Efter Mörkret (Dramione) 🇸🇪

Kap.8

Konsekvens

Lördagskvällen närmade sig och jag undrade om vår nästa runda på slottet skulle bli annorlunda. Vi kanske rent av skulle prata mer med varandra. Han hade inte sagt särskilt mycket sedan jag hjälpt honom med Mörkrets märke som han bar. Inte hade han varit helt tyst heller förstås. Han svarade alltid om jag sa något till honom, även om han inte direkt inledde några samtal.
På söndag hade Snigelhorn lovat att hjälpa oss att göra mer salva, så det kanske kunde bli rolig. Med Malfoy var det svårt att veta på förhand, men vår bokade tid i Trolldryckssalen var kanske ett samtalsämne i alla fall, om jag inte kom på något annat att prata om.

Vi hade knappt börjat vår runda när jag hörde röster från ett rum längre fram i korridoren. Jag ökade på stegen och gick in genom dörren som stod på glänt.
En grupp tjejer från olika elevhem satt spridda i rummet och de verkade ha tagit med sig en hel drös med kuddar och filtar att sitta på. Mitt i på golvet snurrade en flaska och det var inte svårt att gissa vad de sysslade med.
Alla tittade upp när jag steg in och några av dem såg lite skuldmedvetna ut.
”Vet ni vad klockan är? Ni ska vara tillbaka i era elevhem om två minuter!” sa jag skarpt.
Snurra flaskan fick de väl syssla med, men inte i något slumpmässigt rum i slottet när det var hög tid att dra sig tillbaka till elevhemmen.
Flaskan på golvet stannade ironiskt nog med öppningen riktad mot mig. En brunhårig tjej från Slytherin flinade roat.
”Okej. Vi ska plocka undan... Efter att du sagt om du vill ha sanning eller konsekvens”, sa hon högdraget.
”Jag är inte med i er lilla lek. Packa ihop nu och skynda er till era sovsalar. Ni kan fortsätta med leken där.”
”Kom igen. Det är bara en grej. Du kan ta konsekvens, så ska jag ta något som går fort.”
Tjejen verkade inte vilja ge sig och jag suckade irriterat.
”Tvinga mig inte att dra poäng från era elevhem”, hotade jag och lade armarna i kors.
Bakom mig hörde jag Malfoys steg när han långsamt strosade in i rummet. Tjejen från Slytherin flinade brett. ”Kyss Malfoy. Det går snabbt”, flinade hon.
Mina ögon smalnade.
”Jag är inte med, sa jag.”
Jag började bli allt mer irriterad på hennes självgoda flin.
”Jag sa ju att hon inte skulle palla. Granger har knappt rört en kille i hela sitt liv och något så enkelt som en kyss är helt enkelt mer än hon klarar av”, mumlade tjejen till en annan flicka från Slytherin som satt bredvid henne.
Den andra tjejen flinade också kaxigt. Alla tittade på mig och jag kände hur ilskan kokade i mig. Inte nog med att de satt och såg malliga ut när jag gav dem en order, de hade dessutom mage att göra sig lustiga på min bekostnad.
Malfoy hade ställt sig bredvid mig med händerna i fickorna. Med en knyck med nacken vände jag min blick mot honom, innan jag sträckte ut handen och tog tag i hans slips. För en sekund såg han överraskad ut, men blundade när jag gjorde det och våra läppar trycktes ihop. För att inte verka feg lät jag kyssen vara i ungefär tre sekunder, innan jag släppte honom igen.
Jag vände min ilskna blick mot tjejerna igen och kände mig nöjd när jag såg att samtliga hade tappat målföret.
”Vi ska gå en sväng via klassrummen på bottenvåningen. Det tar ungefär fem minuter. När vi kommer tillbaka ska det vara städat och tomt här inne. Ser jag skymten av någon av er mer i kväll så drar jag tio poäng från era elevhem – per person!”
Min röst var hög och skarp.
Sedan vände jag på klacken och lämnade rummet.
Malfoy följde mig vid min sida och vi vek av ner mot det område som vi varit på väg åt tidigare.
Jag hade gått ungefär fem steg innan saker och ting kom ikapp mig. Känslan av Malfoys varma mun mot min hade inte varit vad jag väntat mig. Av någon anledning hade jag inbillat mig att han skulle vara kall och hård, som om han var någon sorts reptil. Jag borde ha begripit att han var varm då jag hållit hans hand för några dagar sedan, men det hade ändå överraskat mig. Mjuk och varm och dessutom hade han besvarat kyssen och inte knipit ihop munnen som jag mer eller mindre väntat mig att han skulle göra.
Jag tog ett djupt andetag för att samla mig innan jag slängde en blick åt hans håll. Han gick i samma takt som mig och verkade inte ha påverkats det minsta av det som hänt. Jag kände ändå att jag var tvungen att säga något.
”Ledsen att jag hoppade på dig sådär”, mumlade jag.
Han ryckte på axlarna.
”Situationen krävde det. Hade du inte gjort det hade dom fortsatt att vara kaxiga och dom skulle nog aldrig ha respekterat dig.”
”Tack för att du inte slog handen i ansiktet på mig eller något sådant. Jag tog mig ju inte direkt tid att be om lov.”
”Ingen orsak.”
Jag knep ihop munnen lite när det kändes som att jag ville forska mera i saken, men visste inte hur jag skulle uttrycka mig. Han hade besvarat kyssen, vilket hade varit mycket snällt av honom då han lätt hade kunnat skämma ut mig inför alla genom att protestera. Jag vågade ändå inte tro att han skulle ha gjort samma sak om vi varit ensamma...
Men ärligt talat vet jag inte längre. Det kändes som att jag behövde ta en djupare diskussion med honom snart, men det skulle kräva att vi pratade om sådant som varit och det var nog ingen av oss pigg på att börja gräva i. Det förflutna känds fortfarande som något mörkt och giftigt.
Jag var rädd att han skulle bli arg, eller att jag skulle börja gråta.
Jag var rädd att vi plötsligt skulle inse hur illa vi tyckte om varandra och börja hata varandra som vi en gång gjort. Det var för känsligt helt enkelt. Just nu kändes allt bara nytt och lite stelt, men inte obekvämt. Att börja gräva i det förflutna skulle definitivt bli obekvämt och det ville jag slippa åtminstone ett litet tag till.

