Det ska bli vi.

Kapitel 1

-Jenny vi måste gå in, vi blir sena. Fan heller att jag är sen första dagen! Säger jag med en bestämd men fortfarande lite nervös röst.

Jag och min bästavän Jenny börjar gymnasiet idag. Vi båda fick beskedet att vi kom in på Värmdö gymnasium i Juli och vi kunde inte varit gladare eftersom det var bådas förstahandsval.  Vi har stått utanför entrén i 10 min nu och ingen av oss är jätte taggade på att gå in. Klockan är 8.50, vi måste gå in annars hinner vi inte till 9.00 eftersom vi måste hitta rätt klassrum också.    Vi har varit kompisar så länge jag kan minnas, det har alltid varit hon och jag. Eftersom min relation till min familj inte är den bästa, så har hon och hennes familj blivit lite av min familj. Vet inte hur många gånger jag kommit hem till henne mitt i natten och sovit, mitt andra hem helt enkelt.

-Nej fan Wilma, nu kör vi. Säger Jenny nästan lite argt medans hon tar tag i min hand och nästan släpar in mig inför de stora guld/bruna portarna.

Vi ser rätt lika ut, det har vi alltid gjort. Det har hänt många gånger att man blandar ihop oss två. Båda har blont hår, jag har lite längre än axlarna som Jenny har men ingen jätte stor skillnad. Båda har ljusblåa ögon som verkligen är ljusblåa, de lyser nästan i solen. Båda är i samma längd, runt 170cm och har samma kroppsform. Vi ser helt enkelt väldigt lika ut. Speciellt idag när båda har på sig Nike skor, svarta jeans med hål och en vanlig t-shirt och ryggsäck. Inte för att vi har något  ryggsäcken, vad skulle man ta med första skoldagen liksom? Cigg typ, för att dämpa nerverna.

Vi börjar gå upp för de långa trapporna och försöker hitta någonstans att gå. Allt vi ser är förvirrade 16 åringar och lärare som virrar runt som höns i hopp om att hitta sin klass och klassrum. Mitt i denna röra så hör vi någon som säger något till oss. Vi blir nästan lite rädda och hoppar till eftersom vi är så nervösa, vi håller fortfarande hand eftersom vi inte vågat släppa förens nu.

- Hej förlåt! Det var inte meningen att skrämma er. Är ni också vilse?

Vi vänder oss om och där står det 2 killar, troligtvis ska de också börja här idag. Båda är långa och om jag får säga det själv, ser båda jävligt bra ut.  Jag ger Jenny en blick som mest säger hjälpmig innan jag svarar killen som pratar.

- Ja det kan man säga! Vet ni var SB17a ska samlas? Vi är lite lost.

- Det är där borta tror jag, svarar killen lite osäkert medans han pekar mot vänster om oss. Allas blickar följer efter hans finger.

- Tack så mycket.

- ''Jenny, trevligt'' säger Jenny medans hon sträcker fram handen till de två killarna och jag gör samma sak.

- Noel

- Dante, trevligt.

Vi alla hälsar på varandra och pratar om vilka klasser de ska börja i osv. De ska tydligen börja i vår parallellklass, klassrummet bredvid. Vår konversation avbryts med ringklockan som ekar runt i skolan, dags att börja.

- Det var trevligt att ses, vi ses snart igen. På återseende. Säger Noel medans han drar med sig Dante.

Jag och Jenny kan inte annat än kolla på varandra och brister ut i ett sånt där ''Vad-fan-hände-nyss-skratt'' du vet?

Vi går in i vårt klassrum och sätter oss längst bak, som alltid. Vi sitter alltid längst bak på bussen, i klassrum, på bio. Överallt. Det första jag gör är att kolla om jag ser någon vi känner. Eftersom både jag och Jenny har rätt så stora vänskapskretser runt om i hela Stockholm så finns det en stor chans att någon vi känner har börjat på skolan. Vi kollar runt och kollar efter någon bekant.

- ''Jenny, Jenny, Jenny. Fan fan fan.'' Viskar jag åt henne.

Hon kollar dit jag kollar, där sitter inte vem som helst.

HELVETE.