Efter Mörkret (Dramione) 🇸🇪

Kap.2

Tågresan

Efter att ha letat en god stund hittade jag Ginny och Luna i en kupé med några av deras vänner.
Det skrattades och pratades en hel del under färden, men som försteprefekt fick jag föregå med gott exempel och gå en runda för att titta till alla lite nu och då.
Jag kunde förstås ha sökt mig till de andra prefekterna, men det kändes bättre att sitta med mina vänner.

När vi började närma oss slutstationen tog jag det som min uppgift att upplysa alla om att vi snart var framme.
Med ett vänligt leende stannade jag till vid kupéerna för säga att vi började närma oss Hogwarts och be dem som inte bytt om till skolkläder än att göra det.
Vissa blev ertappade med att öva på trollformler som jag fick be dem att sluta med.
Många av förstaårseleverna verkade inte ha något större grepp om hur magi fungerade, vilket inte helt osökt fick mig att tänka på mitt första möte med Ron.

Allt gick riktigt bra och jag kunde se mig själv som en god försteprefekt, men så närmade jag mig kupén där jag visste att Malfoy satt.
Mina steg blev långsammare medan jag brottades med mitt dilemma.
Jag var inte så sugen på att sticka in huvudet och prata med honom. Så här långt var han nog inte ens medveten om att jag var på samma tåg som honom och jag kände mig ganska bekväm med det. Inte var det ju något som tvingade mig att upplysa honom om att vi snart var framme heller, men det kändes inte rätt att säga till alla andra utom honom.
Jag kunde ju bara gå förbi och låtsas att jag missat att han satt där, men märkte han att jag ignorerade honom med flit så skulle han säkert göra det surt för mig.
Jag kunde å andra sidan bara glänta på dörren och säga att vi snart var framme utan att egentligen titta in. Då skulle det verka som att jag bara missade att det var han och slippa ta ögonkontakt med honom.

Efter ett djupt andetag gick jag fram till kupéns dörr och tog ta i handtaget. Knappt hade jag hunnit glänta på dörren innan höga röster avbröt mig.

”Expelliarmus!” ropade någon och det small till längre ner i gången.

Förskräckt vände jag på blicken mot ljudet.
Två yngre elever hade fått för sig att duellera i korridoren utanför kupéerna.

Kvickt släppte jag dörren och vände mig åt deras håll för att avbryta deras idiotiska påhitt.
Duellera på ett tåg!?
Det var helt oacceptabelt!

Knappt hade jag tagit ett steg innan en förtrollning fräste till mot väggen bredvid mig.
”Vad håller ni på med?” ropade jag argt och marscherade bort till dem.

Det var två tredjeårselever som blivit irriterade på varandra och bestämt sig för att lösa sin konflikt med en trollstavsduell.
Efter att ha läxat upp dem och förklarat hur otroligt dumt det var att duellera bland alla elever på ett tåg fick jag dem skamset att gå tillbaka till sin kupé och sätta sig.

Så snart jag informerat dem om att vi snart var framme stängde jag dörren till kupén efter mig.

I ögonvrån såg jag att någon ställt sig i korridoren en bit bort.
Jag tittade dit och mötte Malfoys blick.
Han stod mitt i gången med händerna i byxfickorna och betraktade mig med uttryckslöst ansikte.
”Vi är snart framme”, sa jag tillräckligt högt för att han skulle kunna höra mig.

Utan ett ord eller ens en nick vände han tillbaka till sin kupé och stängde dörren efter sig.
Jag tog ett djupt andetag, innan jag återupptog min runda.
Då hade jag i alla fall upplyst Malfoy om att vi snart var framme och utan att ha behövt gå så överdrivet nära honom.

Jag hade lite svårt att veta hur jag skulle se honom nu.
Han hade faktiskt nästan varit hjälpsam då jag, Harry och Ron blivit förda till Malfoy Mannor tidigare och vägrat att identifiera oss inför de andra dödsätarna.
Sedan hade han mer eller mindre hållit tillbaka Crabbe och Goyle då hans tidigare vänner beslutat sig för att försöka döda oss.
Harry hade räddat Malfoys liv då det börjat brinna i Vid behov-rummet, men om det var bra eller dåligt var svårt att säga. När det gällde Malfoy kunde en vänlig gest tolkas som en förolämpning och det gick sällan att säga på förhand vad som godtogs och vad som hade motsatt effekt.
Jag hoppades fortfarande att jag skulle ha så lite som möjligt med honom att göra under det kommande året.

Jag steg ut på perrongen och såg mig om.
Det var mörkt och bara lyktorna runt perrongen lyste upp omgivningen.

Det dröjde inte många sekunder innan jag hörde rösten som jag letade efter.
”Förstaårselever hitåt! Förstaårseleverna följer efter mej!”

Ett leende spred sig över mitt ansikte och jag skyndande mig mot ljudet.
Snart kastade jag mig mot den storvuxna mannen och kramade honom hårt.
”Nämen hej, Hermione! Så roligt att se dej!”
Jag blev hårt kramad och ett buskigt skägg lade sig över huvudet på mig när han lutade sig fram över mig.
Jag tog ett steg tillbaka för att kunna se upp på Hagrids vänliga ansikte.
”Det är bara bra. Det är skönt att vara tillbaka. Harry och Ron hälsar!” sa jag glatt.

Efter lite snabba artigheter fick jag låta Hagrid återgå till sin uppgift att ta med sig förstaårseleverna till båtarna.
Själv gick jag till vagnarna som skulle föra mig till Hogwarts.

Jag påmindes för ett ögonblick om varför jag nu kunde se de spökliga Testralerna som drog vagnarna, men försökte att snabbt skaka av mig obehagliga tankar.
Jag ville inte känna mig nedstämd och sorgsen när det var min första dag i sjunde klass.
Nu skulle jag försöka att verkligen njuta av att gå i skola och då kunde jag inte gå runt och vara dyster över det förflutna.