av Good For You] PAUSAD

Kapitel XI

Kapitel elva

Jag ville inte att detta skulle hända, det var verkligen inte meningen.

Det var de enda tankarna som cirkulerade i mitt huvud medan tårarna rann nerför mina helt röda kinder. Hur kunde jag varit så dum. Damien vill inte ens prata med mig. Jag har försökt prata med honom men varje gång jag öppnar munnen så går han därifrån.

Jag vet att jag gjorde ett misstag, ett stort misstag, men han får inte ignorera mig.

Plötsligt hör jag en knackning på min dörr och vänder snabbt om på huvudet.

Dörren öppnades sakta och där stod han, idioten som tror att han får ignorera mig i flera timmar. Jag har suttit här och gråtit på grund av honom.

Jag skakar försiktigt på huvudet, det var inte värt det, han är inte värd det.

"Bia-"

Jag avbröt han innan han hann säga något.

"Nej" sa jag hastigt.

Han kollade undrandes på mig.

"Va?" sa han medan han gick fram några steg.

Jag kollade allvarligt på honom och backade bakåt.

"Du kan inte komma in hit och börja prata med mig, vet du hur länge jag har gråtit för att du har varit en sån jävla idiot och ignorerat mig i tre timmar? Nä det vet du inte för det ända du tänker på är hur dumma mina val är och jag bryr mig verkligen inte just nu fö-"

Jag hade inte märkt att han hade gått fram till mig och höll fast mina händer.

"Lugna dig Bianca" sa han lugnt och omfamnade mig i en kram.

Jag hade inte märkt att min andning hade gått upp och jag hade lite svårt till att få tillbaka luft.

"Nu gör du det igen" mumlade jag mot hans bröstkorg.

"Vad menar du?"

"Du har en sån effekt på mig att det är störande, plus så vet jag inte ens varför du var så arg förut" sa jag oskyldigt.

Han släppte taget om mig och kollade på rakt in i mina ögon.

"Du förstår inte?" Jag skakade sakta på huvudet.

"Vet du vad du har gjort, Bianca? Du gick för fan in i en bil med en mann som du inte känner och du vill att jag inte ska vara arg?"

Jag kollade skamfullt ner i marken och hoppades på att han inte skulle bli så arg.

"Jag letade efter dig överallt men kunde inte hitta dig, jag frågade varenda människa jag såg men ingen visste någonting, du vet inte hur orolig jag var"

Hans röst bröts på slutet. "Jag trodde du var borta, för alltid"

Jag kollade hastigt upp på honom, han hade suttit sig ner på min säng med ansiktet i hans händer. Just i denna stund trodde jag inte mina ögon, hur kunde en så allvarlig kille sitta där och se så förstörd ut?

Jag gick försiktig fram till honom och drog bort hans händer från hans vackra ansikte, han såg helt förstörd ut, som en liten pojke. Detta var mitt fel, jag var orsaken till att han såg ut så här.

Allt är mitt fel.

Han kollade upp på mig och jag kuppade hans kinder i mina små händer och la min panna mot hans. "Jag är så ledsen Damien, det var verkligen inte meningen" viskade jag fram nästan så att det inte hördes.

Jag satte mig försiktig i hans knän. Jag ställer alltid till det, varför kan jag inte vara normal?

Han kuppade mina kinder och kollade in i mina ögon. "Jag vet baby, jag vet"

------------

Jag väcktes av det starka ljuset som lyste upp hela rummet.

Jag hatar solen.

Tänkte jag medan jag satte mig upp. Damien låg och sov bredvid mig och synen fick mina läppar att formas till ett leende. Min hand gled över hans ena kind och upp till hans ögonbryn, varför var han så vacker?

jag trodde jag aldrig skulle få uppleva det här, att vakna upp bredvid en sån vacker och härlig kille var en av mina största drömmar när jag var liten och att det händer nu värkar inte verkligt. Mitt liv just nu är inte verkligt.

Jag fortsatte med att följa hans starka strukturer att jag inte märkte att han låg och kollade på mig, jag drog fort undan min hand och gömde mitt ansikte i min kudde.

Vad pinsamt.

Jag fick en sån våg av deja vu på grund av vad jag gjorde för några dagar sedan men denna gång var det mycket pinsammare.

Jag hörde han släppa ut ett litet skratt och mitt hjärta smälte. Det lätt så underbart. Jag kollade upp från kudden och han kollade redan på mig.

Efter att det hade gått några minuter bestämde jag att det var dags för oss att gå upp. Medan Damien var på toan hörde jag hur hans telefon plingade till.

Jag tog upp telefonen och såg ett meddelande.

Från Sasha : Förra gången var underbar, kan inte vänta tills igen ;)

Jag stirrade ner på mobilen is shock, varför gör det så ont?

Min mage gjorde en liten snurr men denna gången var den inte bra.

Någonting gjorde så ont men jag vet inte varför, varför gör det så ont?

Få det å sluta!

Jag hörde hur dörren började knacka så jag la fort undan mobilen och satte mig vid mitt sminkbord. "Är du snart klar"

Jag vågade inte kolla upp på honom så jag nickade och fortsatte med sminket.

"Bra för att jag går ut och fixar något att äta" jag nickade ännu en gång och han gick ut ur rummet.

När han inte kunde se mig så började tårarna rinna, jag visste att detta var för bra för att vara sant, han skulle aldrig vilja ha mig, jag är ful, dum och naiv. Hur kunde jag lita på honom?

Jag torkade snabbt bort mina tårar och ställde mig upp från bordet. Jag kan inte bli arg för att han skriver med någon annan, han har säkert en annan tjej som han gör samma saker med, jag är inte den ända. Jag vet att jag inte är den ända och inte den andra häller, han har säkert flera hundra på kö som väntar på att få krama honom så som jag gjorde och det är väldigt fel.

Han får göra som han vill för att han är inte min.

Han kommer aldrig bli min.
  
~ • ~

Omg detta känns inte verkligt, jag är äntligen tillbaka, yayyy.

Jag ska försöka uppdatera så mycket som möjligt så stay tuned!

(om något ser lite annorlunda ut är det för att jag har skrivit och kommer fortsätta skriva kapitel på min dator som jag har fått)

Rösta, kommentera och dela för en bättre dag.