Bad for you [Fortsättnig av Good For You] PAUSAD

Kapitel XIV

Kapitel fjorton

"Damien" min röst var knappt ovanför en viskning men han hörde mig ändå.

Han vände hastigt på huvudet och ännu en gång stirrade hans svarta ögon djupt in i mina. Jag visste att han var arg, det skulle vem som helst kunnat gissa men i denna stunden visste jag faktiskt inte varför.

Jag hade inte gjort något fel.

"Vad?" hans röst var kallare än vad jag hade vant mig vid.

Det ända jag kunde göra var att stirra tillbaka på honom. Jag visste inte vad jag skulle säga men ändå hade jag så många frågor.

Jag kollade ner och började leka med tyget på min tröja. "Damien jag är så led-"

Damien slog plötsligt sin hand emot styret.

"SLUTA, SLUTA BE OM URSÄKT, ALLT VAR MITT FEL!"

Han skakade, hans ansikte var helt rött och greppet om styret blev bara hårdare och hårdare. Jag hade inte märkt att ett par tårar hade råkat rymma från mina ögon.

"Dam-"

"SLUTA PRATA! Bara sluta" Han skakade på huvudet och parkerade bilen på sidan av vägen.

Jag öppnade munnen men fick inte ut några ord.

Damien vände sig om och kupade mina kinder med sina stora varma händer. Jag blundade och log av värmen han gav mig.

"Baby, jag har gjort ett stor misstag"

Hans panna var emot min och han kollade ner medan han blundade. Det såg verkligen ut som om han var i smärta. 

"V-vad Damien?"

Jag ville att han kulle svara men jag var rädd, rädd för att höra vad han hade att säga.

Han skakade på huvudet och kollade upp. Hans panna var fortfarande emot min och just nu kunde jag se allt. Alla hans känslor visades genom hans ögon och det dödade mig inifrån.

"Bambina jag är så ledsen, jag glömde, jag glömde helt"

Jag förstod inte någonting.

"Damien....du skrämmer mig"

Han lyfte mig och satte mig på sitt knä.

"Du kunde ha dött, du kunde ha dött" viskade han fram.

Jag tog tag om hans kinder och pussade han försiktigt på läpparna.

"Jag förstår inte"

"Bianca, det händer konstiga saker den här dagen" säger han försiktigt. " Varje år har detta hänt och jag vet inte hur jag kunde glömma det"

Han kollade upp ännu en gång.

"Skolan var innan ett mentalt asylum, folk som var helt mentala åkte in ditt och kom aldrig ut. Människorna var fast bundna i kedjor och rummen hade stora stängsel med elektriska stötar"

Jag gillade inte det här.

"När jag var 14 så skickades min mormor ditt. Jag brukade hälsa på även om hon var helt sjuk men jag brydde mig inte. Hon satt alltid i en rullstol med kedjor runt kroppen men jag pratade med henne som om hon var helt normal. Jag berättade om mina dagar i skolan, om hur jag hade det hemma och hur jag kände mig helt allmänt"

Jag kunde känna hur hårt hans hjärta slog.

"Hon var fortfarande min mormor även om folk tyckte att hon borde ha dött. Min mamma låtsades som om inget hade hänt, hon yttrade aldrig ett ord om hennes egna mamma och jag förstod inte varför. Den 13 oktober 2012 så hände det än sak i det mentala hemmet. Någon hade tänt eld på rum 264, människan som hade tänt elden var människan som bodde i rummet. När de som jobbade där hade hittat människan så såg de att hon hade smitit ur kedjorna och bränt upp sängen och sedan lagt sig i den"

"Jag visste att min mormor var sjuk men att hon skulle ha dödat sig själv trodde jag aldrig, jag var krossad Bianca, jag visste inte vad jag skulle göra. Den natten skadade jag 3 av de anställa, för att jag tycker att det var deras fel, de hade inte tagit hand om min mormor på det rätta sättet. Om de hade det så skulle det här aldrig ha hänt. Jag var arg på att de inte hade satt fast extra kedjor runt om henne för att då hade inget hänt. Ifall hon var fastbunden skulle hon aldrig ha dödat sig själv"

Jag kollade ner på Damien och mitt hjärta krossades av synen. All information som jag hade fått in var svår att jobba med men jag fattade fortfarande inte varför skolan var avstängt.

"Damien"

"Vad är det baby?"

Jag satt med mitt huvud mot hans bröstkorg och hans huvud var i min nacke. Jag lyfte på min hand och drog mitt finger över hans käke.

"Varför är skolan avstängt?"

Han tog ett andetag och höll mig närmare han.

"Folk säger att nån del av henne alltid kommer att leva kvar och skolan var just det stället. Jag vet inte om jag verkligen tror på att hennes ande lever kvar men någonting finns där"

"Har saker hänt förut?"

Han nickade. "Det var en kille som var på skolan just den 13 oktober men då var det en söndag, vad han gjorde i skolan har jag ingen aning men han hittades död dagen efter. Hans ögon var bortplockade, de hängde på ett snöre från taket"

Hans ord gav mig en rysning och jag kröp ännu närmare honom.

"Du kunde ha varit död Bianca"

"Men jag är inte död"

Han kollade spänt på mig.

"Bianca, det är inte poängen"

Jag lyfte ena ögonbrynet och satte mig upp.

"Så du vill att jag ska dö?"

Han kollade vidögt på mig.

"Är du helt dum? Tror du verkligen att jag skulle ha gått igenom allt det här för att jag ville ha dig död?"

Kanske var det lite elakt att säga så.

Jag suckade och skakade på huvudet.

"Förlåt"

Han tog tag om mig och gav mig en puss på pannan.

"Det gör inget bambina, du är här nu inget annat är viktigt"

~ • ~
Asså jag har inte uppdaterat
I flera veckor och jag känner
Mig verkligen som skit
Asså sorry men skolan e
Fan förfärlig.

Imorgon
Börjar nationella proven.

Asså ångesten plus så ska jag välja
Gymnasium.

Aja hoppas ni gillade det här korta kapitlet,

Rösta, kommentera och dela för en bättre dag!