Efter Mörkret (Dramione) 🇸🇪

Kap.11

Förrymd Fwooper

Jag hade inte bestämt mig hur jag skulle göra med mina insikter om Malfoy, så jag lät det vara tills vidare. Vi hade inte några fler närgångna ögonblick de kommande dagarna då han varken behövt salva eller vi haft behov av att chocka andra. Borgin gav mig mörka blickar varje dag, men det verkade inte bli mer än så. Inte än så länge i alla fall. Det fanns väl en risk att hon hittade på något i framtiden, så jag antog att jag fick passa på att njuta av lugnet medan det varade.

Hösten lade sig över området och morgonluften var rätt kylig vissa dagar. Jag fick erkänna att mina gamla mardrömmar ibland jagade mig på nätterna, vilket blev lite extra obehagligt när det var så mörkt när man kallsvettig sprättade upp mitt i natten. Jag kunde inte riktigt lämna tiden på flykt bakom mig och drömde ofta att jag jagades genom skogen av dödsätare, eller försökte hitta en väg ut ur Malfoy Mannor med samma förföljare i hälarna. Ibland drömde jag om Bellatrix och ibland drömde jag att mina vänner var i fara utan att jag kunde nå fram till dem. Det var inte alla nätter, men det var lite tärande de nätter som man väcktes på det sättet.

Solen sken och gula löv hade börjat falla runt oss när vi i samlad grupp sökte oss ner till Hagrids stuga för en lektion i skötsel och vård av magiska djur. Vi var alla klädda i full skoluniform då det var lite kyligt, men inte kallt nog för vinterjackor. Hagrid stod leende utanför sin stuga och väntade på oss. Som tidigare vinkade han lite extra till mig och jag vinkade tillbaka med ett leende. Hela klassen samlade sig i en vid cirkel runt honom medan han förnöjsamt slog ihop händerna.
”Idag, mina vänner, ska vi träffa några riktigt färggranna djur. Lite ovanliga och ganska så populära i trollkarlsvärlden”, sa Hagrid glatt och vinkade med oss till ett ställe på sidan om hans stuga.
I flera mindre fågelburar satt färgsprakande små fåglar som till formen påminde lite om ugglor, men de smalnad av mer runt benen än ugglor gjorde och deras stjärtfjädrar var mer plymiga. De gick i granna färger som rosa, limegrönt, orange och neongult. Deras runda ögon betraktade oss och några av dem guppade lite med huvudet, som om de var uppspelta. Sju fåglar allt som allt. ”Kan någon säja mej vad vi har här?” undrade Hagrid och lät blicken svepa över oss.
Min hand sträcktes direkt upp. Hagrid tog ögonkontakt med mig och log varmt.
”Hermione”, sa han med en nick mot mig.
”Fwoopers är afrikanska fåglar som är populär på grund av sina praktfulla ägg och deras fjädrar är populära som fjäderpennor. De kräver licens för att ha i sin ägo då deras sång kan uppfattas som sällsamt vacker i början, men sedan driva lyssnaren till vansinne. Därför säljs de enbart med en tysthetsbesvärjelse över sig, som måste förnyas en gång i månaden.” Lätt! Jag har läst om dem många gånger. En av mina favoriter faktiskt. Jag skulle inte ha något emot att ha en egen.
”Mycket bra, Hermione! Låt oss nu bekanta oss med dessa vackra varelser. Är det någon som vill hålla en?”
Det var flera tjejer som genast räckte upp handen, men killarna verkade inte helt ovilliga heller. Inte ivriga direkt, men de såg inte ut att vilja fly fältet i alla fall. Vi spred ut oss bland burarna och Hagrid visade hur man lockade en Fwooper att stiga upp på sin arm och sedan låta den hoppa tillbaka på sin pinne i buren igen. Själv tog jag upp en grannrosa Fwooper och lät den sitta på min arm en stund, innan jag lät den kliva över till Ginny.
Ginny strålade mot den lilla fågeln som inte var mer än en handslängd hög. Stjärtfjädrarna var mycket vackra och jag förstod varför de var populära som fjäderpennor.

