Efter Mörkret (Dramione) 🇸🇪

Kap.14

Mörk natt

Samma kväll samlade jag mod till mig och skrev till både Harry och Ron. Jag skrev att Draco och jag jobbade bra tillsammans med våra försteprefektuppgifter och att vi börjat prata mer med varandra. Att antyda att vi började bli kompisar kändes som en bra början.
Deras svar blev lite som jag väntat mig. Harry var skämtsam i tonen och skrev att han var ganska så överraskad, men han bad mig också att vara vaksam ifall Draco hade någon baktanke med det hela. Ron däremot var övertygad om att Draco hade någon mästerlig plan på att förgöra mig så fort jag visade minsta svaghet. Han bad mig mer eller mindre att lägga en förbannelse på Draco och gräva ner honom i Den Förbjudna Skogen. Ganska väntat med andra ord.

Hösten hade kommit på allvar och det närmade sig Allhelgona. Slottet pyntades med pumpalyktor, höstlöv och mängder med levande fladdermöss som fladdrade runt i stora flockar. Jag tyckte alltid om när slottet pyntades för olika högtider. Det blev liksom lite extra magiskt, utöver den magi som redan fanns. Det fanns en risk att det blev lite extra stökigt under våra övervakningskvällar för mig och Draco, men det skulle vi säkert klara av. Jag kände mig faktiskt riktigt trygg med honom, även om den osäkerhet som satt djupt inom mig inte riktigt ville släppa sitt grepp. Lyckligtvis var Draco tålmodig och försökte inte på något sätt skynda mig, så det kändes ändå rätt okej. Han var alltid trevlig mot mig och gjorde inte några oönskade närmanden. Ändå kunde jag inte låta bli att undra hur fort fram vi egentligen borde gå. Hade han varit någon annan så hade vi kanske haft ett förhållande vid det här laget. Den tanken gjorde mig lite stressad, men djupt rotade känslor var inte så lätta att rå på. För den delen hade det bara gått en dryg månad sedan han kysst mig ute i skogen, så inte kunde jag påstå att det gick så överdrivet långsamt heller. Lite långsammare än vanligt kanske och det var nog bara nyttigt.

Skolans korridorer låg tomma och mörka utöver de facklor och levande ljus som fick skuggorna att dansa. Draco och jag traskade lugnt fram medan vi under tystnad njöt av lugnet. Trots att det var Alla helgons afton så var det helt öde i alla rum. Ingen verkade ha valt att utöva några busstreck eller försökt smita ut på äventyr.
Vi hade inte börjat prata om något, men jag var rätt nöjd över att bara gå där och strosa med honom. Det kändes lugnt och behagligt.
Snart närmade vi oss entrén och min blick föll på den svartklädda figuren som stod mitt i den stora hallen. Jag märkte att även Draco höjde huvudet för att vaksamt betrakta gestalten. Tillsammans gick vi närmare. Det var tydligen en vuxen person med tanke på storleken, men varför skulle någon av lärarna stå där mitt i allt?
När vi kom närmare vände sig personen om och jag stelnade till när jag kände igen Lucius Malfoy. ”Pappa?” sa Draco överraskat.
Vi stannade på lagom avstånd från Mr Malfoy. Han såg med mycket bister min på sin son.
”Vad är det för rykte jag hört om att du umgås med någon som hon? Jag trodde att du visste bättre än så. Eller har hon förhäxat dig så att du valt att lämna vår familjs ideal?”
Draco stelnade bredvid mig.
”Vår familjs ideal är fel. Det spelar ingen roll var man kommer ifrån”, sa Draco, men lät lite mekanisk på rösten.
Lucius höjde huvudet och såg överlägset på oss.
”Vi kommer från en lång, renblodig linje. Om du tänker smutsa ner den med någon som henne, så är du inte min son. Vill du verkligen förlora din familj för någon som henne?”
”Jag vill inte lämna henne.”
”Var inte dum min son. Tänker du välja bort din familj för en romans? Du söker bara förlåtelse efter allt som hände. Du vill bli accepterad igen och inbillar dig att hennes förlåtelse är det du behöver. 
Jag har talat med Ministeriet och de är villiga att stryka ett streck över det som hänt. Vi kan få vårt gamla liv tillbaka, men då kan vi inte dra in henne i det.
Tänk på din mor. Gör inte henne besviken, Draco. Dessutom har jag hört att din gamla flickvän, Pansy är mycket angelägen att få träffa dig igen nu när saker och ting lugnat ner sig.”
Lucius sträckte ut en arm mot Draco, för att välkomna honom till sin sida. ”Kom, Draco. Låt oss lämna allt det här bakom oss och jobba på en ny, ljus framtid.”
Draco svalde långsamt, men förblev tyst.
”Kom nu. Det här är bara en fas som du går igenom efter allt traumatiskt som hände och det vet du lika bra som jag. Du har aldrig tyckt om henne. Hon är bara en nödlösning för dig, för den förlåtelse som du söker. Jag kan ordna något bättre åt dig. Din mamma saknar dig där hemma. Låt oss åka hem.”
Några sekunder passerade under tystnad, innan Draco plötsligt lämnade min sida och gick bort till sin far. Jag stod fastfrusen och fann inga ord för det svek jag upplevde. Det snörde ihop i halsen och ögonen kändes heta när tårarna långsamt steg i dem. Lucius lade en skyddande arm om sin sons axlar och höll honom intill sig.
”Du ska se att allt blir bra, bara vi kommer hem. Din mamma blir så glad när hon får se dig igen. Nu måste vi bara städa rent här så att inget lockar dig tillbaka hit.”
Med de orden höjde Lucius sin stav mot mig.
”Om hon försvinner så ska du se att allt blir som vanligt igen.”
”Draco!”
Trots att jag ropade på honom så vände han inte på huvudet. Det var som om jag varit en ond dröm som han helst ville glömma.
Jag mötte Lucius’ blick och han såg skadeglatt på mig. Han hade vunnit och jag stod kvar ensam och krossad. Från hans trollstav blixtrade ett grönt ljus fram som träffade mig rakt i ansiktet.

