Efter Mörkret (Dramione) 🇸🇪

Kap.4

Nytt hem

Jag nickade, för att visa McGonagall att jag förstod. McGonagall gav mig ett knappt märkbart leende och återgick till sitt arbete.

McGonagalls ord analyserades i mitt huvud hela vägen till försteprefekternas elevhem.
Jag hade svårt att se Malfoy som ett skadat djur, men snart började det kännas vettigt. Han var lite som en kamphund. Han hade hetsats till att vara otrevlig mot mugglarfödda och hata dem, precis som sin far. Hans mamma var jag inte lika säker på, men Lucius' känslor för mugglarfödda – eller ens trollkarlar som umgicks med mugglare – var allmänt känt. Precis som en kamphund hade Draco fått beröm när han betett sig illa och visat ilska och avsky, vilket hade gett honom en känsla av att han gjorde rätt. McGonagall var farligt smart - det var jag villig att medge. Hon kände mycket väl till min känsla för rättvisa och min vilja att hjälpa. Min medkänsla sträckte sig inte bara över människor, utan även över djur och magiska folk.
Genom att ge mig bilden av Malfoy som ett skadat djur skulle det motivera mig att vara förstående och hjälpsam.
Jag var helt medveten om effekten som McGonagall försökt att skapa, men jag fick erkänna att jag ändå drogs in i den och tog till mig orden som hon sagt.
Malfoy var kanske den mest otrevliga kamphund som jag mött, men jag skulle aldrig behandla en misskött hund illa.

Försteprefekternas rum hade sin ingång bakom en bred staty av en trollkarl som stod med armarna korsade över bröstet. Den breda ryggen täckte det dörrhål som han blockerade.
Jag kände genast igen mannen, trots att det var en helt ny staty.
Snape blickade strängt ut över korridoren framför sig och jag kunde inte annat än tycka att han passade där.
En stund blev jag stående och bara såg på honom medan en mängd minnen svepte över mig likt mörka dimmor. Serverus Snape, en man som vi från början tyckt så illa om, men sedan insett att vi haft så fel om. Kanske hade vi inte tyckt så mycket bättre om honom ändå, med tanke på hans favoriserande av Slytherin och hans stränga undervisning, för att inte tala om hans gamla groll med Harrys pappa, som han inte drog sig för att låta gå ut över Harry. Jag vet inte hur många gånger jag irriterat mig på att han nästan alltid låtit någon annan svara på frågorna i klassen, trots att jag alltid räckt upp handen, men allt det till trots hade säkert många saker varit betydligt bättre om vi känt till alla hans uppoffringar och hans goda uppsåt.

Jag fick rycka mig ur de dystra tankarna och påminna mig om att jag beslutat mig för att vara positiv när det var min första dag i sjunde klass. Här kunde jag inte stå och tänka dystra tankar när jag nu för första gången skulle få se mitt eget rum.
Ett alldeles eget rum, efter att ha delat sovsal med de andra tjejerna i min klass i sex år. Ett eget elevhem hade jag ju också, även om jag delade det med Malfoy. Det skulle faktiskt bli spännande att se var vi skulle bo.

”Hortensia”, sa jag högt och Snapes staty vred sig ut från väggen och blottade dörröppningen i väggen bakom.
Det var i all fall inget hål, som det bakom porträttet av Tjocka Damen. Här kunde man gå rakt in, utan att behöva krypa eller klättra.
Med stigande förväntning gick jag in i den korta gången till grupprummet. Det var ett hyfsat stort rum med många gobelänger och vävda mattor på väggarna. På golvet fanns en mängd mattor som var till större delen bruna och gröna och det var ganska högt till tak. En soffa för tre stod på lagom avstånd från en stor, öppen spis som påminde lite om den i Gryffindors elevhem, men den var prydd med Hogwarts vapen på spiskåpan, vilket var den största skillnaden från den hos Gryffindor. Det fanns två mindre bord med varsin stol som uppenbarligen var gjord för att göra läxor och skolarbeten vid. De stod mittemot varandra under ett fönster.
Genom fönstret kunde man se större delen av Hogwarts’ innergård, vilket tycktes poängtera uppgiften med att hålla ett öga på allt.
Bakom soffan fanns ett dörrhål som tydligen ledde till rummen.
Mina steg drogs ditåt och jag kikade in i det lilla utrymmet.
En trappa vred sig upp likt en bit av en spiraltrappa till en dörr på var sida om mig. Det var bara drygt fem trappsteg upp till de mörka trädörrarna och ovanför dem fanns en mindre ljuskrona som lyste upp utrymmet. Båda dörrarna var stängda, men den högra dörren hade ett Gryffindor-lejon på sig och den andra en Slytherin-orm.
Det var inte svårt att gissa var jag hörde hemma.
Med en ny dos av nyfikenhet gick jag snabbt upp till dörren och knuffade upp den. Rummet jag steg in i kunde inte ha varit mer perfekt.
En rymlig säng stod med fotändan mot dörren och på andra sidan om dörren fanns en rad inbyggda garderober. På ena sidan om sängen fanns en dörr som säkert ledde in till en egen toalett. Genom fönstret mellan sängen och garderoberna såg man en stor del av slottet, men också Svartsjön, de omgivande bergen och lite av skogen.
Min koffert stod vid fotändan på sängen, så jag satte ivrigt igång med att göra mig hemmastadd.
Även om nu sällskapet i elevhemmet kunde ha varit bättre så var i alla fall utrymmet så bra som det kunde bli. Framför allt när det fanns en bokhylla bredvid garderoberna som faktiskt rymde alla de böcker som jag hade med mig.
Med lite tur skulle det kanske inte bli så illa i alla fall. Malfoy hade inte varit särskilt besvärlig hittills, även om det återstod att se hur det blev när vi var ensamma.