Efter Mörkret (Dramione) 🇸🇪

Kap.3

McGonagalls beslut

Stämningen i Stora Salen var precis som jag mindes den.
Det jublades och skränades när förstaårseleverna delades in i sina elevhem, McGonagall höll ett inspirerande tal och festmåltiden gjorde ingen besviken. Hela jag var fylld till brädden med ett pirrigt lyckorus som gjorde det omöjligt att sluta le.
Jag kunde bara hoppas att de kommande dagarna skulle kännas lika bra.

Som försteprefekt behövde jag inte föra förstaårseleverna till Gryffindors elevhem då det var prefekternas område – de som gick sitt femte år. Istället hade jag blivit ombedd att söka upp McGonagall på hennes kontor så snart Stora Salen var tömd på elever.
Jag antog att vi skulle diskutera mina uppgifter som försteprefekt och kanske gå igenom mitt schema. Dessutom skulle jag få träffa den manliga förstaprefekten.
Jag hade fortfarande ingen aning om vem det var. Ingen hade hört något rykte, även om jag inte frågat så många om det, men ändå. Det brukade vara något som spred sig snabbt.

Stensalarna och korridorerna var ekande tomma när alla andra var upptagna med att göra sig hemmastadda i sina elevhem.
Jag njöt lite av känslan av att ha allt för mig själv. Jag skulle få gå i de öde korridorerna många kvällar då jag hade vakten och det såg jag verkligen framemot.
Jag hoppades bara att jag skulle kunna stå emot frestelsen att dras till biblioteket. Tanken på att ha hela biblioteket för mig själv kändes magiskt lockande, men skolans säkerhet var också mitt ansvar.
Jag skulle definitivt ta mitt ansvar när det gällde det, men var kvällen ovanligt händelselös skulle det bli svårt att inte lockas av alla böcker som låg helt orörda i de stora bibliotekshyllorna.

Jag kunde redan lösenordet till McGonagalls kontor i rektorstornet (mintpastill) och kunde snart gå in till henne.

Knappt hade jag stigit innanför dörren innan jag hajade till av chock. Snett framför McGonagalls skrivbord stod Malfoy med händerna i byxfickorna och iakttog McGonagall där hon satt vid skrivbordet och antecknade något.
Han rörde sig inte, trots att han borde ha hört att jag kom in.

McGonagall tittade upp från sina papper och log mot mig.
”Miss Granger. Så roligt att se dig. Kom, kom”, sa McGonagall och vinkade fram mig till sitt skrivbord.
Malfoy sneglade lite över axeln mot mig, men utan att se direkt på mig.
”Ni känner ju varandra redan, så jag behöver väl knappast presentera er. Malfoy är den andra försteprefekten, vilket betyder att ni kommer att få utföra många av era uppgifter tillsammans under året. De uppgifterna har jag skrivit ner här.”
McGonagall räckte oss varsitt papper.
Malfoy drog upp ena handen ur sin byxficka och tog emot pappret som räcktes åt honom.
Utan att säga något såg han bara på pappret han fick i handen, vilket innebar att han stod som en staty igen.
Jag måste erkänna att jag har lite svårt för att slappna av bredvid honom, men han skulle ju knappast göra något när vi hade McGonagall precis framför oss.

”Som ni ser så har ni vakten tre kvällar i veckan och jag skulle rekommendera att ni går tillsammans. Det är alltid lättare att visa auktoritet när man är två, åtminstone till en början. Vi vet ju alla hur upprymda många elever kan bli när skolan precis har börjat.
Schemat kan ändras under skolåret beroende på hur det ser ut, men vi börjar så här.
Lösenordet till ert utrymme har ni redan fått. Hortensia, om jag inte misstar mig.
Låt oss börja med de överenskommelser vi har så här långt, så får vi ha ett nytt möte om det skulle vara något som inte fungerar...
Så, Mr Malfoy. Du kan gå till ert gemensamma utrymme och göra dig hemmastadd. Jag skulle vilja prata lite med miss Granger en stund till.”
McGonagall avslutade med en nick mot Malfoy, som lyfte blicken från sitt papper för att se på henne.
”Ja, professorn”, sa han med sin vanliga, lite släpiga röst, innan han vände om och gick.

”Miss Granger. Jag har plockat ihop ett schema åt dig med de kurser som det fanns önskemål på. Jag hoppas att det är som du vill ha det”, sa McGonagall och räckte mig ett nytt papper.
Undertiden hörde jag dörren till kontoret stängas bakom mig och McGonagall och jag blev ensamma i det runda tornrummet.

Jag tog emot pappret och såg på det. Lektionerna var verkligen vad jag hoppats, men det faktum att jag nu skulle bo och utföra mina uppgifter som försteprefekt med Malfoy var svårt att släppa.

Efter att ha granskat pappret som McGonagall gett mig en stund suckade jag lätt och mötte hennes blick.
Hon iakttog mig över kanten på sina  glasögon i väntan på min reaktion.
”Med all respekt, professorn...” började jag försiktigt, men hon verkade veta vart jag var på väg och avbröt mig.
”Du undrar varför Malfoy blev försteprefekt?” frågade hon rakt på sak.
Jag suckade lätt igen och nickade.
McGonagall tog ett djupt andetag och lutade sig tillbaka i stolen.
”Jag är medveten om hur han varit tidigare. Han har inte direkt uppvisat ett önskvärt beteende och ärligt talat har jag bekymrat mig många gånger över den pojken. Vi ska ändå hålla i åtanke att han haft stor press på sig hemifrån när det gäller hans starka åsikter om mugglarfödda och ett barn ifrågasätter sällan sina föräldrar.
Draco Malfoy är nu en vuxen man och jag har sett flera tecken på att han mycket väl kan tänkas vilja bryta sitt mönster.
Ni är en pålitlig ung kvinna, miss Granger och jag litar på att du gör ditt bästa i den här situationen. Ge honom en chans att göra något gott, men jag skulle ändå önska att du kunde hålla ett öga på honom. Hans beteende kan mycket väl ändras till det bättre om han bara får chansen. För att det ska hända måste vi ge honom en ärlig chans att förbättra sig själv och kanske även hjälpa honom lite på traven. Vi håller alla på att kravla oss ur ruinerna efter ett krig och det är många som inte längre är samma person som de varit tidigare.”
McGonagall gav mig en menande blick och jag förstod vad hon tänkte. Kriget hade även ändrat mig och jag tvivlade inte det minsta på att Malfoy blivit lika omskakad som oss andra. Jag var bara lite tveksam till hur mycket någon som han kunde ha ändrats.

”Var du nöjd med ditt schema?” undrade McGonagall efter en kort paus.
Jag nickade direkt.
”Absolut.”
McGonagall log mot mig.
”Så bra. Annars är det bara att komma hit igen, så ser vi över saken.”
Hon tog en fjäderpenna och gjorde sig redo att börja anteckna något igen.
Jag var precis på väg att vända mig om för att gå, då jag tolkade det som att samtalet var avslutat, men McGonagall harklade sig och fick mig att stanna.
”En sak till, miss Granger... En liten tanke att bära med dig de kommande dagarna...”
Jag vände mig halvt om och mötte hennes blick.
McGonagall tog av sig glasögonen och suckade lätt.
”Ett skadat djur är inte alltid trevligt att hantera, men det blir knappast bättre av att vi slår det.”