Ett plötsligt skrammel fick mig att hoppa till. Någon hade råkat välta en av burarna och Fwoopern som satt i den flaxade skrämt runt i den, tills den hittade den öppna luckan och flaxade iväg. I panik flög den rakt mot den förbjudna skogen och försvann bland träden. Trots den grannorangea fjäderdräkten var den snart uppslukad av alla de mörka grenarna. Hagrid lät mycket bevärad och ojade sig.
”Och jag som måste lämna tillbaka dom innan kvällen. Dessutom behöver den sin tysthetsförtrollning senast i morgon. Det här var inte bra”, mumlade han och strök sig över skägget.
Jag gick fram till honom.
”Jag kan gå och leta reda på den. Den flög nog inte så långt”, erbjöd jag mig. Det rörde sig trots allt om en tam fågel. Jag kunde i alla fall göra ett försök. Hagrid såg förstås inte ut att gilla min idé.
”Jag kan inte låta dej gå in i skogen ensam, Hermione. Även om du är en duktig häxa och kan ta vara på dej själv så behöver du någon som följer med dej.”
”Jag kan följa med henne.”
Jag såg lite överraskat över axeln på Malfoy. Hagrid så inte helt övertygad ut, så jag skyndade mig att nicka. ”Absolut. Malfoy och jag är båda myndiga och kan båda hantera en trollstav. Vi klarar oss bra”, sa jag medan jag fortsatte att nicka.
Jag var inte säker på om jag lyckades övertyga Hagrid, men han såg ut att ge med sig lite.
”Det e nog bäst att jag skickar en bra lykta med er. Det är ruggigt mörkt där inne”, sa Hagrid och gick till sin stuga. Jag utväxlade en snabb blick med Malfoy, innan jag följde efter Hagrid. När Hagrid såg att jag var ensam lutade han sig fram mot mig när han gav mig lyktan.
”Är det säkert att du är okej med Malfoy? Du tror inte att han börjar retas med dej när ni är ensamma?” undrade han.
Jag skakade på huvudet.
”Malfoy är okej. Vi kommer faktiskt ganska bra överrens nu. Så sent som igår blev han arg för att en flicka var elak mot mig, så jag tror nog att vi har börjat på ett nytt blad”, sa jag och tog emot lyktan.
Hagrid nickade.
”Nå. Får ni problem så vet du vad du ska göra. Så snart allt är uppstädat här ska jag hålla ett öga mot skogen. Minsta spår av gnistor och jag kommer på språng.”
Jag log och nickade mot honom, innan jag med lyktan i handen gick bort till Malfoy. Han slog följe med mig och vi gick raskt ner mot den förbjudna skogen.
Jag hade sett vart Fwoopern tagit vägen, så jag hade i alla fall en riktlinje att börja med.

Inne i skogen var det rätt mörkt och tyst. Vi gick båda med blicken uppåt lite nu och då, men var tvungna att titta ner ganska ofta för att inte snubbla på alla rötter som ringlade över marken. Det blev undan för undan mörkare ju längre in vi kom och det kändes som att det blev natt väldigt fort. Det var inte kolmörkt, men trädens alla grenar blockerade effektivt allt ljus från himlen. Små, smala pelare av ljus nådde ner på att fåtal ställen och gjorde så att vi i alla fall kunde se något.
Det var kusligt tyst där inne när träden blockerade vinden och det inte fanns så många fåglar där inne. Det fanns inte så många löv kvar i trädkronorna som kunde prassla i vinden heller.

Efter en stund började Malfoy sakta ner. Jag stannade och såg på honom. Med lite orolig blick såg han sig om bland alla grova trädstammar.
”Jag börjar ånga att jag följde med... Du tror inte att det är många farliga djur här, eller?” sa han osäkert.
Jag antog att han fått ganska dåliga associationer av skogen efter att han och Harry letat efter den skadade enhörningen under vårt första år. ”Inte något som vi inte borde kunna hantera i alla fall. Vi har trollstavarna med oss och är vaksamma. Det ska nog gå bra”, lugnade jag honom.
Han såg fortfarande osäker ut.
”Vill du hålla mig i handen?” undrade jag och räckte fram min hand mot honom.
Jag försökte att inte låta retsam, men det var faktiskt lite lustigt att han var mer rädd än vad jag var. Han såg på min hand.
”Du driver med mig, va?” sa han lite stött.
”Inte alls. Jag förstår om du finner det obehagligt. Jag lovar och svär att jag inte berättar för någon om du vill att vi håller handen. Skulle någon få reda på det kan vi säga att det var jag som ville.”
Han såg tvekande på min hand, innan han vände bort blicken och suckade. Jag trodde precis att han skulle vägra när han räckte sin hand mot mig, utan att se på mig. Han var uppenbarligen generad, men kunde inte tacka nej. Jag log lite och tog hans varma hand i ett stadigt grepp.
”Kom nu. Hittar vi inte Fwoopern snart så vänder vi tillbaka. Det blir inte så långt till”, uppmuntrade jag honom och vi började gå igen.