Resten av vår runda gick vi under tystnad, men det kändes inte ansträngt. Det kändes som det brukade, vilket gladde mig. Jag hade varit rädd att han skulle bli stel och konstig efter att jag kysst honom, men det var som om det inte hade stört honom det minsta.

När vi kom tillbaka till rummet där tjejerna varit stod rummet tomt och det fanns inte minsta spår efter dem. Jag kände mig nöjd och log lite för mig själv medan vi vandrare vidare i det tysta slottet. Det hade verkligen varit en härlig känsla att få platta till dem, även om jag kände att jag njutit lite för mycket av det. Fast om jag inte gick runt och skröt om det så behövde ju ingen veta hur underbart det varit att få fräsa åt dem och visa mitt överläge. Jag var trots allt försteprefekt och de skulle lyssna lika mycket på mig som på en lärare.

Ginny rammade mig nästan i sidan vid frukosten morgonen där på.
Hon satte sig så häftigt att jag höll på att trycka det rostade brödet i ansiktet på min själv när hon dunsade mot armen på mig.
”Är det sant!” väste hon åt mig.
”Va?” fick jag fram när jag hunnit tugga ur munnen.
”Har du kysst Malfoy!?”
Hon väste fortfarande tillräckligt lågt för att ingen skulle höra vad vi pratade om.
Jag lade ner rostbrödet på tallriken framför mig och torkade fingrarna på en servett då jag fått lite smör på tummen.
”Ja, jag blev utmanad och jag ville inte att dom skulle tro att jag är feg”, sa jag innan jag torkade bort lite smör från läppen.
Ginny stirrade på mig för ett ögonblick. Sedan rätade hon på ryggen och verkade ha samlat sig lite. ”Okej... Men hur var det då?” undrade hon sedan.
Jag höjde ett ögonbryn och sneglade på henne.
”Hur det är att kyssas med Malfoy?” frågade jag retsamt.
Hon gav mig en knuff i armen.
”Ja!” väste hon.
Jag kunde inte låta bli att le.
”Det var helt okej. Inte dumt alls, måste jag nog säga. Han kysste ju tillbaka också, så det blev rätt bra.” Ginnys ögon blev rundare.
”Kysste han tillbaka?”
Jag nickade och tog upp min smörgås igen för ett nytt försök att få den i mig. ”Det var ju lite oväntat...” mumlade hon och hennes blick gled försiktigt bort mot Slytherins bord.
”Jag har ju sagt att han är annorlunda nu, men jag börjar inse hur mycket han har ändrats... Jag överväger att börja ta upp lite av sådant som varit, bara för att se var han egentligen står nu, men det är så känsligt att jag inte har vågat än. Jag vet inte vad jag ska säga och jag är lite rädd att han blir otrevlig om jag säger fel saker.”
Ginny såg på mig igen.
”Ja... Jag antar att alla kan ändras... Även Malfoy... Han och hans familj var ju riktigt skamsna efter kriget och jag har lyssnat på Harry när han berättat om hur Malfoy var under dom där sista dagarna innan kriget började... Det verkade ju som att han började ändras redan då... Som om han insåg hur fel allt var...”
Ginny pratade lite enstavigt med en mening åt gången och det lät lite som att hon pratade för sig själv, men jag förstod vad hon menade. Jag hade själv tampats med insikterna de senaste dagarna om hur annorlunda Malfoy var. Det var inte lätt att ta in, men här satt vi nu med en rad fakta på bordet.

”Vad säger jag om någon frågar om det?” undrade Ginny efter att vi suttit tysta en stund.
Jag ryckte på axlarna.
”Som det är. Jag blev utmanad med en konsekvens och jag gjorde det. Malfoy och jag är försteprefekter och jobbar bra tillsammans. Man kan nog säga att vi är vänner, men det är inte mer än det.”
Ginny nickade.
”Okej... Men lova att du berättar om det händer något mer mellan er”, sa hon sedan.
Jag sneglade på henne.
”Vad? Spännande är det ju”, tillade hon med höjda ögonbryn. Jag kunde inte låta bli att le.