Efter Mörkret (Dramione) 🇸🇪

Kap.10

Insikter

En... Två... Tre... Fyra... Fem...
Fem sekunder.
Det var nästan dubbelt längre än vad kyssen jag gett honom hade varat. Hjärtat galopperade i bröstet på mig när han drog sig undan från mig igen. Han flyttade sin hand från min nacke till min axel innan han vände sig till Borgin igen. Hon och hennes kompis stod stela av chock och hade jag inte varit så chockad själv hade jag känt mig ganska så skadeglad över det.
”Så. Då har vi hoppat på varandra varsin gång. Det är väl inte mer än rättvist? Nu får ni ursäkta oss. Jag har ett ärende att diskutera med Granger och det har ingenting med er att göra. Uppför er nu.”
Det sista sa Malfoy med en varnande blick, innan han skuffade igång mig och ledde mig därifrån. Det var tur att han höll armen om ryggen på mig. Annars hade jag nog bara stått där som ett fån.
”Ledsen att jag hoppade på dig utan att be om lov, men du vet... Situationen krävde det”, sa han med en axelryckning.
Jag nickade stumt.
”Det jag ville diskutera med dig var den där salvan som vi gjorde. Tror du att du skulle kunna gnida dit lite mer på armen åt mig? Märket börjar kännas obehagligt igen och den där salvan fungerade så väldigt bra sist”, tillade han sedan.
Jag nickade ingen och lyckades befria mig från min tunghäfta.
”Absolut. Jag kan visa dig hur man gör, så behöver du inte min hjälp hela tiden”, fick jag fram.
”Om det inte är för avancerat så... Du får visa hur man gör först”, tyckte han.

Malfoy höll kvar armen över ryggen på mig ända tills vi var framme vid Snapes staty. Först där släppte han mig och vi följdes åt in i vårt grupprum. Där väntade han på mig medan jag gick och hämtade salvan.

Han satt i soffan och höll på att dra upp ärmen på sin skjorta när jag kom tillbaka. Jag satte mig bredvid honom i soffan och öppnade burken med salva, medan han räckte fram armen med Mörkrets märke åt mig. Han satt så nära att hans värme kändes mot min sida. Jag hoppades att mina kinder inte fått för mycket färg, men han såg nyfiket ner på sin arm medan jag började applicera salvan, så han kanske inte märkte att jag rodnade. ”Man börjar med cirklande rörelser, sedan drar man rakt över. Slalom, rakt över igen och så ett mönster likt en åtta”, mumlade jag medan jag visade hur jag gjorde.
Han satt orörlig och bara iakttog mina rörelser.  Jag hade min arm under hans medan jag höll den, så min sida låg tätt mot honom. Vår gemensamma kroppsvärme fick kinderna att kännas ännu varmare och framför allt efter att han kysst mig för bara några minuter sedan. Jag höll ändå huvudet kallt medan jag berättade hur man skulle göra samtidigt som jag visade. Malfoy satt tyst och stilla hela tiden, medan han gav mina instruktioner sin fulla uppmärksamhet.

Snart var jag klar och jag släppte hans arm, innan jag satte tillbaka locket på burken. Malfoy granskade sin arm på närmare håll, som om processen med salvan fortfarande förbluffade honom.
”Det är ju fantastiskt hur mycket det lindrar. Hade jag vetat det hade jag helt klart bett om salva tidigare”, sa han lite för sig själv.
”Så du har bara uthärdat smärtorna utan att säga något?” undrade jag. Han nickade och drog ner ärmen igen. ”Det kändes som att jag förtjänade det. Allt jag gjorde var så oerhört dumt, så det kändes som att smärtan hörde hemma i efterdyningarna av det som hände... Men det känns som att det börjar bli nog nu. Det har bara blivit värre och så pass förtjust är jag inte i självskadebeteende.”
Med lite pillande fick han fast knapparna i skjortärmen igen.
”Tack så mycket”, tillade han och reste sig.
”Ingen orsak.”
Han gav mig ett snabbt leende, innan han gick till sitt rum. Leendet hade varit helt öppet och ärligt. Inte något retsamt hånleende som han bara visat tidigare. Av någon anledning fick det hjärtat att slå lite hårdare igen. Jag hade i alla fall lyckats le tillbaka och rodnanden som följde blossade inte upp förrän efter att han gått. Vad höll jag på med? Det var fortfarande Draco Malfoy vi pratade om här. Jag skakade på huvudet åt mig själv och gick sedan till mitt rum med salvan. Jag höll visst på att förlora vettet.

