Vassa tänder

Kapitel 1

Tjugofemte juni 2018. Frida såg ingenting. Det var kolmörkt, men hon höll sig ändå lugn. Hon hade gått om luft kvar och hennes uppgift var avklarad. Hon började uppstigningen mot ytan. Vid fem meters djup gjorde hon ett fem minuters säkerhetsstopp innan hon simmade den sista biten upp till ytan. Hon klev upp ur bassängen och tog av sig syrgastuben.

"Grattis, lätta djuphavsdykare", sa en instruktör. "Det är bara att ta en syrgastub och djupmätare från förrådet när du går härifrån".

"Tack så mycket", sa Frida och gick sedan till omklädningsrummet. Hon bytte om och gick efter sin nya utrustning, och sedan ut från provområdet. John, Oskar och Tom stod utanför med sin dykutrustning och matkorgar.

"Grattis", sa John. "Vi sa ju att det skulle gå bra".

"Tack", sa Frida. "Blev lite rädd först när min lampa slocknade i mörkerbassängen, men det gick snabbt att få tillbaka lugnet".

"Det är normalt", sa Oskar. "Det var exakt samma för John och mig när vi gjorde provet förra månaden".

"Du fick i alla fall inte panik och försökte simma upp", sa Tom.

John klappade honom på axeln. Tom hade en vecka tidigare försökt sig på provet för lätt djuphavsdykare för andra gången. Allt hade då gått bra fram tills mörkerbassängen. Då hade han på botten fått panik och försökte genast simma upp. Instruktören i bassängen stoppade honom och underkände honom när de kom upp till ytan.

"Det är lugnt", sa John. "Sånt händer". "Men nästa gång ska det nog gå". "Och vi kan smuggla med en syrgastub åt dig nu om du vill".

"Det behövs inte", sa Tom. "Jag klarar mig".

"Ska vi åka då?", frågade Oskar. "Eller behöver du Frida ännu hämta någonting?".

"Nej", svarade hon. "Jag har allt jag behöver".

Frida hade haft födelsedag tio dagar tidigare. Då åkte hon hem till sin familj och firade med dem, och när hon kom tillbaka till högkvarteret ville hon först få undan sina kurser och prov för lätt djuphavsdykare innan hon firade med John, Oskar och Tom. De åkte till en ö som de några gånger tidigare hade övernattat på. När de kom fram tog de fram friluftskök och lagade middag. De var alla hungriga och vräkte i sig maten när den var klar. Kvällsmaten skulle de laga över öppen eld, så när de hade ätit gick de och samlade ved medan de lät middagen smälta. Sedan tog de på sig dykutrustningen och hoppade i vattnet. Det var varmt och klart. De hade tagit en simtur varje gång de hade kommit till ön, så det var väldigt långt bekant för dem hur det såg ut under vattnet där. Nu simmade de lite längre bort från ön och djupare ner mot botten. För John, Oskar och Frida var det lätt när de hade syrgastuber. Tom måste alltid med jämna mellanrum upp till ytan och andas, men det var inte ett så stort problem för honom. Han kunde hålla andan under vatten länge. Runt omkring dem simmade fiskar i olika storlekar och på botten syntes mycket sjögräs. Plötsligt fick John syn på något som blänkte. Han simmade närmare och såg några mynt. Han plockade upp dem och vände sig sedan mot ön. Oskar och Frida var några meter ovanför honom. Oskar pekade uppåt med tummen, dyk upp. John gjorde "ok-tecknet", kollade snabbt om det fanns några flera mynt i närheten och började sedan simma uppåt. Han stannade vid fem meters djup. Oskar och Frida hade redan simmat upp till ytan och var nu på väg tillbaka mot ön. John såg sig omkring. Ur ögonvrån såg han något större en bit ifrån honom. Han vände sig mot det, men det försvann. Säkert en båt eller vattenskoter, tänkte han och simmade sedan upp till ytan.

På natten hade John svårt att sova. Efter en stund kröp han tyst ut ur tältet och gick till stranden. Han kunde på avstånd se en annan ö. Det var samma ö var hans föräldrar och syster hade mördats på hans födelsedag fem år tidigare. Han viftade bort tanken och vände blicken åt höger. Härifrån skulle man antagligen ha sett lågorna från en metallviruskälla när de tändes.  Han satte sig ner och stängde ögonen. Han såg Daniels döda kropp på havets botten. Sedan såg han Rogers ansikte och tänkte på hans ord när han flydde.

"Vi ses snart igen, Fahra!". "Och då kommer du inte undan med livet i behåll!".

John knep ihop ögonen hårdare. Då hörde han fotsteg bakom sig och vände sig om.

"Hej", sa Frida. "Är allt okej?".

"Jag hade svårt att sova", svarade John.

Frida satte sig ner bredvid honom.

"Hur ofta har du haft sömnproblem?", frågade hon.

"Natten efter att Daniel dog och så en natt för ett par veckor sedan", svarade John. "Annars har det gått bra".

Han tittade ut mot havet.

"Men det är tomt utan honom".

Frida lade en hand på Johns axel.

"Jag förstår", sa hon. "Jag kan själv inte föreställa mig hur tomt livet skulle vara om mina syskon eller föräldrar dog".

"Sedan så har jag undrat vem som gjorde det". "Och varför".

John vände sig mot Frida.

"Men nog om det nu". "Jag insåg just en sak". "Du har inte alls pratat om din familj under den tid vi har känt varandra".

Frida såg fundersam ut.

"Det har du rätt i", sa hon. "Jag vet inte hur det har blivit så". "Jag har två elvaåriga småsyskon, Anne och Mikael". "Min mamma är lärare". "Min pappa jobbar på en miljöorganisation och har väldigt ofta arbetsresor". "Han är för den delen en bra dykare". "Förutom kontakten med Tom så var det min pappas dykarhistorier som inspirerade mig att komma till FMD".

"Men han ville inte själv komma?".

Frida skrattade och skakade på huvudet.

"Du skulle höra honom när han pratar om sitt jobb". "Det är hans liv". "Han skulle aldrig klara av att lämna det".

John log. Sedan såg han något som guppade till i havet. Frida tittade åt samma håll.

"Såg du någonting?".

John skakade på huvudet.

"Det var nog bara en större våg". "Ingenting särskilt".

"Okej", sa Frida och steg upp. "Ska vi ge sömnen en ny chans?".

"Låter bra", sa John.

Han steg upp. Frida sträckte ut armarna mot honom och de kramades en stund innan de gick tillbaka till tältet. John kände sig varm. De hade kramats förut, men den här gången kändes det på något sätt bättre än tidigare. Han stod stilla en stund. Sedan ryckte han på axlarna och kröp in i tältet efter Frida.