Jag slog ut handen och träffade något som var både mjukt och hårt. Den varma kroppen bredvid mig ryckte till och förde en hand till ansiktet. Yrvaket och omtöcknad såg jag mig om. Långsamt drogs jag tillbaka till verkligheten när jag kände igen den stora öppna spisen framför soffan. Draco låg på rygg bredvid mig och jag låg inkilad mellan honom och soffans ryggstöd. Olyckligtvis hade jag sopat till honom i ansiktet när jag slog ut med handen. Långsamt mindes jag att vi suttit i soffan och läst tidigare. Vi måste ha somnat och hasat ner tills vi låg utsträckta bredvid varandra. ”Förlåt”, sa jag snabbt.
Jag hade nog klappat till honom ganska hårt.
”Ingen fara... Det var inte lika hårt som sist du klippte till mig”, mumlade han sömnigt.
Jag kunde nätt och jämnt urskilja honom i skenet från glöden i spisen. Vi måste ha sovit någon timme åtminstone. Två eller tre kanske. Hans vita skjorta var lite skrynklad och mitt hår var trassligt då jag somnat med det i hästsvans.
”Mardröm?” undrade han.
”Jo...”
Han tog handen från ansiktet och betraktade mig. Den andra armen hade han under mig så att han höll om bröstkorgen på mig.
”Vill du berätta?” undrade han.
Jag skakade på huvudet. Mardrömmar var vanligt före-kommande och jag ville inte lägga så stort vikt vid dem. Dessutom hade drömmen bara varit en manifestation av mina osäkra känslor när det gällde honom. Det behövde man inte vara psykolog för att inse.

Jag tog blicken från glöden i den öppna spisen och mötte hans. Situationen träffade mig likt en våg av värme. Hans värme för att vara exakt. Jag låg lite lutad över honom och med hans arm om mig var hans värme starkt påtaglig. Jag kunde känna hans kropp mot min, även om vi hade kläder mellan oss. Han hade ganska så fasta magmuskler och han var precis lagom vältränad. Värmen i hans blick gick inte heller att ta miste på.
Han betraktade mig tankfullt och verkade insupa varje detalj i mitt ansikte.
”Känner du dig okej nu då?” undrade han och han strök undan några hårstrån ur mitt ansikte med sin fria hand. Hans fingertoppar nuddade vid min kind och sände en våg av rysningar genom kroppen på mig, och det var inte den otrevliga sorten. Plötsligt kändes det som att vi låg väldigt tätt intill varandra och efter mardrömmen om hans svek så kändes det som en frontalkrock.
”Vi borde gå och lägga oss i våra sängar. Vi är väl lediga imorgon när det är lördag, men lite kan vi ju behöva sova ändå”, sa jag.
Han suckade långsamt och nickade sedan.
”Som du vill”, mumlade han.
Han rörde sig inte och jag insåg att jag skulle bli tvungen att hasa mig över honom om jag skulle vara den som reste sig först.
”Det går nog lättare om du stiger upp först”, sa jag försiktigt.
Han låg stilla någon sekund, innan han hasade åt sidan och gled ur soffan. Så snart han var på fötter så reste jag också på mig. Boken som jag hade läst låg på golvet bredvid soffan, så jag plockade upp den och bar den på armen.
”Sov gott. Vi ses i morgon”, sa jag mjukt.
Han log mot mig med lite sömnig uppsyn, vilket fick honom att se väldigt söt ut.
”Absolut. Dröm sött... Och gör du inte det så vet du var jag finns.”
Jag kände att mina kinder blev varma, men det syntes knappast i mörkret. Med boken i famnen sökte jag mig till mitt rum och bytte snabbt om till pyjamas innan jag kröp ner i sängen. Förhoppningsvis hade jag drömt tillräckligt med mardrömmar för den här natten.