Efter Mörkret (Dramione) 🇸🇪

Kap.6

Funderingar

Efter middagen hade jag fastnat och prata med Ginny och Luna i Stora Salen, så det var precis strax innan min runda skulle börja som jag gick till försteprefekternas elevhem för att leta efter Malfoy.
Jag hittade honom direkt då han satt i grupprummets soffa med en bok i händerna.
Han tittade upp när jag steg in i rummet.
”Ska vi gå?” undrade han, innan jag hunnit säga något.
Jag nickade bara då jag tillfälligt fick tunghäfta av att han betedde sig som om det var helt vanligt att vi gick runt i skolan tillsammans.
Han slog ihop boken och lade den på soffan innan han reste sig och följde mig ut i korridoren. Sida vid sida började vi gå. Vi hade ingen bestämd runda, utan skulle planlöst röra oss i skolans korridorer, men vi hade ställen som var rekommenderade att vi gick förbi. Klassrum, bibliotek och andra ställen där elever gärna höll till.

I korridorerna som fanns i skolans nedre delar hade inte alla fönster, så vi lyste upp omgivningen med våra trollstavar. Vi hade inte sagt mycket under vår runda, men det kändes inte så ansträngt. Det var som om vi gick i våra egna tankar utan att känna oss tvungna att prata.
Malfoy gick på min högra sida, så han höll blicken åt det hållet, medan jag höll ett vaksamt öga åt vänster. Så långt kändes vi som ett fungerande team och om någon såg oss hade man aldrig kunnat gissa att vi en gång varit bittra fiender. Jag vet inte om jag var dum som blev mer och mer avslappnad i Malfoys närvaro, men det kändes onödigt att spänna sig när han betedde sig som om det var den naturligaste saken i världen att vi gick där tillsammans.
Jag hade lust att fråga honom om saken, men visste inte hur jag skulle fråga, så det fick vara. Jag kunde ju ge det lite tid innan vi började småprata under våra rundor. Ta ett steg i taget och långsamt vänja oss vid varandra.

Ljudet av rörelser hördes i en av korridorerna som vi gick genom.
Vi var på andra våningen och det fanns en del ljuskällor, så det var inte lika mörkt som i källaren, men jag kunde inte se något.
Jag stannade till och Malfoy gjorde det samma, utan att säga något.
Med honom strax bakom mig sökte jag mig mot ljudet som kom från ett lite mörkare hörn. Rörelser bakom en gobeläng tydde på att någon var bakom den.
Med trollstaven i handen lyste jag upp omgivningen medan jag ryckte undan gardinen. Det unga paret släppte förskräckt varandra och vände sig mot oss. En tjej från tredje årskursen i Hufflepuff och en ett år äldre kille från Ravenclaw.
”Klockan är snart nio och alla elever ska vara i sina elevhem före åtta. Kommer jag på er igen med att vara ute sent så drar jag poäng från era elevhem. Okej?” sa jag bestämt.
Dom nickade båda snabbt och skyndade därifrån.
Malfoy och jag återupptog vår vandring och jag kände mig riktigt nöjd med mig själv. Så långt hade vi varit exemplariska försteprefekter. Gick alla våra gemensamma jobb lika bra så skulle jag vara oerhört nöjd med det.

Tillbaka i vårt elevhem plockade Malfoy upp sin bok ur soffan och gick till sitt rum.
”God natt”, sa jag efter honom.
”God natt”, svarade han, innan han stängde dörren efter sig.
Han hade inte låtit otrevlig, så än en gång blev jag lite överraskad. Jag hade svårt att vänja mig vid hans nya beteende, så jag kunde inte låta bli att bli överraskad. Fortsatte han så här så visste jag inte vad jag skulle tro.

Jag ägnade resten av kvällen åt att läsa och plugga lite innan jag lade mig för att sova. Jag hade flera lektioner som jag såg framemot under morgondagen, så det var lika bra att sova i tid så att jag var pigg och utvilad. God sömn var oerhört viktigt om man skulle studera och jag ville verkligen ha så bra betyg som möjligt. Det var trots allt mitt sista år och sista årets betyg var högst avgörande för framtiden. Det kunde inte nog understrykas.

”Hur var det att gå runt i skolan med Malfoy igår? Var han hemsk?” undrade Ginny.
Vi satt vid Gryffindors bord och åt frukost. Ljudet av rösterna från alla elever ljöd i Stora Salen, så vi satt lite lutade mot varandra för att inte behöva prata så högt.
Jag skakade på huvudet medan jag tuggade ur munnen. ”Nej. Inte alls. Vi sa i princip inte ett ord till varandra, men det gick ändå bra. Vi bara gick runt och höll ett öga på omgivningen. Visste jag inte bättre skulle jag nästan säga att han var trevlig.”
Ginny sneglade på mig med lite höjda ögonbryn.
”Har han ramlat och slagit huvudet sedan vi såg honom sist? Jag har svårt att tro att man skulle lägga namnet ”Malfoy” bredvid ett ord som ”trevlig”. Det låter inte direkt som honom”, tyckte Ginny och stoppade en sked till med müsli och mjölk i mun.
Jag skakade på huvudet innan jag svarade. ”Nej, jag vet. Jag bara väntar på att det ska vända och att han ska bli som han var tidigare, men än så länge är han mest tyst.”
”Kan ju bero på att han inte har några kompisar här längre. Visst har flera Slytherinelever stor respekt för honom och jag tror att många tjejer är lite svaga för honom, men han har ju inte direkt några livvakter med sig som han hade förut. Han är mest ensam, har jag hört. Han kanske bara inte känner sig kaxig nog, som han gjorde förut. Han vet nog lika bra som de flesta här att du är rätt grym med trollstaven, så han vågar väl inte annat än att hålla sig i skinnet.”
Jag ryckte på axlarna. Det kunde ligga något i det. Några av hans vänner var döda, några hade gått under jorden och några hade lämnat landet efter allt som hänt. Han hade nog inte så mycket kontakt med dem längre och hans egen familj hade blivit vanärad och fråntagits sin plats i toppen av klassamhället. Frågan var bara vad han gjorde helt själv här i Hogwarts. Varför komma hit ensam när han inte hade några vänner här? Jag började få fler och fler frågor om Draco Malfoy, men om jag skulle få chansen att ställa dem till honom återstod att se. Så bra vänner var det inte säkert att vi blev, även om vi för stunden verkade stå ut med varandras sällskap.

Förvandlingskonst, Försvar Mot Svartkonster, Runskrift och Örtlära. Dagen gick så oerhört fort när man hade roligt och det fick jag nog säga att jag hade. Vissa lektioner hade Gryffindor med Slytherin, men ingen i deras grupp verkade ställa till med problem.
Malfoy satt oftast längst åt sidan eller längst bak i klassen och gjorde knappt något väsen av sig alls. Jag började undra om det var hans nya jag, eller om det skulle ändras snart. Det hade bara gått några dagar och än vågade jag inte tro att han var annorlunda, samtidigt som jag var rätt säker på att något hade ändrats permanent hos honom. Frågan var bara hur mycket han ändrats och hur stor chansen var att han skulle förbli så.