Det var relativt lugnt i Stora Salen då de flesta ätit sin middag och lämnat salen redan. Ginny satt bredvid mig och åt fortfarande sin middag då vi kommit några minuter senare än alla andra.
Efter att försynt ha sett mig om för att försäkra att ingen hörde oss lutade jag mig närmare henne.
”Bara så du vet, innan ryktet sprider sig, så kysste Malfoy mig tidigare idag.”
Ginny hostade till som om hon var på väg att sätta i halsen. Sedan stirrade hon på mig med stora ögon. Det såg lite lustigt ut då hon fortfarande hade mat i munnen och jag kunde inte låta bli att fnissa åt henne. Hennes chockade stirr övergick till en irriterad blick. Sedan tuggade hon snabbt ur munnen och svalde.
”Du kunde ha väntat med att säga det tills jag hade tomt i munnen!” väste hon sedan och torkade mungipan med en servett.
Sedan slog hon ner servetten på bordet och såg fordrande på mig. ”Berätta exakt vad som hände! Utelämna inte minsta detalj!” viskade hon sedan så högt hon vågade.

Jag förklarade så detaljrikt som jag kunde om händelsen och Ginny lyssnade noga på varje ord som kom ur min mun. Efteråt rätade hon på ryggen och suckade lätt, som om hon lät allt sjunka in. Hon såg lite frånvarande ut en stund, innan hon såg på mig.
”Ska jag vara helt ärlig... Jag tror att han gillar dig...”
Jag höjde direkt på ögonbrynen. ”Gillar mig?” upprepade jag.
Ginny nickade.
”Om han inte gjorde det hade han inte kysst dig så länge för att retas med Borgin. Max tre sekunder. Men fem sekunder...”
Hon gjorde en gest med handen, som för att visa att det var obegripligt varför Malfoy skulle ha gjort något sådant om han inte haft en större anledning.
Jag suckade och mina axlar sjönk lite medan jag funderade på saken. Händelsen i vårt grupprum hade jag utelämnat lite. Jag hade avslutat med att säga att jag bara hämtat salvan åt honom, men inte sagt hur nära vi suttit när jag visat hur salvan skulle appliceras.
Det kändes som en omöjlig tanke att Malfoy skulle gilla mig, men samtidigt var det nu flera saker som han gjorde som inte stämde.
Om han nu inte kysst mig länge för att retas med mig? Han kanske visste att jag skulle bli generad och passat på att retas lite med mig också när han ändå varit i farten? Det lät mer likt honom än att han nu faktiskt skulle gilla mig. Av någon anledning kände jag mig lite besviken, vilket förvånade mig.
Hade jag faktiskt hoppats att Draco Malfoy skulle gilla mig?
För ett ögonblick kände jag mig dum, men samtidigt kunde jag inte låta bli att fundera på hans ändrade attityd mot mig. Helheten. Hans sätt att svara på tilltal redan från första början och att han aldrig protesterat eller krånglat när vi haft gemensamma uppgifter. Han hade backat upp mig tidigare och gått bra att komma överens med. Hade hans nya attityd varit fejkad så tycker jag att jag borde ha märkt det med en gång. Sådana saker brukade inte undslippa mig.
Fråga var bara om han rent kamratligt skämtade med mig, eller om han faktiskt tyckte om mig. Jag blev nästan rädd när jag insåg vilket jag hoppades på.